Skärpning Nationalmuseum – Politiskt korrekt konst inte nödvändig

publicerad 13 november 2019
- Torsten Sandström
Johann Wolfgang von Goethe. Målning: Joseph Karl Stieler, 1828. Foto: Joseph Karl Stieler. Licens: Public Domain, Wikimedia

KULTURDEBATT. Torsten Sandström har tröttnat på att till och med bildkonsten blivit politiskt korrekt. En tragikomisk variant av denna konstpolitisering möter besökaren på dagens nyrenoverade Nationalmuseum. Där har verk av flydda tiders konstnärer försetts med politiskt korrekta förklaringar, som upplyser betraktaren om att konstnärens verk förmedlar en konservativ konstsyn…”

Torsten Sandström om politiskt korrekt konst
Torsten Sandström, selfie

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Johann Wolfgang von Goethe, 1828. Foto: Joseph Karl Stieler. Licens: Public Domain, Wikimedia

Marcel Proust storslagna men svårtolkade ”På spaning efter den tid som flytt” är en guide till vad som ska ses som genuint konstnärligt skapande. Sannolikt behöver man inte skriva sju långa böcker för att nå detta mål, men hans skrivsätt påminner om hur vår hjärnor bearbetar ett problem. Tankarna går kors och tvärs på ett vis som påminner om en drömmares. Senare, i ett annat sammanhang, dyker idéerna upp delvis omformade, men i bästa fall sorterar vi ut problemen och når någon form av syntes.

I Prousts romansvit berättas om hur den goda litteraturen och bildkonsten växer fram och tar gestalt under stora våndor. Han framställning påminner om en målning av Claude Monet. Till synes spontana klickar i olika färgnyanser medför till sist att en damm med näckrosor träder fram ur pusslet.

Om jag försöker översätta hans krävande mönster till nutidens svenska ideal inom bildkonsten blir resultatet att vår kultursyn kollapsat. All sann konst blir till efter ett gemensamt mönster. Startpunkten är verkliga upplevelser i förfluten tid. Varje människa har en livshistoria full av sinnesintryck. Med det menar jag (och Proust) mängder av sinnesintryck, syner vi haft, ord och annat vi hört, lukter och smaker vi andats in samt kroppskänslor av värme, kyla, sol, blåst osv. Alla våra sinnen bygger på så vis upp ett stort lager av minnen från förr. Hågkomster som kan röra viktiga händelser för vårt framtida liv, men också minnen av små skeenden, som ändå kan få stor betydelse för oss senare.

Vi har alla varit med om att återkalla sinnesintryck – såsom syner, ljud, lukter, känslor osv – från förr, som vi under flera tiotals år inte ägnat minsta tanke. Detta är något märkligt. Ett klassiskt exempel är den vuxne Prousts återupptäckt och förklaring av den madeleinekaka (en typ av sockerkaka) som han doppat i te under ganska späda år. Smaken, värmen, orden och framför allt känslan av hjälpande händer från mamman och andra släktingar förvandlar på så vis en vardagshändelse till något väsentligt för den blivande konstnären. Ett storartat minne från föga spektakulära händelser.

Men alla minnen som på så vis förvandlas till ord eller bilder blir givetvis inte konst. Det krävs en gestaltning som innebär ett stegrat känslouttryck. Alltså en bearbetning. Dvs något kvalificerat, som inte bara är en vardaglig presentation, utan en rejäl stegring av uttrycket i färg och form genom bildkonstnären. Det som krävs är med andra ord ett avancerat känslouttryck. Detta kan yttra sig i något gripande, alltså en projektion av skönhet, sorg eller glädje, men det kan alternativt visa sig i en upprorisk gestaltning, såsom en framställning i bild av revolt  eller krav på förändring.

Men i båda fallen måste det vara fråga om uttrycksmedel som är svåra att åstadkomma. Med andra ord inte något högst alldagligt eller en produkt som egentligen vem som helst kan skapa. Resultaten måste alltså bedömas som mästerliga eller beundransvärda. Det är alltså fråga om en unik kreativitet och inte bara en mekanisk presentation.

Det är här som vi enligt min mening ser den första skiljelinjen mellan konstsynen hos Proust –  som jag gärna skriver under på – och den hos nutidens bildkonst, som jag främst intresserar mig för i denna text. Det unika och kvalificerade framträder om resultatet präglas av analys och en projektion av sinnesintryck och minnen som innebär just en konstnärlig skapelse som flödar av känsla och tankekraft. Alltså inte bara en mekanisk kombination, i stil med en slumpartad konstruktion eller installation av fabricerade eller upphittade föremål.

Jämlik konst – politiskt korrekt konst

Den andra skiljelinjen finns mellan det elitistiska och det egalitära. De mönster som Proust hyllar och strävar efter är sannerligen inte sådana som kan åstadkommas av dussintals människor. Det rör sig om en komplex analys och ett avancerat tänkande, som i sin tur medför att ett konstföremål blir till. Alltså inte bara ett enkelt hantverk. Det simpla menar jag karaktäriserar nutidens konstideal.

Egalitär definieras av Nationalencyklopedin som något som kännetecknas av eller är inriktat på jämlikhet.

Min kritik omfattar givetvis inte alla dagens bildkonstnärer, men den riktar sig mot de som saknar den intellektuella gnista som krävs för ett kvalificerat känslouttryck och denna brist omfattar många konstnärer in spe. Dessvärre bärs de upp av gallerister och muséernas så kallade experter.

In spe, blivande, tilltänkt, tillkommande (Synonymer.se)

Gemensamt för dem alla är enligt min mening en egalitär syn på bildkonsten. Det är nog inte så att de i ord bekänner sig till tesen att konst är något som alla kan åstadkomma. Det skulle vara märkligt och motverka deras egen samhällsposition, men i handling hyllar de uttryck och resultat i bilder som inte är annat än egalitära, dvs konstruktioner av ting eller former som envar kan åstadkomma, oavsett som personen ifråga ansträngt sig eller genom slumpen kommit på idén att kalla sin produkt ett konstverk.

Den tredje skiljelinjen, i sin tur en följd av det egalitära, är att nutidens konstnär måste försöka ge sin bild eller konstruktion en doft av unicitet eller hög kvalitet. Hur kan det gå till? Jo, genom att med förklarande ord ge sin produkt en titel eller etikett som får den att framstå som komplext eller djupsinnigt.


Därför möter vi ofta i dagens konsthallar och gallerier rader av simpla bildkonstruktioner, som påklistrats de mest invecklade och oklara titlar eller etiketter. Det galna är att titeln är mer avancerad än själva bilden.


 

Vilken konstintresserad person behöver egentligen PK-konst?

På så vis har nutidens konstideal förflyttat sig från bildframställan till ordproduktion. Den egalitära konstens män och kvinnor talar med myndiga ord till betraktaren. Frasen får därför ofta en politisk innebörd, som knyter an till vänsterns problemformuleringar.


En tragikomisk variant av denna konstpolitisering möter besökaren på dagens nyrenoverade Nationalmuseum. Där har verk av flydda tiders konstnärer försetts med politiskt korrekta förklaringar, som upplyser betraktaren om att konstnärens verk förmedlar en konservativ konstsyn, som inte längre är aktuell i Sverige.


Pekpinnarna påminner om kulturarbetarnas iver att förbjuda tal om zigenare eller deras dödskallemärkning av att Pippi Långstrumps pappa kallade sig negerkung.

Den litterära mästaren Johann Wolfgang von Goethe, en diktare jämförbar med Proust, har sagt något i stil med ”att bildkonstnärer ska inte tala (om sina verk)”. Tanken är att kreationerna måste lysa av sig själva. I samma anda lär målaren Henri Matisse ha sagt till sina elever att man borde skära tungan av dem. Alltså hårda ord. Men visst är det klokt tänkt att en mästerlig bild skiner av sig själv via skaparens genialitet.

Jag menar att detta är en tankeställare för en stor del av nutidens så kallade bildkonstnärer och deras uppbackare inom den politiska konstexpertisen. Därför säger jag: ut med månglarna ur konstens tempel!

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)

Donera till NewsVoice

Så här kan du stötta Newsvoice

  • Nuförtiden så är dagens konstnärer under trycket att det blir en fängelsedom om inte konsten
    förmedla den rätta politiska agendan.
    Konst är i sin klaraste form kommunikation till den som betraktar sagda konstverk.
    Ett konstverk som kommunicerar till många blir ett berömt och välkänt konstverk, det är allt.

  • Tack för en utmärkt artikel!
    Riktig konst behöver inga pekpinnar! Vi har nog med “expertrecensenter” här i Sverige som skall berätta för oss hur vi skall tänka och alla pekpinnar står mig upp i halsen.
    Verkligheten behöver inga pekpinnar utan den talar för sig själv men om den odefinierade s k värdegrunden skall få råda så löper vi stor risk att ramla ned i kaninhålet som beskrivs i boken “Alice i underlandet”.

  • När inte ens konsten får spegla vad den vill utan pekpinnar och propaganda, förstår man att det inte längre finns någon indoktrineringsfri zon i offentligheten att fly till. Etablissemanget styr nu skutan alldeles själva åt det håll som parasiterna så framgångsrikt ställt in rodret – utan minsta försök att tänka själva. Istället ägnar de sig åt att ursäkta konst som verkligen inte behöver ursäktas. Jag antar att konstintendenterna dessutom, på samma sätt som forskare, har en lön de är beroende av. Det blir allt svårare att stå på egna ben i åsiktskorridoren.

  • Tack Torsten. Särskilt tacksam att du talar om Proust !
    Vilken bok / böcker denna ” På spaning . . . ” är. Nästan så man vill skriva “Böckernas bok”, men det är ju Bibeln.

    I ärlighetens namn så har jag bara läst ca 5 delar , men OJ vilka delar! (Köpte sista delen som pocket för att se hur ” det slutade “.) Jag har t o m skrivit av vissa sidor med citat för de är så bra. Inte bara bra utan också vackra och tidlösa på något sätt. Den boken skulle inte kunna skrivas i dag.
    Ja, han skrev mycket och ingående om konst i romanen som är väldigt läsvärda. För mig var det mest hans skildringar av sina egna inre känslor inför olika fenomen, t ex inför naturupplevelser och händelser som gjorde störst intryck. Hans känslor och sambandet med tiden som sådan. Skildring av synen av en hagtornshäck som nästan försatte honom i transliknande tillstånd. Eller de tre träden han fick syn på under en resa ( med häst och vagn) på landsbygden. Vill citera lite ur den resan ;

    ” Ett stycke från den backiga väg vi följde hade jag fått syn på tre träd som tycktes bilda ingången till en övertäckt allè. De formade ett mönster som jag inte såg för första gången ; jag var inte i stånd att erinra mig den plats från vilken de tycktes lösgjorda, men kände att den fordom varit mig välbekant,
    och när min tanke sålunda vacklat mellan ett avlägset förgånget och det nuvarande, började även Balbecs omgivningar att vackla, och jag undrade om inte hela åkturen var en inbillning, madame de Villeparisis (hon var med på resan, min anm) var en romanfigur och de tre gamla träden den verklighet man återfinner då man lyfter blicken från den bok man var i färd med att läsa och till vars fantasivärld man slutligen faktiskt trott sig vara förflyttad. . . .
    Jag satt så . . . ., och slungade min tanke . . . i riktning mot träden eller rättare sagt i den inre riktning i vilken jag såg dem inom mig själv. Ånyo kände jag bakom dem samma välbekanta men oklara något,
    som jag inte kunde draga till mig. Var hade jag tidigare sett dem? . . . kanske dolde de, liksom vissa träd eller tuvor jag sett . . . en innebörd lika dunkel, lika svårgripbar som ett avlägset förflutet . . . . .
    Likt skuggor tycktes de begära att jag skulle ta dem med mig tillbaka in i livet. I deras naiva och passionerade gester kände jag igen den maktlösa sorgen hos en älskad varelse som förlorat talförmågan och vet att han inte kan säga oss vad han vill och att vi inte kan gissa oss till det. ”

    Hoppas det inte blev för mycket. Finns så många fler läsvärda citat i denna bok.

  • Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *