Boken “Pandora” från 2017 förutsåg coronakrisen 2020

LITTERATUR. Författaren Bertil Lindqvist har blivit nedringd de senaste 2 veckorna av personer som läst hans bok “Pandora” från 2017. Människor är oroade för hur coronakrisen 2020 leder till ett samhällsförfall och hur privatekonomin påverkas. Romanen handlar om en pandemi utifrån ett svenskt nutidsperspektiv centrerad kring vanliga människor, ett läkemedelsföretag, politiker och en nättidning som söker svar. NewsVoice har pratat med Lindqvist som tycks ha förutsett väsentliga delar av den pågående coronakrisen.

Ladda ner hela boken som PDF

Bertil Lindqvist har i realiteten arbetat som konsult på Pharmacia (som linjechef), AstraZeneka, Recip och Uppsala Research Center. Bakgrunden inom Big Pharma ger Lindqvist unika förutsättningar för att skissa på ett möjligt scenario kring en pandemi och han gjorde det tre år innan coronapandemin slog hårt mot världen.

“Hur kunde du veta vad som skulle ske utan att MSB kunde räkna ut det?”, frågade en person Bertil Lindqvist i ett mail natten till idag. Andra brukar säga att politiker borde läsa boken, säger Lindqvist till NewsVoice.

Nättidningen i romanen får en särskild roll eftersom den publicerar mer korrekt information än massmedierna, något som uppmärksammats av allmänheten. Tidningen finansieras i historien av en person från svenskt näringsliv.

Romanen ger insyn i hur fiktiva chefer inom läkemedelsindustrin resonerar. Lindqvist vet hur de tänker efter att ha deltagit på många möten på Pharmacia i Paris, bakom stängda dörrar.

Boken Pandora beskriver hur ett läkemedelsbolag fattar beslut i en krissituation under en pandemi. Ett vaccin tas fram blixtsnabbt och säljs till ett skyhögt pris, trots att det inte fungerar. En affärsöverenskommelse mellan läkemedelsbolaget och den svenska regeringen spikas. Även riksbankschefen är med på mötet där det tas ett beslut om att köpa in vaccin som motsvarar halva svenska guldreserven.

NewsVoice publicerar Kapitel 21 som handlar om hur tre oberoende journalister från en svensk nättidning gräver fram den mörkade händelseutvecklingen under krisen i Sverige allt medan de svenska massmedierna enbart rapporterar vad politikerna vill förmedla, för att lugna ned folket. Nättidningen vaskar fram att ett gigantiskt vaccinprogram tar form som leder till aldrig tidigare skådade vaccinationsköer. Samtidigt råder en extrem resurs- och personalbrist inom sjukvårdssystemet. Ökad brottslighet kommer som ett brev på posten när myndigheterna tappar kontrollen. Sverige blir kaotiskt.

Text: Torbjörn Sassersson | Läs hela boken “Haveristerna” av Bertil Lindqvist online | #coronakrisen

Boken “Pandora” från 2017 finns kvar i endast 100 exemplar. Pris: 250 kr. Ring Bertil Lindqvist 0734-24 76 50. Lindqvist ska trycka upp en ny upplaga med titeln “Pandorapandemin” om efterfrågan finns.

Kapitel 21 – “Pandorapandemin”

Det blev som förväntat långa köer till de platser där vaccineringar skulle genomföras. Det som utspelades framför vårdcentralerna var relativt väntat, men inte desto mindre oönskat. Så fort det hade meddelats via media var man kunde vaccinera sig började ´köarna´ komma. Först kom som väntat de som var rutinerade, de som sov på liggunderlag och i sovsäck samt var bereda på att spendera två nätter i kön. De hade med sig termosar och mackor, samt spritkök så att de kunde värma mer vatten till soppor, snabbkaffe och te. De kom redan på lördag eftermiddag och verkande vana att köa. Med sina telefoner och surfplattor samt `powerbanks` för att ladda dem med, lyssnade de på musik och talböcker samt såg på film och det såg inte ut att gå någon större nöd på dem. De flesta verkade känna varandra från att tidigare ha köat för åtråvärda konsertbiljetter.

De var inte så många, men under söndagen kom det så mycket folk att polisen satte in ständig bevakning, stängde av de närmaste omgivningarna med kravallstaket och formade serpentinköer precis som man i långa tider hanterat köerna vid skidliftarna under sportlovsveckorna. De som kom på söndagen skulle få köa en natt ute i kylan, men var inte så vana och välutrustade som de som kom på lördagen.

Det man från myndighetshåll var mest rädd för var att människor skulle börja tränga sig och att man skulle få upplopp till följd och mycket riktigt förekom det en hel del slagsmål på söndagskvällen.

Stadsministern hade framträtt i TV flera gånger under lördagen och berättade stolt att han under fredagskvällen säkrat affären med läkemedelsbolaget. Alla medborgare och även alla flyktingar med LMA-kort skulle vaccineras utan kostnad. Hur man skulle göra med de som hade gått under jorden och inte kunde legitimera sig, var man inte klar över ännu, men man jobbade på en lösning meddelade han, men tills vidare skulle de få vänta tills de med giltiga legitimationer hade klarats av.

Det som triggade så många att börja köa redan på lördagen, var att nu var det ett faktum att åtta personer insjuknat i Sverige och isolerats under lördagen som starkt misstänkta att ha smittats med AH-virus. Den siffran hade på söndagen ökat till tjugotvå, och nu började folk på allvar inse att läget var allvarligt. Uppgifter som presenterades i nyhetssändningarna spädde på oron genom att man på söndagen uppgav att man nu globalt hade mer än 2000 bekräftade fall. Dessa uppgifter kom från WHO, och många undrade om de verkligen hade koll på vad som hände och om informationen var politiskt filtrerad eller ej.

På de flesta ställen hade det gått lugnt till i köerna, men på fem ställen i Stockholm hade det blivit upploppslikande. Polisen hade fått kontroll över det ganska snabbt och förstått att anledningen till oron i köerna i samtliga fall berodde på att man kände osäkerhet för att vaccinet inte skulle räcka till alla. Ansvariga snabbinkallades och så snart Socialministern visat sig och via megafon berättat att tio miljoner ampuller redan var levererade till Sverige, började lugnet återkomma.

Nu på måndag morgon då vårdcentralerna och sjukhusen slog upp sina portar för vaccineringen var kösituationen i det närmaste ohållbar och på det flesta ställen i landet uppstod tumult då kösystemet helt rasade samman. På vissa platser kom inte personalen fram då de anlände på morgonen och skulle börja jobba. Det brukade ordna sig på något sätt via andra ingångar, men det innebar givetvis förseningar. De som köat sedan i lördags och ockuperat området närmast entrén, var väl de enda som i viss mån kunde försvara sina köplatser och kunde i god ordning komma in i byggnaden.

Polisen gjorde så gott de kunde, men de hade sannerligen ingen lätt uppgift. Det var synnerligen olämpligt att gå lös på de mer eller mindre panikslagna människorna med våld. Här gällde det att skapa lugn om det över huvud taget var möjligt.

All tillgänglig polis kallades in och det gjorde också delar av räddningstjänsten. Det senare var antagligen en riktigt klok åtgärd då massor av människor drabbades av panik och många svimmade. Slagsmål hade uppstått här och där och i vissa fall blev kombattanterna så pass illa tilltygade att de behövde sjukvård. Det var inte fel som flera observatörer sa i nyhetssändningarna, att det hela påminde om en krigszon.

Hela styrkan på Konstitutionens Väktare, hade högsta beredskap, och satt nu samlade på kontoret och tittade på nyhetssändningarna.

Nyheterna klockan 8:00:

”Det första dödsfallet i Sverige i det som allmänt kallas AH-epidemin är nu bekräftat. Kvinnan som hade varit på semesterresa i USA avbröt sin semester då hon i torsdags fick ett sms från sin dotter om att hela Sveriges befolkning skulle vaccineras. Under hemresan insjuknade hon och på Arlanda kollapsade hon och kördes i ilfart till Akademiska sjukhuset där hon i natt avled. Enligt uppgifter som har sammanställts nu på morgonen är 65 personer bekräftat smittade i Sverige. Ett stort problem för sjukhusen är att många som tror sig vara smittade, men som egentligen bara råkat ut för en allvarlig förkylning också sökte kontakt med sjukhusens akutmottagningar vilket gör en redan dålig situation ännu värre.

Vi har fått hit till studion Andreas Minell från Folkhälsoinstitutet. Välkommen hit.”

”Tack”, sa Andreas Minell och inväntade sin första fråga.

”Vad vet du om det vaccin som vi just nu ska börja att vaccinera med i Sverige?”

”Jag fick i natt en elektronisk kopia från läkemedelsföretaget som tillverkar vaccinet Kelsey & McGordon.” Han höll upp en tjock bunt papper som han nyligen printat ut. ”Det här är en utredning som författats av den kände professorn och forskaren i New York Carl Weissberg. Nu på morgonen har jag läst den för första gången och den ger mycket lugnande besked. Hela idén med ett vaccin är att det ska aktivera kroppens eget immunförsvar. Hur bra det lyckas beror lite på vare individs förutsättningar och alla reagerar lite olika. Man kan också reagera olika beroende på vilket virus det gäller. Man säger t.ex. att vaccin mot Kikhosta ger ett 75-90%-igt skydd, medan ett vaccin mot Hepatit B ger ett 95-100%-igt skydd. Hur skyddet är mot just den här virus sorten för just det här vaccinet kan vi ju inte säga just nu då vi inte har facit i hand, men enligt professor Carl Weissberg, räknar han med ett 90-95%-igt skydd.”

”Hur stor risk bedömer du själv att det som professor Carl Weissberg anger är tilltaget i överkant? Många oroas ju över att den här sjukdomen mer eller mindre har slagit ner som en blixt från klar himmel. Och därför inte gett forskningen och läkemedelsindustrin den tid som normalt skulle behövas för att ge ett tryggt och säkert vaccin.”

”Professor Carl Weissberg är den största auktoriteten vi har i världen på just detta och att han skulle svamla om något han inte vet håller jag för ytterst osannolikt. Vad däremot ingen kan förutse är detta med mutationer. Ett virus har ofta den otäcka egenskapen att det kan ändra sina egna egenskaper ganska snabbt och inta en ny skepnad och det gör att den immunitet vi skaffat oss inte hjälper mot virusets nya skepnad.

Ta t.ex. en influensa som ett barn tar med sig hem från dagis och smittar storasyster och lillebror, som sedan smittar mamma som i sin tur smittar pappa. När alla i familjen haft influensan har man fått ett skydd mot just det viruset. Då har viruset muterat och dagisbarnet smittas av den nya formen och så startar smitto processen om i familjen igen. Det kan upplevas som om hela familjen fått samma virus igen för symtomen kan vara desamma. Virus kan ibland vara ena riktigt elaka jäklar.”

”Tack Andreas Minell”, sa nyhetsankaret och vände sig till sin nästa gäst som var vår omtalade polischef, som för dagen var uppklädd i polisuniform.

”Nog för nu sa Gunnar och stängde av TV:n. Det där stolpskottet orkar jag inte höra på.”

”Vad ska vi göra”, frågade Mia rakt ut i luften.

”Du menar om vi ska gå ut och se verkligheten på plats eller om vi ska rapportera i andra hand”, sa Seppo.

”Ja ungefär så. Du Gunnar är inte i form för att ge dig ut i tumultet, så du ska i vilket fall som helst inte ge dig ut. Vi behöver bemanning här på kontoret. Du och jag Seppo borde väl ge oss ut och söka sanningen på plats. Frågan är bara om vi ska gå tillsammans eller var och en för sig? Vi kanske skulle vara tillsammans av säkerhetsskäl, vad säger du?”

”Av säkerhetsskäl är det nog klokt att vara tillsammans. Vad som helst kan ju hända. Å andra sidan täcker vi av ett större område om vi går var för sig. Jag röstar i alla fall på att vi tar säkerheten först.”

”Vi tar med oss lite kaffe och några mackor. Jag kan tänka mig att det kan vara svårt att få tag på något om det är den kalabalik där ute, som vi har hört på nyheterna.”

”Ska ni inte gå och vaccinera er själva då”, frågade Gunnar.

”Inte idag i alla fall. Jag har alldeles på egen hand räknat ut att om jag ställer mig i kö nu, så kommer jag inte fram förrän av slutet av veckan. Har jag inte med mig rätt utrustning för övernattning i svenskt vinterklimat, så kommer jag inte att behöva något vaccin, jag kommer att frysa ihjäl.”

”Ska vi åka upp till Ackis och se hur det ser ut där”, föreslog Seppo.”

”Vi kan väl ta vägen över Knivsta och se hur vårdcentralen i förorten har det. Det kan väl vara bra med en mjukstart.” ”Jag har farhågor om att det inte ser så roligt ut vid Ackis. Det kan nog vara skönt att ta en liten mjukstart. Jag är inte så macho som ättlingen från Finland,”

När de kom fram till vårdcentralen i Knivsta gick köerna i flera led ända ut till Ängbyvägen som mitt för entrén var oframkomlig. Även här fanns en polisbil, men de två poliserna hade en i det närmaste omöjlig uppgift att få ordning på denna lättantändliga människomassa. Att ta sig in i vårdcentralen för att kunna prata med hjälpsökande människor var en helt omöjlig uppgift.

”Man kan tänka sig två scenarion i detta läge”, sa Seppo. ”Det ena är att människorna i eländets solidaritet hjälper varandra och systematiskt ser till att alla hjälps åt för att allt ska gå så smidigt som möjligt.”

”Och det andra är?” sa Mia fast hon visste svaret.

”Det är ju det du ser just nu. Ett tumult där de starkaste försöker att se till att de får sin vaccinering på bekostnad av de svagare.”

”Ja – det är hemskt att se. Ska vi försöka gå fram till några för att se om vi kan prata med någon?”

De hittade en medelålders kvinna, som Mia bedömde vara kanske 45-50 år gammal, som satt längst bak i kön i sin rullstol, insvept i flera filtar.

”Hej”, sa Mia. Vi kommer ifrån tidningen Konstitutionens Väktare. Vill du prata med oss?”

”Vet inte”, sa kvinnan. ”Nej jag tror inte det.”

”Varför inte det”, sa Mia. ”Vi är inte farliga.”

”Kanske inte”, sa kvinnan, ”men jag har ett helvete.”

Efter ytterligare några sekunder kom allt.

”Min dotter körde hit mig igår. Hon förstod att det skulle bli stökigt så hon svepte in mig i de här filtarna innan hon lämnade mig. Hon måste upp till Gimo för att få sin vaccination. Det är hennes vårdcentral. För en stund sedan ringde hon mig och sa att hon kommit en bit framåt i kön, och att hon trodde att hon skulle komma fram om några timmar.”

”Hon har alltså stått i kö hela natten precis som du?”

”Ja, och hon var genomfrusen precis som jag.”

”Usch, det måste vara hemskt sa Mia.”

”Hemskt? sa kvinnan. ”Det är bara förnamnet. Jag har inte kommit framåt en meter, men folk knuffar mig bakåt hela tiden, så jag tror att jag står 50 meter längre bort nu än då jag startade, även fast de har börjat släppa in folk nu. Jag är hungrig trött och frusen, men det är inte det värsta.”

”Vad är det som är värst menar du?” Sa Mia och kände sig omedelbart otroligt dum. Nu kände hon lukten.

”Hur ofta behöver du gå på toa. Jag behöver gå oftare än andra. Ser du någon toalett? Nåja även om du gjort det så hade det inte hjälpt, jag behöver hjälp att gå på toa. Här finns ingen hjälp att få. Jag såg på ditt ansikte att du förstod när du kände lukten. Jag känner mig så oerhört utlämnad, så oerhört förnedrad och kränkt.”

”Seppo, är du snäll och hämtar lite kaffe och några mackor till henne. Hon behöver det bättre än vi.”

Seppo gick genast till bilen för att hämta deras matsäck, men innan han var tillbaka fortsatte kvinnan.

”Karlarna som står där framme har det bra för de kan bara hänga ut snoppen där de står och jag har sett några som inte ens bryr sig om de pinkar på någon annan. De som behöver gör mera och inte kan hålla sig, har gått bakom buskarna där. Hoppas att de tänkte på att ta toalettpapper med sig. Det är annat med mig. Jag får låta det gå i brallorna. Alla som har köat här ett dygn måste gå på toa. Resten kan ni tänka er själva.”

Kvinnan sken upp när hon fick en kopp hett kaffe i ena handen och en smörgås i den andra och hon sörplade ivrigt på det heta kaffet.

”Du kan få hela termosen och alla mackorna om du vill”, sa Seppo frikostigt och såg samtidigt giriga blickar från människorna som stod närmast.

”Ge mig hellre en kopp till och en smörgås till när jag ätit upp den här. Jag tror nämligen inte att jag kan behålla matsäcken om ni ger mig den. Ser du den där rutiga filten som hänger på den där kvinnans axlar. Den är min. Hennes man, ja, – jag antar att det är hennes man, han den där stora som står till höger om henne kom och slet den av mig för ett par timmar sedan. Detsamma kommer att hända om ni lämnar mat och dryck här hos mig. Jag kan inte försvara och behålla kaffet. Ta det med er. Ni kanske träffar på någon annan i min situation.”

De kramade om den illaluktande kvinnan som skrek efter dem då de gick:

”Skriv om det här och dölj inget. Alla måste få veta, och då menar jag allt, även mitt dilemma.”

Seppo vände och gick tillbaka till kvinnan. ”Får jag ta ett kort”, undrade han.

”Jaa, ta så många du vill. Jag vill att alla ska se det här. Visa mitt ansikte, jag behöver inte vara anonym.”

När de kom tillbaka till bilen såg Seppo att Mia grät.

”Det är så djävligt alltihopa. Hur kan det bli så här? Jag trodde vi svenskar var av ett annat virke. Jag trodde att vi var empatiska och brydde oss om varandra. Det gör vi tydligen bara om de nödlidande finns lång bort. Vi bryr oss om och engagerar oss oerhört mycket om de finns i andra länder, men sällan om de nödlidande finns runt knuten eller rent av bredvid oss.”

De satte sig i bilen och åkte vidare till Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

När de kom fram var mycket lika dant. Lika mycket människor som inte kom in i sjukhuset utan köade utanför. Man kan inte säga att det var värre än i Knivsta. Här fanns det ändå viss ordning. Både polis och räddningstjänst fanns på plats, och gatukontoret hade kört dit Bajamajor. Någon hade tydligen tänkt till, men man kunde inte förutsätta att alla skulle göra det.

Mia och Seppo klev ur bilen och märkte att här var det lite annorlunda. Anarkin var inte så påtaglig och kapaciteten var betydligt högre. Många team vaccinerade vilket gjorde att köerna faktiskt rörde på sig. Frivilliga hjälporganisationer hade också visat sig och försökte hjälpa de som hade det svårt i köerna.

Frälsningsarmén var som vanligt snabba med att ställa upp soppkök redan på söndagen vilket var en stor lättnad för många som stått länge ute i kylan och frös något fruktansvärt.

”Hit kommer både sådana som tror sig redan vara smittade och de som vill vaccinera sig och dessa båda grupper står i samma kö. Hur jäkla smart är det”, sa Mia.

”För mig verkar det vara hål i huvudet. Så jäkla dumt kan man väl ändå inte bete sig ens i Sverige” menade Seppo och steg ur bilen. ”Nu ska jag anta att jag tror att jag redan är smittad. Antag att jag stod i samma kö på flygplatsen i Kapstaden som professor Roland Strömberg. Jag till och med pratade med honom. Jag kommer hit och kommer bevisligen inte in. Försöker jag tränga mig åker jag på spö,”

”Fy fasen vilket kaos, men gå och kolla du och se om du kan komma in om du vore misstänkt smittad. Kom igen Seppo, Wallraffa lite.”

Tjugo minuter senare kom Seppo tillbaka.

”Inte en skylt. Vid akutintaget var det fullt av folk som försökte ta sig in. När jag försökte ta mig förbi andra som stod där och köade genom att säga att jag var smittad, – gissa vad som hände då?”

”Här är vi alla smittade var det väl någon som sa?”

”Exakt. Det här är tame fasen som i en ond dröm. I torsdags stod statsministern och skröt över att han minsann skulle ta ansvar för Sverige och lösa det här problemet. Det är fyra dagar sedan. FYRA JÄKLA DAGAR. Att förbereda sjukvården på att vaccinera 10.000.000 svenskar är tydligen en större uppgift än vi tänkt oss.”

”Vi åker tillbaka till kontoret och sätter på TV. Vi kanske får veta något om vad som händer i övriga landet vad det nu kan vara värt.”

Gunnar hade hämtat sig från misshandeln och fick lämna KS redan på söndagen. Egentligen skulle han bli formellt utskriven idag då alla läkare var tillbaka, men man ordnade det hela på ett smidigt sätt. Han ville inte vara ifrån redaktionen en dag som denna,

Han var redan klar över vad Mia och Seppo skulle få uppleva efter att ha sett dagens nyhetssändningar och när hans arbetskamrater kom tillbaka till kontoret fick han allt bekräftat.

”Jag fattar inte hur de har kunnat tro att det skulle gå att klara av den anstormning som det skulle komma att bli”, sa Seppo.

”De kom tydligen på det själva efter ett tag, för som de sa på TV igår att alla skulle gå till den vårdcentral där de var skrivna, så blev det ju lätt så att de som var handikappade inte fick den hjälp de behövde och det var nog få som på förväg insåg de sanitära problemen. Ingen hade väl tänkt sig att det skulle söka sig personer som trodde sig vara smittade till samma vårdinrättning som skulle utföra vaccinationer.”

”Tar man en normal vårdcentral”, sa Mia, ”så får man ju anta att de har fullt upp med normal verksamhet. Nu ska de också vaccinera. Hur många personer kan avsättas för detta. Sedan kommer det patienter som anser att de är smittade och då måste de givetvis isoleras. Hur gör man då med de som har stått i samma kö med de misstänkta fallen? Efter vad jag läste på nätet medan Seppo körde oss hit, så är smittan också luftburen, viket gör att det räcker med att man står bredvid varandra i kön.”

”Om vi tänker oss”, sa Gunnar, att man klarar av en person var tredje minut.”

”Inte tar det väl så länge, sa Seppo. I Finland då vi låg i det militära, vaccinerade de säkert tre i minuten. En tant drog upp vaccinet i sprutor och lade på rad på ett bord, en annan tvättade huden där syrran skulle sticka, och så var det en jäkligt sur sköterska som stack. Tre i minuten minst.”

”Jo så var det säkert, men då visste sjuktanterna att alla som var där, skulle ha ett stick. Så fungerar det inte här. Jag har grottat lite i det här och intervjuat en person som kan det här. Om vi tänker oss att det går till som vanligt, dvs. enligt de rutiner som gäller, då är det tveksamt enligt henne om fem minuter räcker. Tre minuter verkar i alla fall alldeles för kort enligt henne.

”Ska det vara så jäkla komplicerat att få en spruta.”

”Nja – vaccinet är ju gjort på flera substanser och man vill ju inte skapa en livshotande situation genom att ge något till en person som är överkänslig mot något i vaccinet. Man kan faktiskt dö av det. Vänta ett tag”, sa Mia och tog fram sin LapTop. ”Jag hittade något som såg ut som en Powerpointpresentation på nätet och jag kopierade ner den. Den heter:

Vaccinsäkerhet

Tillsatser, adjuvans, konserveringsmedel

Vad vet vi om riskerna?

Utbildningsdag Folkhälsomyndigheten

Jönköping 5 maj 2013

Agneta Aust Kettis

Läkemedelsverket

Här måste vi ju hitta något.”

Seppo och Gunnar tittade över varsin axel på Mia för att själva läsa på skärmen.

”Oooops”, sa Gunnar, ”Det verkar som om ett vaccin innehåller, eller snarare kan innehålla en jäkla massa substanser. Det verkar nästan som om Snövits elaka styvmor har stått för recepten. Å andra sidan hittade jag inga fladdermusvingar eller ormtänder, så det där med Snövits elaka styvmor, var kanske lite överdrivet.”

”Jo men jag läser mellan raderna att om man inte är överkänslig mot något så verkar det funka ganska bra. I Finska armén körde vi antagligen bara med sånt som vi inte blev sjuka av. I alla fall var det ingen på min lucka som blev sjuk. Här står ju bland annat:

Vaccininnehåll som kan ge problem

(BLF sektion för barn och ungdomsallergi)

Ägg i vacciner

MPR och TBE vaccinerna innehåller < 50 ng/dos bovint serumalbumin, odling i vävnadskultur S.g.s försumbar risk för anafylaktisk reaktion.

Influensavacciner innehåller oftast äggprotein < 150 ng/dos. Risk för allergisk reaktion låg

Gula febern vaccin innehåller ovalbumin 2-3 g/dos. Allergirisk och bedömning av specialist.

Gelatin

MMRII, Vivotif, Varivax, ProQuad, Rabipur, Zostavax. Risken liten men specialistbedömning vid känd allergi.

Antibiotika

MPR neomycin. Minimal biverkningsrisk Pentavac, Tetravac, ACTHibPolio, Imovax Polio, Vaccin mot polio spårmängder streptomycin. Små mängder och ytterst liten allergirisk.

Det var sidan 20. De 19 tidigare sidorna innehöll ju en jäkla massa ämnen ”

”Här står det också att:

Gelatin utvinnes från gris eller nötdjur (non BSE bovint), kan ge upphov till allergi.

Har man verkligen koll på att man inte vaccinerar någon muslim eller jude med något som innehåller gelantin från gris. Det undrar jag, och vad händer om någon av dessa grupper får nys om att man tänker injicera något från en gris i deras kropp. Jag kan tänka mig upplopp av mindre orsaker”, sa Gunnar.

Seppo menade att han bara kände igen några få ämnen som:

Formalin, kolhydrater, kolesterol, hönsägg, kvicksilver, sackaros, natriumklorid, aluminiumfosfat, aluminiumhydroxid och aluminium.

”Nog om detta”, sa Mia. ”Så här går det i alla fall till enligt min källa. Först får du fylla i ett frågeformulär/hälsodeklaration. Samtidigt säkerställer man personens identitet via sitt datasystem, dvs. att namn och personnummer mappar, eller ska vi säga hör ihop. Man skulle kunna säga att detta är en miniutredning i syfte att undvika att något blir fel.

Har man inte redan formulären på alla de språk som är modersmål hos nyanlända, så måste som jag ser det proceduren göras med tolk. Sedan kontrolleras frågeformulär/hälsodeklaration av en läkare som gör bedömningen riskfri eller risk. Kanske måste tolk vara med även här. När man har klarat av detta kan man kavla upp ärmen och få sin injektion, vilket kan gå ganska snabbt, och sedan prickas man av i datasystemet att personen är vaccinerad och med vilken typ av vaccin, (här kan det förekomma många olika varefter viruset muterar). Syrran ska svara på en del frågor ibland som oroliga patienter ställer. Och det tar ju också tid.”

”OK, då är personen klar och hur lång tid har då gått?” sa Gunnar.

”Nix, han är inte klar. Den stickande sköterskan ska i alla fall vänta en minut eller något sånt för att övertyga sig om att patienten inte drabbas av en anafylaktisk chock.”

”Vad fasen är det”, frågade Seppo.

”En anafylaktisk reaktion (anafylaxi)”, högläste Mia, ”är en livshotande överkänslighetsreaktion som påverkar flera organ i kroppen. Vid svårare reaktioner med blodtrycksfall och grumlat eller förlorat medvetande talar man om en anafylaktisk chock eller allergichock. Snabbt insatt behandling är viktig och adrenalin är förstahandsmedicin. Inträffar den inte med en gång bör patienten sättas i ett väntrum så att man efter ca 15 minuter, med någorlunda säkerhet kan konstatera att patienten inte reagerat på ett oönskat sätt.”

”Jamen för fasen”, sa Seppo som ännu inte kunde släppa tanken på vaccineringarna i Finland. Det tar ju långt mer än tre minuter.”

”Jo det var precis vad min källa menade. Visserligen sa hon att man i de olika momenten kan ha flera personer igång samtidigt hos ett vaccineringsteam, för man är ju flera personer i teamet. Man får skilja på tiden det tar för en patient att gå igenom processen vilket kanske är en halv timme och på hur många patienter som teamet klarar av per timme vilket kanske är 12-15 stycken i timmen– ja dvs. om allt flyter på som det ska, om man är normalfrisk och inte har något handikapp som patient.” sa Mia som faktiskt hade jobbat tidigare inom sjukvården. ”Jag undrar hur lång tid och hur mycket hjälp kvinnan i rullstolen utanför Knivsta Vårdcentral behöver då hon väl kommit in. Hon kanske är i så dåligt skick att det är tvunget rädda henne från hypotermi och uttorkning innan man kan vaccinera.”

”Men man kan ju vara flera som sticker eller hur?” sa Seppo, som fortfarande hade finsk militärvaccinering i klart minne.

”Självklart”, sa Gunnar. ”Är de flera som jobbar samtidigt, men jag inser ju att en stor begränsning är ju hur många datoriserade arbetsstationer som finns till förfogande för de som ska sticka. Låt säga att man har tre datorer uppkopplade mot servern för detta ändamål på en normalstor Vårdcentral. Har man tre team igång så klarar man 36 patienter i timmen fram till 09:30. Då är det (fika)-rast. Efter fem timmar måste man ha rast, annars blir det komplikationer med facket. Avbrott för lunch och eftermiddagsfika. Toalettbesök, annan administration mm. Totalt 7,5 timmar effektiv tid + 2,5 timmars övertid för de som inte har barn att hämta på dagis. Låt säga att alla jobbar tio timmar effektivt.

En bra dag, skulle jag säga 36 patienter i timmen x 10 timmar blir 360 patienter om dagen x 3 team vilket blir 1080 om dagen. På en vecka blir det 7560 (om man även jobbar lördag söndag) och på två veckor ger det 15120 vaccineringar och en totalt utsliten personal. Det förutsätter ju att övrig logistik med att få fram allt material fungerar samt datasystemen.”

”Om dina teorier stämmer Gunnar, så skulle det för mig som bor i Sigtuna där det bor 45.000 personer som alla ska vaccineras på Sigtuna vårdcentral, att det hela tar i runda slängar sex veckor? Klarar man det verkligen på sex veckor?”

”Man måste också ta med i beräkningarna”, sa Seppo, ”att detta ska genomföras av en sjukvård som redan går på knäna. De ska ta hand om all normal akutsjukvård plus alla som är smittade av AH-viruset. Uppepå detta ska man utföra dessa vaccineringar. Jag fattar inte hur man ska kunna fixa allt. Det förefaller för mig av vara en helt hopplös uppgift.”

”Tja det återstår att se”, sa Mia. ”Nu ska jag i alla fall skriva en artikel om kvinnan i rullstolen.”

”Vänta ett tag”, sa Seppo. ”Tror du verkligen att det kommer att gå till så här att vaccinera 10.000.000 människor? Det kommer aldrig att funka som jag ser det.”

”Jag håller med dig helt och fullt”, sa Mia. ”Det kommer aldrig att funka, speciellt som vårt AH-virus enligt Murphys lag, sannolikt kommer att mutera och hela processen får startas om från ruta ett igen.”

”Då kommer den allt avgörande frågan… Hur kommer man att göra då? Kasta Socialstyrelsens regelverk och instruktionsboken över axeln – och vi ser den inte mer – och vi ser den inte mer”, – började Gunnar sjunga.

”Läkemedelsverket kommer att gå i taket, men det är precis så den här vaccineringen kommer att göras om du frågar mig. Här kommer man att köra på slak lina och lite spill får man väl räkna med. Frågan är väl närmast hur stort spill man räknar med.”

***

Boken “Pandora” från 2017 finns kvar i endast 100 exemplar. Pris: 250 kr. Ring Bertil Lindqvist 0734-24 76 50. Lindqvist ska trycka upp en ny upplaga med titeln “Pandorapandemin” om efterfrågan finns.