Jan Gillberg skrev i en DSM-artikel 2013 att det framkommit att Sveriges försvar bara kan hålla ställningarna i en vecka mot Ryssland. Uppgiften kom från dåvarande ÖB Sverker Göransson. NewsVoice återpublicerar Gillbergs artikel som i huvudsak handlar om Estoniakatastrofen och som nämner misstanken att fartyget transporterade ryskt krigsmateriel till Väst och därför ska ha sänkts.
Text: Jan Gillberg | Artikeln är en återpublicering från DSM (nr 2, 2013) med tillstånd av Jan Gillberg | Texten är Public Domain och får kopieras och återpubliceras under förutsättning att inga ändringar sker.
I ett korthugget och expressivt uttalande på 17 ord har ÖB Sverker Göransson lyckats väcka en i Sverige länge sovande försvarsdebatt till liv. Uttalandet gjordes i en i SvD publicerad nyårsintervju. Det lyder:
”Vi kan försvara oss mot ett angrepp mot ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka.”
Det var meningen att ÖB Göransson skulle förklara den närmare innebörden av detta 17-ordsuttalande vid Folket och Försvars stundande årliga rikskonferens i Sälen. Detta måndagen den 14 januari som var konferensens andra dag. Göranssons anförande anges i programmet till: ”Kartan och verkligheten”.
Dagen innan hade ÖB setts delta i kvällens begivenheter med middag och dans i hotelletablissemangets vinterträdgård. Han hade då förefallit pigg och kry. Påföljande dag fick han hastigt återtransporteras till Stockholm i bil efter att ha drabbats av en kraftig matförgiftning. Han blev sedan sjukskriven fram till den 17 mars. Nu heter det på grund av ”utmattning”. Huruvida han tillfrisknat när detta nummer av DSM gått i tryck är inte känt.
In på scenen träder åklagare Lindstrand
Tio dagar senare träder Tomas Lindstrand – chef för Åklagarkammaren för säkerhetsmål – in på scenen. Han har – ja, så uttrycker han sig – ”hört” att ÖB uttalat, att Sverige bara kan försvara sig i en vecka. Detta har fått Lindstrand att – som han också uttrycker det – ”höja ögonbrynen”. Främmande makt kan ha, menar Lindstrand, ”stor nytta” av den typen av uppgifter. Därför har Lindstrand vänt sig till Säpo för att få utrett om ÖB gjort sig skyldig till brott. Han vill, som han säger, få granskat huruvida uppgifterna varit ”till men för landets försvar eller säkerhet”.
I tiden samtidigt med att Lindstrand tar detta uppseendeväckande initiativ att låta brottsutreda landets ÖB, inkommer en privatperson till JK Anna Skarhed med en anmälan med begäran om utredning i anledning av ÖB:s uttalande. JK Skarhed behöver inte lång tid för att ta ställning till den inkomna anmälan. I det närmaste omgående tas beslut om att ej föranstalta om någon sådan utredning. Då finner Lind- strand för gott att också för sin del lägga ner ärendet. Sedan blir det tyst. Ingen ifrågasätter det rimliga i Lindstrands initiativ.
Estonias förlisning aldrig brottsutredd
Åklagare Lindstrand är samma åklagare Lindstrand som fattade det avgörande beslutet att Estonias förlisning inte skulle brottsutredas.
Redan samma dag som katastrofen inträffade, den 28 september 1994, inledde åklagarmyndigheten i Stockholm en förundersökning om misstanke om vållande till annans död och/eller brott mot sjölagen.
Ärendet hamnade hos den Tomas Lindstrand, som i dag är chef för Åklagarkammaren för säkerhetsmål. I flera år vidtogs inga brottsutredande åtgärder i Estoniafallet värda namnet. Lindstrand förhöll sig helt passiv – en passivitet, som han förklarade med att han ansåg sig måsta avvakta Haverikommissionens (JAIC) slutrapport. Denna starkt kritiserade och ifrågasatta rapport framlades den 3 december 1997.
Lindstrand lägger ner förundersökningen om Estonias förlisning
När JAIC väl lagt fram sin rapport, tog det inte lång tid innan Lindstrand beslöt att lägga ner den förundersökning, som de facto aldrig blev gjord. Ingen skyldig skulle (ändå) kunna pekas ut, menade Lindstrand. Beslutet att lägga ner förundersökningen togs i februari 1998. Utan – vill jag påstå – närmare betänketid och än mindre utan någon egen från Haverikom- missionen och dess slutsatser oberoende utredning.
Läs mer på Åklagarmyndigheten: Ingen förundersökning inleds mot överbefälhavaren
Därmed har frågan huruvida det i värsta fall handlar om ett massmord eller i näst värsta fall vållande av omkring tusen människors död blivit obesvarad. Till de officiellt 852 omkomna skall läggas de omkring 150 kurdiska flyktingar, som var gömda i ett lastfordon – ett fordon som saknade registrerad chaufför, vilket var vanligt med fordon som på den här tiden deltog i smuggeltrafiken mellan Tallin och Stockholm. Fordonet skall ha fraktat två stora containrar.
Jutta Rabe mfl: Estonia sprängdes!
Med vad som allteftersom framkommit om hur passagerarfartyget Estonia med svenska myndigheters – sannolikt också regeringens – vetskap användes för transport av krigsmateriel i klar strid med internationell sjölag och de risker passagerarna därmed utsattes för, ges uppenbar möjlighet eller rentav skyldighet att återuppta den av Lind- strand nedlagda förundersökningen. Ett återupptagande som i förlängningen av skulle aktualisera frågan om skadestånd till de omkomnas anhöriga. En för den svenska staten ytterst känslig fråga.
Som ett skäl för att lägga ner förundersökningen angav Lindstrand, att ”det inte gick att bevisa att någon ombord genom oaktsamhet orsakat katastrofen”. Det må så vara. Den stora och avgörande frågan är dock en helt annan: Sprängdes Estonia? Var det frågan om ett massmord? Det är vad Henning Witte gjorde gällande i sin bok ”M/S Estonia sänktes” (1999) liksom sedan också den tyska journalisten Jutta Rabe i boken ”Die Estonia. Tragödie eines Schiffunterganges” (2002).
Rabe anser sig ha belägg för att en grupp ryska generaler med nationalistisk inriktning ville sätta stopp för en trafik, genom vilken Väst lyckades komma över avancerad i det gamla Sovjetunionen utvecklad militär teknik.
Detta scenario behandlas också i min bok ”Estonias undergång” (2006). Intressanta utgångs- punkter för en återupptagen förundersök- ning lämnas också i Drew Wilsons bok ”The Hole” (2006). Ett omfattande material finns också att tillgå på Anders Björkmans hemsida Heiwaco.tripod.com
Återuppta förundersökningen!
Det enda raka – om man nu vill få klarhet i vad som ute på Östersjön den 28 september 1994 bragte tusentalet människor om livet – är att bärga Estonia och undersöka vilket slags skador, som efter två kraftiga explosioner fick fartyget att gå till botten på kortare tid än en timme. Detta är något som Lindstrand i egenskap av förundersökningsledare skulle ha krävt och framhärdat att kräva även efter ”mörkläggarbeslutet” om ”gravfrid”.
Och varför lät inte Lindstrand bärga och undersöka befälhavaren Arvo Andreassons kropp efter att dykare uppgivit, att Andreasson hittats på bryggan med ett skott i huvudet. Var det mord eller var det självmord? Detta måste rimligen ha varit betydelsefullt att få klarlagt.
Tomas Lindstrand bör granskas
Jag har haft tre möten med Tomas Lindstrand. Den sammanlagda mötestiden uppgår till fyra timmar. Det har inte gällt Estonia utan ett antal händelser, som drabbat mig och min verksamhet (1) och som kan rubriceras som ”författningsbrott” – ett slags brott som åvilar Åklagarkammaren för säkerhetsmål att ta sig an.
Mötena med Lindstrand har lett vidare på ett sätt, att jag fått viss inblick i en verksamhet, vars vare sig effektivitet eller professionalitet imponerat. Jag blev också förvånad, när Lindstrand vid ett av våra möten förklarade, att han inte ansåg sig ha tid att läsa dagstidningar.
När Lindstrand beslöt att brottsundersöka ÖB Göransson var det – enligt ett uttalande han gjorde för media – efter att ha ”hört” vad Göransson skulle ha yttrat. Med denna hörsägen som grund brottsanmäler han ÖB samtidigt som han var den som lade ner förundersökningen gällande Estonias förlisning. Frågan är om inte den som bör underkastas en närmare granskning är Tomas Lindstrand.
Text: Jan Gillberg
(1) En verksamhet som bland annat varit inriktad på att söka sanningen 1) bakom Ivar Kreugers öde och 2) vad som föranledde Estonias förlisning även som att som utgivare av DSM ge utrymme för alternativa svar på vad som hände den 28 februari 1986 i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan, men också – och inte minst – för att ge utrymme för egen övertygelse i allmänna samhällsfrågor och då inte minst när det gäller det hot mot den fria åsiktsbildningen och därmed demokratin, som Media- och Gramscivänstern kommit att utveckla. På senare tid även frågor med betydelse för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Sammantaget har detta haft ett för mig högt pris – inte minst personligt. Jag vill påstå mycket högt pris.