Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
VALDEBATT 2022. Vi som sympatiserar med den nationalkonservativa idéen tittar med viss förundran på SD:s undfallenhet mot övriga partier och då i synnerhet gentemot M och KD. Framgångskonceptet för SD var tidigare att tydligt distansera sig från alla övriga partier inom den sk 7-klövern. Partiet lyckades också fånga upp och attrahera en stor del av männen inom arbetarrörelsen.
Text: Jan Norberg | Denna artikel är omkategoriserad till en ”Rakt-på-sak-artikel”
Till LO:s stora frustration så var hela den socialdemokratiska rörelsen var på väg att komma i gungning då allt färre inom LO-kollektivet röstade på S.
SD:s strävan de senare åren har varit att alltmer närma sig 7-klöverns mittenpolitik, man har gjort allt för att attrahera mittenväljare. Totalt fel strategi, om någon frågar mig. SD sträcker ständigt ut handen för kompromisser för att komma in i stugvärmen, svaret från de övriga blir ”stängd dörr och kall välling”. M och KD gör utspel innehållande ständiga förödmjukelser gentemot SD, allt för att inte själva tappa ansiktet gentemot sin väljarbas. Konklusionen blir att SD, M och KD genom förödmjukelser och reträtter försöker hitta vägar för att, vid en gemensam majoritet av valmanskåren efter valet 2022, kunna samregera.
Finns det några förutsättningar för ett samregerande dessa tre partier emellan (SD, M och KD)? Knappast skulle jag säga, och då främst för att partiernas respektive procentuella underlag sammantaget gör detta omöjligt (främst för SD). Låt oss anta att dagens siffror på ett ungefär står sig, då är SD och M jämnstora kring 20%-strecket och anta att KD lyckas skrapa ihop ca 7%. Dessa tre partier når då sannolikt ändå inte de 50% som behövs för att kunna få igenom sina kompromisser i Riksdagen.
Det är ju helt uppenbart att M tänker ta hjälp av KD för att kunna kräva statsministerposten, och därmed är SD redan från början akterseglade och blir då tagna som gisslan för en politik som de i grunden inte står för. Inte heller är det sannolikt att SD får migrationsministerposten. Det kommer att blockeras av M och KD. Alltså blir frågan uppenbar: hur tänker SD undvika att bli det betydelselösa 5:e hjulet under vagnen?
Det är detta enkla tanke experiment som får mig att ifrågasätta vilka strategiska kompetenser som finns inom SD av i dag. Det förefaller vara att att lägga sig på rygg och göra allt för att öht komma in i en regering som är SD:s strategi. Något som är helt fel då man som parti inte kommer att kunna uträtta något alls öht. Förhandlingar avgörs från de styrkepositioner parterna har inför förhandlingarna.
När man frågar SD:s presstjänst så svarar någon kavat 23-åring att SD minsann kommer att sälja sig dyrt i denna typ av förhandlingar. Det är direkt pinsamt att SD inte lägger mer kraft på en ordentlig analys av läget inför valet. Finns det då några lösningar som gör att SD slipper en pinsam svekdebatt och som samtidigt gör det möjligt att återta de delar av sin tidigare så trogna väljarbas?
Hur kan SD återta sin uppgångstrend?
Det finns, alla opinionsundersökningar till trots, en del olika sk underströmningar mellan partierna inom de båda blocken. Inte för att särskilt många tidigare SD sympatisörer lägger sina röster på M eller KD, att fd SD sympatisörer skulle lägga sina röster på något av de övriga partierna ser jag som helt uteslutet. Däremot kan nog en del andra väljare röra sig både över parti och blockgränser, dock med ganska marginell effekt på det samlade utfallet vid valet 2022.
Däremot så är det många tidigare SD sympatisörer som känner sig besvikna över SD:s utveckling de senaste åren, dessa väljare avstår nog från att rösta alls, eller så lägger de sin röst på Alternativ För Sverige. Gustav Kasselstrand är som partiledare synnerligen tydlig med AfS kärnfrågor, frågor som tidigare varit en del av SD:s profilfrågor. En stor del av AfS partiledning kommer från SD:s tidigare ungdomsförbund. Tyvärr uteslöts dessa från SD. Något som gjorde att SD tappade ganska många sympatisörer.
Släpp prestigen och återvinn väljarnas förtroende
I politik är prestige en av de farligaste fällorna att fastna i, väljarna är ju inte dumma. De ser självklart SD:s svängning mot svensk mittenpolitik, en politik som endast inneburit en lång period av stagnation. Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk, SD har fastnat kring 20% strecket.
För att väga upp M:s och KD:s samarbete kunde SD svälja förtreten och förenas med AfS, då skulle sannolikt de samlade sympatierna för ett sånt samarbete innebära att stödröstande för AfS gör att de kommer upp över 4%-spärren. SD och AfS under samma flagga skulle då skrämma skiten ur M och KD, med lite tur kan SD och AfS tillsammans samla mer röster än M och KD och därmed kunna framställa krav på Statsministerposten.
Vill M och KD inte acceptera att SD och AfS tillsammans är större så återstår för dem att ingå i den nu tydligt vänsterpräglade alliansen där S, V, MP och C sätter agendan. En ökenvandring som med lite tur helt kan utplåna KD och kraftigt reducera M:s inflytande över svensk politik. L är ju redan nu stadigt parkerade under 4%-spärren så dem behöver ingen ta med i beräkningen. MP riskerar ju också att hamna under 4%-spärren.
Uppmaning till SD:s partiledning blir att ta sig en allvarlig funderare på om de verkligen vill kunna förändra Sverige i en riktning som många etniska svenskar och en del förståndiga invandrare föredrar.
Text: Jan Norberg