DEBATT. Yrkesetiska regler för landets journalister bygger på öppenhet och saklighet. Det anses inte tillåtet att ge: ”efter för påtryckningar från utomstående i avsikt att hindra eller inskränka berättigad publicitet eller i avsikt att skapa publicitet som inte är journalistiskt motiverad”. Vidare talar Publicistklubbens stadgar om ”att slå vakt om tryck- och yttrandefriheten” samt ”främja ett fritt meningsutbyte”.
Text: Torsten Sandström | Greta Thunberg (foto pixelerat för att skydda upphovsrätten). Torsten Sandström (foto: selfie) och Heidi Avellan (foto: Bengt Oberger, CC BY-SA 3.0)
Redaktören Heidi Avellan på Sydsvenskan ville inte publicera denna debattartikel.
Jag skriver denna debattartikel med anledning av ett meningsutbyte nyligen med den politiska chefredaktören Heidi Avellan på Sydsvenskan om varför tidningen endast skriver om koldioxid som orsak till klimatets uppvärmning. Min fråga bottnade i varför alternativa förklaringar inte redovisades, särskilt solens strålning. Avellan gav mig ett kort och uppriktigt mejlsvar:
”Vad gäller andra teorier så är jag medveten om dem. Och om hur få forskare som stöder dem – medan merparten ser koldioxidinflytandet som ovedersägligt. Tidningen har valt denna försiktighetslinje på ledarsidan”.
Jag tolkar Avellans ord om “försiktighet” som ett medgivande att osäkerhet råder om orsaken till värmeökningen. Även om Avellan enbart talar om ”ledarsidan” så tycks tidningen ha valt en linje man med stöd av vetenskapen anser som mest trolig. Jag menar att ett sådant val är publicistiskt korrekt förutsatt:
- att konsensus faktiskt råder inom forskarvärlden samt
- att alternativa eller samverkande förklaringar av större betydelse regelbundet redovisas, om än kortfattat exempelvis i faktarutor eller liknande texter, men enligt min mening är inte någon av dessa två förutsättningarna uppfyllda om man granskar Sydsvenskans eller andra stora dags- eller kvällstidningar rapportering.
1. Att alternativa eller samverkande förklaringar av större betydelse regelbundet redovisas
Frågan om konsensus inom forskarvärlden är en nyckel i sammanhanget. Svaret är också omstritt. Det finns nämligen flera olika forskargrupperingar. Och flera olika bedömningar av i vilken mån samstämmighet råder. FN-organisationen IPCC anser att CO2 ”med stor sannolikhet” är den mest troliga förklaringen.
Ett problem i sammanhanget är att IPCC tagit till uppgift att ”förstå den vetenskapliga grunden till riskbedömningen av klimatförändring orsakad av människan, dess möjliga påverkan och möjligheter till anpassning och mildring av effekterna”. IPCC:s utgångspunkt [se Web Archive] är alltså orsaker som mänskligheten står för.
På så vis kan man säga att IPCC har en politisk agenda. Vidare har IPPC:s val av klimatpanel utsatts för hård kritik. Många tillfrågade forskare har valt att inte ställa upp. Här finns en risk för att forskningspanelen satts samman för främja IPCC:s politiska syfte.
Ifall 97% av världens klimatforskare – som det ibland påstås – verkligen ställer sig bakom koldioxiden som huvudboven i sammanhanget bör man kunna tala om konsensus, men så är det inte.
Det finns en rad olika nyanser vad gäller huvudorsaken respektive graden av säkerhet. Cirkeln nedan är bara ett av flera exempel, som visar på hur splittrad eller osäker bilden är inom forskarvärlden. För övrigt är konsensus inte en beprövad vetenskaplig metod, något som vetenskapens historia smärtsamt lärt oss via olika religiösa eller politiska dogmer.
2. Att alternativa eller samverkande förklaringar av större betydelse regelbundet redovisas
Vad gäller frågan om mediernas öppenhet att presentera alternativa eller samverkande förklaringar är bilden däremot tydlig. Jag ser aldrig påpekanden i tidningarna om att exv solens strålning kan vara en betydande orsak till uppvärmningen. Däremot sprids ett systematiskt budskap om att koldioxid är orsaken. I och med att meningarna är delade inom vetenskapen måste man tala om en massiv koldioxidpropaganda.
Mediala skräckskildringar avseende klimathotet är som bekant vanliga. Och fullständig tystnad råder om de åsiktsalternativ som presenterats av exempelvis Stockholminitiativet (numera Klimatupplysningen). Likaså om tex ett uttalande från en internationell konferens med 700 deltagare i oktober 2019, Global Climate Intelligence Group.
Heidi Avellan måste lämna åsiktskorridoren
Jag medger att den försiktighetslinje som Avellan – och antagligen flera andra mediehus valt – har en god sida, på så vis att man politiskt önskar att mänskligheten ska agera mot utsläpp av koldioxid. Solstrålningens verkningar kan vi som bekant inte göra mycket åt. På så vis kan jag förstå att medierna valt en försiktighetslinje mot växthusgaser, även om koldioxid faktiskt är en gas som är nyttig för växtligheten.
Ändå är min huvudpoäng att medier och journalister måste agera sakligt i faktafrågor och informera allmänheten om andra orsaker till uppvärmningen än koldioxid. Såväl IPCC som svenska SMHI är tydliga med att solens strålning faktiskt är en förklaring, även om de båda anser att den inte är dominerande.
Journalistisk yrkesetik kräver att en öppen diskussion förs om uppvärmningens olika orsaker. Mediehusen har ett ansvar för att befolkningen får sakliga besked om hur uppvärmning kan förklaras samt att verkligheten är svårbedömd.
Det är hög tid för medierna att ändra färdväg och börja visa öppenhet i klimatfrågan. Försiktighetslinjen kan nämligen kompletteras med en mer mångsidig information. Vidare är kunskapsläget så splittrat att kategoriska uttalanden om en enda orsak förefaller vetenskapligt omöjliga i dagsläget.
Text: Torsten Sandström | Läs fler artiklar av Torsten Sandström
Relaterat
Heidi Avellan skriver i sin artikel “Coola snubbar klimatnojar inte”:
“Alla klimatförnekare är inte högerpopulister. Men många populister är klimatförnekare. Greta Thunberg kan inte ensam hålla dem i schack.”