NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Mediebranschen är i panik. Annonsintäkterna rasar, frilansjournalister står utan uppdrag och oron sprider sig. Därför vill Tidningsutgivarna, TU, och Journalistförbundet att regeringen vidtar åtgärder för att dämpa det ekonomiska bakslaget. Vad som nu behövs är ett riktat stöd till mediebranschen, menar Ulrika Hyllert, ordförande för Journalistförbundet.
Text: Bitte Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Efter att ha frilansat som skribent i över 30 år är jag väl medveten om osäkerheten i branschen. Vissa månader var det knappt inkomsterna räckte till hyran – månaden därefter blev det en rejäl slant över när alla löpande utgifter var betalda. Och det är inte alltid lätt att hantera en sådan osäkerhet i vardagen, särskilt inte om man har familj. Samtidigt innebär det förstås en enorm frihet, om man bara kan få det att gå runt.
Som frilansare är det därför a och o att själv vara väldigt aktiv i skrivandet, och i kontakter med tidskrifter och tidningar. Men ännu viktigare är förstås att inte vara kräsen. Om man fnyser åt veckotidningsnoveller och artikelannonser, och riktar in sig enbart på fina kulturartiklar, är risken stor att man får rätt svårt att betala uppehället.
På senare år har det dock uppstått nya möjligheter för journalister som inte haft turen att få jobb på de stora mediehusens redaktioner. Och ja, jag säger tur, för att det inte alltid handlar om kvalitet blir vi varse om varenda gång vi öppnar en tidning.
Idag kan den, som har något att skriva om, ägna sig åt direktjournalistik, sponsrad av läsarna via swish. Det har länge varit en nagel i ögat på skribenter som är avlönade av mediehus med starka resurser. Ett skäl är förmodligen den förlegade bilden av att endast den journalist som har ett etablerat mediehus i ryggen är ”seriös”. Så är givetvis inte fallet.
Den tredje statsmakten har blivit ett med de två övriga, och de stora mediehusen tycks hellre granska medborgarna än beslutsfattarna. Men myten lever kvar, i de stora drakarnas fluffiga egenkärlek.
Ett annat skäl är, skulle jag tro, ren och skär avundsjuka. De så kallade swishjournalisterna attraherar ofta väsentligt fler läsare, bara genom inlägg på Facebook och andra sociala medier, än de ”fina” skribenterna. Och sådant går ju inte för sig.
Således tyckte Sveriges Radio P4:s Ola Gäverth att det var helt okej att kalla en hel yrkesgrupp av hårt arbetande skribenter för ”swishhoror” på bästa sändningstid i public service. Det gjorde han i december förra året. Senare tvingades han be om ursäkt för sitt uttalande, men bara det faktum att ordet ens fanns i hans vokabulär säger en del om det förakt som finns för journalister som hittar alternativa sätt att försörja sig.
Så sent som i januari i år drog Svenska Dagbladets krönikör Margit Richert sitt strå till stacken av hat och missunnsamhet mot swishjournalister, genom att i en gråtmild drapa slå fast att swish är en grogrund för ”ruggiga påtryckningar” och att journalister som tar emot swish förlorar sitt oberoende. Som om den som arbetar för ett gigantiskt och toppstyrt mediehus skulle vara fri och oberoende. Det är på samma gång oroväckande och skrattretande att någon på allvar kan tro, eller i alla fall hävda, det.
Nu ber dock mediebranschen om hjälp. Plötsligt är det statens – skattebetalarnas – ansvar att se till att de kan försörja sig. Det handlar ju trots allt om ”den fria journalistiken”. Men hur fri är en journalistik som behöver statsbidrag för att kunna gå runt? Kanske får mediebranschen gehör eller så får vi kanske se de ”seriösa” journalisterna sadla om och blir swishhoror.
Text: Bitte Assarmo
Relaterat