Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
Newsvoice publicerar Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana” kapitel 5 som handlar om kampen om tre praktiska webbkameror i Marianas egen hyresrätt. Kommunens beslutade att de skulle tas ner, men Mariana och hennes son Jan beslöt att de skulle sitta kvar.
Lyssna på 5:e kapitlet som ljudbok – Läs även kapitel 4 | Se alla publicerade kapitel
Betydelsen av en oinskränkt generalfullmakt
En smula nervös, men med spänd förväntan flyttar Mariana ändå in vid servicehuset Allégården den 1/3, 2010, med av socialtjänstens olika kvinnor beviljade vårdinsatser och hemtjänster samt ett eget helt normalt hyreskontrakt i handen, där besittningsrätten senare skulle komma att visa sig betydelsefull.
Marianas oro för om hon skulle komma väl tillrätta i den nya lägenheten samt om hon skulle hitta ibland sina saker blev dock snabbt ett praktiskt problem för henne.
För att kunna hjälpa henne gentemot olika vård och myndighetspersoner ingicks en skriftlig överenskommelse mellan mig och Mariana i form av en korrekt utformad, vidimerad och oinskränkt generalfullmakt.
Brister i det kommunala service och vårdåtagandet
Vid påpekanden om brister i vård och omsorgsutförandet så fick jag som mammas legalt korrekta företrädare undantagslöst ett svavelosande svar från Allégårdens föreståndare, Jolanta Sörebäck.
Hennes aggressiva svar gick i korthet ut på att det var Mariana som var deras ”kund”, inte jag.
Därför ansåg man sig helt kunna strunta i vad jag ansåg om insatserna, trots min fullmakt.
Föraktet som denna Jolanta Sörebäck visade upp gentemot Mariana såväl som mig själv var en veritabel chock, denna föreståndares förnedrande behandling av de gamla och deras anhöriga gör att Kommandoran i berättelsen om Emil i Lönneberga framstår som ett under av medmänsklighet vid en jämförelse.
Jolanta Sörebäcks inställning och förhållningssätt förmedlades tyvärr också vidare till den personal som tjänstgjorde vid detta Servicehus.
Mariana är inte trygg vid sitt nya boende
Nu gällde det att först kunna göra Mariana lugn och trygg i sin kommunikation med mig och samtidigt dokumentera bristerna i de kommunala service och vårdinsatserna.
Mariana kunde vid den här tiden ringa ända upp till 10 gånger per dag för att fråga om allehanda saker, sådan är den lömska Alzheimersjukdomen.
Inte heller fanns maken Sigurd vid hennes sida då han ju avled i maj 2010.
Att installera webbkameror i sitt eget hem
Efter att kontrollerat gällande lagstiftning så installerades ganska snabbt 3 olika webbkameror i hennes hyreslägenhet, något som gjorde det möjligt för Mariana att med telefonen i handen kunna gå runt i lägenheten och samtidigt fråga om var olika saker fanns.
Självklart följde ju också möjligheten med att kunna dokumentera att den skriftliga överenskommelsen för olika hem och vårdtjänster utfördes enligt avtal eller om det fanns brister i utförandet av dessa tjänster.
Kommunals otillbörligt starka ställning gentemot arbetsgivaren Sundsvalls kommun
Detta lämnade inte föreståndaren Jolanta Sörebäck eller facket Kommunal någon ro, men då arbetsgivarens jurister också kommit till samma slutsats som jag själv beträffande rätten att sätta upp webkameror i sin egen lägenhet, så ansåg sig Sundsvalls kommun förhindrade att göra något ingripande.
Ett ingripande som facket Kommunal, läs Lillemor Lång, självklart tryckte på kraftigt för, det gick faktiskt så långt att jag den 6/9, 2010 blev kallad till ett möte hos socialtjänsten där hela ledargarnityret inom socialtjänsten med bister och grötmyndig ton på ett uppfordrande sätt uppmanade mig att ta ned kamerorna.
Efter att ha uppmanat dem att läsa på om befintlig lagstiftning och återkomma så urartade mötet fullständigt då en kvinna från facket Kommunal, Lillemor Lång, tar till orda genom att med hög röst skrika till mig att om jag inte tar ned kamerorna så kommer personalen att täcka över kamerorna med handdukar.
När jag lugnt påpekar att om någon täcker över kamerorna så utgör det ett egenmäktigt förfarande som lyder under formellt straffansvar, så tystnade samtliga.
Efteråt kan man ju fråga sig vad en facklig representant från Kommunal har på ett möte att göra där kommunens socialtjänst träffar en anhörig till Mariana, märkligt men det bekräftar väl ändå bara bilden av hur kommuner verkligen sitter i knä på facket?
Text: Jan Norberg