Bertil Lindqvist som författat fyra böcker och som har en bakgrund som konsult inom läkemedelsindustrin sedan 25 år, började 2015 skriva på hur Sverige hanterade en viruspandemi. Lindqvist la ihop vad han redan visste om virus och läkemedel med tendenser inom samhällspolitiken. Resultatet blev boken Pandorapandemin som kom ut 2017 två år innan coronakrisen kom. Lindqvist fick kommentarer om att det aldrig skulle kunna hända. NewsVoice har fått den exklusiva möjligheten att först få lägga ut hela boken som PDF.
Bild ovan från filmen Contagion om en pandemi, 2011. Filmbild: Warner Bros. IMDB
Förord
Bara det faktum att Sverige saknade DRP:s (Disaster Recovery Plans) inom flera viktiga områden, villket är ett existenskrav för många svenska företag, gjorde mig mycket orolig. En bekräftelse på att det verkligen var så kom redan 2018 då Sverige upplevde de värsta skogsbränderna under min levnadstid. Bränderna kom tydligen som en överraskning för MSB (Myndigheten för SamhällsBeredskap). Frågan om hur det var ställt med beredskapen för pandemier kom då som ett brev på posten. Idag vet vi svaret. Det fanns ingen beredskap för det heller.
Pandorapandemin är en roman om hur en pandemi uppstår och sprider sig över världen och skildrat ur ett svenskt perspektiv på gräsrotsnivå, genom i första hand Mias, Seppos och Gunnars ögon. Boken skildrar också svenska myndigheters (Folkhälsomyndigheten) och Regeringens och läkemedelsföretagens agerande.
Det känns nästan kusligt, hur rätt jag fick 5 år före det som verkligen hände. Då menar jag inte bara smittspridning och dödsfall utan också mörkläggningar, konkurser och den havererade ekonomin för företag, föreningar och privatpersoner.
Kapitel 1: Stockholm, en regnig vårkväll
”Var fasen är domkraften” undrade Professor Roland Strömberg, där han stod med platt framdäck på Huddingevägen i ösregnet kvart i tio på kvällen. Han hade varit på Hovet och fått se sitt älsklingslag Djurgården blivit utskåpade av Frölundaindianerna och bara det var en katastrof av stora mått. Som för att göra ont värre kom nu denna punktering och klädd i kostym och rock var han inte speciellt rustad för att ta itu med detta skitjobb som det innebar att byta däck i mörker och ösregn. Det var ju inte bara domkraften som skulle lokaliseras i bakluckan.
Först skulle han lasta ur sin frus, det var hennes bil, alla grejor på den regnvåta asfalten innan han kunde börja lokalisera och lasta ur varningstriangel, domkraft, fälgkors och reservdäck. Han försökte också hitta något att lägga sig på då domkraften skulle på plats, men han insåg snart att det var en smäll som rock och kostym fick ta. Enligt Murphys Lag, var det givetvis vänster framdäck som skulle bytas, så alla bilar som körde förbi i vänsterfilen sprutade upp regnvatten från körbanan över honom.
Ungefär samtidigt som förrådet av alla svordomar och kraftuttryck tagit slut, hade Roland Strömberg fått reservdäcket på plats. Enligt Murphys Lag skulle nu reservdäcket sakna luft, men till hans förvåning hade det tillräckligt med luft för att han skulle kunna lasta in alla dyngsura prylar och fortsätta hemresan till Tumba.
Att han varit ute för ett regnigt missöde stod fullt klart. Kläderna var dyngsura, ja så pass genomvåta att defrosterfläkten med nöd och näppe kunde hålla vindrutan fri från all kondens. I och för sig hade han varit med om värre i sitt jobb. Vid en utgrävning på Färöarna för två år sedan var allt så genomblött att t.o.m. datorerna strejkade och deras anteckningsblock så fuktiga att de knappt gick att anteckna på.
”Hoppas verkligen att vi klarar oss från sådana missöden på nästa utgrävning jag ska ut på”, tänkte Roland Strömberg och ryste samtidigt i sin genomsura kostym.
Väl hemma mötte han sin fru Rebecka med en kaffekopp i handen på väg till vardagsrummet. Hon synade honom uppifrån och ner och brast ut i ett skratt.
”Vill du ha en kopp kaffe, du ser ut att behöva en. Vad fasen har du pysslat med? Har du slagits med kvarterets alla hundar och katter, och fått rejält med däng. Det är i alla fall vad det verkar som”, följt av ett nytt skratt.
”Nej jag har bytt däck på din jäkla bil. Jag fick punktering på väg hem från hockeyn och som du kanske noterat så öser regnet ner.”
”Jo jag har noterat det och förstår inte varför du gör det, i kostym dessutom. Du måste antagligen gilla det. Det är väl någon pervers lidelse som jag inte lagt märke till tidigare.”
”Sluta att larva dig. Vad skulle du själv ha gjort, kört hem på fälgen?” Rebecka bara log till svar.
”Jaha du, och hur mycket tror du det skulle kosta? 2000 kronor för en ny fälg” ”hon blir ta me fan jobbigare och jobbigare för varje dag.”
”Vad jag skulle ha gjort skulle vilket fall bara kosta en bråkdel av vad det kommer att kosta att kemtvätta dina kläder. Snälla professorn, har du aldrig hört talas om att det finns försäkring för vägassistans som är till för just sådana här situationer. Självklart har jag tecknat en sådan.”
”Och varför har du inte sagt något om det till mig?”
”Och varför har du inte sagt att du tänkte låna min bil när jag var borta. Jag kan inte påminna mig att du varken har frågat mig om lov eller att jag skulle ha lovat dig. Hade du bett om lov, hade jag förmodligen sagt ja och lika förmodligt berättat för dig om assistansförskringen”, sa Rebecka och gav sin man en blick som var allt annat än romantisk, samtidigt som hon räckte över en kopp med rykande hett kaffe.
”Vad svarar man på det”, tänkte Roland Strömberg. ”Vi lägger ner”, sa han sedan. ”Hur var det på din miljökonferens försten? Löste ni frågan om den globala uppvärmningen? Hur många var ni från Sverige? Kan man hoppas på att ni nu har räddat jordens klimat?”
”Trevligt att professorn visar lite intresse för vår framtid och inte bara om vår forntidshistoria. Vi var åtta personer från Sverige och totalt var vi 223 personer från hela världen.
Alla länder var förstås inte representerade, men alla som kämpar för att rädda oss från den Globala Uppvärmningen och som betyder något var där. Som jag tror du redan vet ligger det inte inom möjlighetens ram att dessa 223 personer ska kunna rädda klimatet. Det måste ske genom en gemensam aktion från alla världens länder och från alla världens människor. Vad vi i denna lilla grupp kan göra är att komma fram med en plan hur det ska gå till och peka ut färdriktningen.”
”Och det har ni gjort nu menar du?”
”Ja det har vi faktiskt gjort. Det har resulterat i ett dokument som har undertecknats av alla 223 deltagare.”
”Du menar inte att Xi Jinping, Trump och Putin har skrivit på ett sådant dokument”, sa Roland Stömberg med spelat intresse. ”Du sa att alla som betyder något var där. Är det så, måste jag säga att ni imponerar på mig.”
”Nu är du så där jäkla dum igen. Självklart var inte dessa miljöbovar med på konferensen. De var inte ens inbjudna. De skulle inte lyfta ett finger för att minska våra utsläpp av växthusgaser så vad skulle de kunna tillföra? Det här är något som alla världens människor måste medverka till oavsett vad Xi Jinping, Trump och Putin tycker. Vi måste bara, annars är det kört.”
”Du menar att vi vanliga människor liksom skulle gå bakom ryggen på Xi Jinping, Trump och Putin och minska våra utsläpp av koldioxid. Där skulle vi i Sverige kunna göra en stor insats genom att bl.a inte resa på ett sätt som förvärrar situationen. Tänk så förvånade Xi Jinping, Trump och Putin skulle bli när vi tillsammans med alla andra har räddat klimatet åt dem.”
”Förutom din löjliga sarkasm, så är det bl.a. det vårt slutdokument säger. Vi måste alla dra vårt strå till stacken och vi i Sverige är redan ett gott exempel för många”, sa Rebecka, inte utan ett ansenligt mått av överlägsenhet.
”Då förstår jag ingenting, jag är ju blott en simpel professor. Så vitt jag förstår, ja som simpel professor alltså, flög alla svenskar till och från Davos. Enligt svensk TV ger en flygresa Göteborg-Stockholm 40.000 gånger mer utsläpp än motsvarande resa med tåg. Stockholm-Davos tur och retur blir väl i runda slängar fyra gånger så långt, eller hur. Fortfarande med mitt enkla sätt att se det skulle er flygresa släppt ut mer än 160.000 gånger mer än om ni tagit tåget. Å-visst. Jag glömde att ni var 8 stycken. Då har ni förorenat 1.280.000 gånger mer än om ni hade tagit tåget.”
”Det går ju inte att diskutera med dig. Nu går i alla fall jag och lägger mig”, sa Rebecka, reste sig upp och gick mot trappen som leder upp på övervåningen i deras stora villa i Tumba. ”Kom och lägg dig du också, så fort ilskan har runnit av dig. Förresten”, sa hon sedan efter en stunds eftertanke. ”Du ska ju själv ut och resa, till den där utgrävningen du pratat om. Hur ska du resa? Inte med flyg väl?”
”Just precis. Inte med flyg. Det gör man väl inte om man är miljömedveten? Jag tar färjan från Stockholm till Helsingfors, därefter blir det tåg till S:t Petersburg och sedan tåg igen till Vladivostok. Därifrån blir det båt till Magadan. Till själva utgrävningsplatsen blir det nog helikopter är jag rädd och det beror på att det varken finns väg eller järnväg som går dit. Kanske något för er miljöaktivister att ta efter.” ”Där fick du allt lite att bita i”, tänkte Roland Strömberg och log ironiskt mot sin fru.
”Ja det kan väl funka för er som har tid att borsta i sanden i månader i sträck. För oss som jobbar med att rädda klimatet finns inte den tiden är jag rädd. Vår sand rinner väldigt snabbt ut ur timglaset. Den tiden har vi faktiskt inte som det tar att göra dylika resor.” Därmed ansåg Rebecka att hon fått det sista ordet och gick med högburet huvud upp för trappen till paret Strömbergs gemensamma sov avdelning.
”Det är väl sådana här diskussioner som ett lyckligt äktenskap är befriat ifrån”, tänkte Roland Strömberg och gjorde som sin hustru. Han gick dock inte i säng, utan tog sig ett långt och varmt bad och drömde sig bort till den kommande utgrävningen i nordöstra Sibirien.