OPINION. För knappt en månad sedan blev det skarpt medialt och politiskt läge då Dagens Nyheter gav sig in på den undersökande journalistikens område. Tidningens medarbetare ringde som vårdsökande runt till 120 vårdcentraler och tandläkarmottagningar och krävde att få bli behandlad av en ”etnisk svensk” läkare eller tandläkare. Eftersom 51 av de uppringda mottagningarna var villiga att gå DN:s fejkade patienters önskemål till mötes, blev slutsatsen att det förekommer en utbredd rasism inom vården.
Text: Gunnar Sandelin | Artikeln har tidigare publicerats i DGS
Reaktionerna lät inte vänta på sig. I sann PK-anda ansågs det ”oacceptabelt att valfriheten övertrumfade rasismen”. Flera fackförbund tog avstånd, vänsterpartiet krävde en utredning om rasism inom vården, DO lovade i samma andetag en granskning. Vår statsminister tyckte det var ”vidrigt” med patienternas önskemål och blev ”förbannad” på rasismen. Det gav honom två nya strängar på sin lyra; utöver att det är ”oacceptabelt” eller att han ”inte såg det komma”.
När det gäller muslimska patienter är det ett helt annat tonläge från etablissemanget. För muslimer är det inte bara fritt fram att komma med detaljerade önskemål om vilken vård de vill ha och vem som ska utföra den. Det är till och med önskvärt att så sker, enligt svenska myndigheter. Dessa val kallas för ”uppbyggnad av den andliga muslimska vården inom vården och sjukvården” och sker i samverkan mellan Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) och de muslimska riksorganisationerna inom det Islamska samarbetsrådet (ISR), som är sunnitiskt.
Tillsammans ligger de bakom vårdguiden för muslimer (se bilden ovan), vilken kan laddas ned i sin helhet här.
Denna positiva särbehandling innefattar att muslimska patienter har rättigheter som inte gäller för de etniska svenskar över vilka DN ondgjorde sig, ej heller för personer som tillhör andra trossamfund. ”Andlig vård för muslimer inom vården” innebär bland annat:
- Rätt till läkare, sjuksköterskor och tolkar av samma kön
- Rätt att serveras halalslaktat kött
- Rätt att slippa vårdtider under fredagsbönen
- Förståelse för att släkt och vänner kan besöka den sjuke dygnet runt
- Tillgång till sjukhusimam eller kontakt med muslimsk koordinator
Koordinatorns jobb är att informera personalen om islam och därifrån föreslå hur patienten bäst ska bemötas. Guiden förespråkar också att sjukvården själv skaffar sig kunskap om islam och dess olika inriktningar. De måste ju förstå att det är en utsatt grupp som har kommit till ett nytt land med en annan kultur och religion. Det är därför vårdpersonalens sak, inte patientens, att skaffa sig kunskap om hur religiösa och kulturella värderingar präglar människor.
Den muslimska vårdguiden
I sin helhet beskriver den muslimska vårdguiden på ett mjukt sätt att det är vår skyldighet i Sverige att förstå och behandla de muslimer som kommer till sjukvården så mycket det går på deras egna villkor. Det talas nästan aldrig om någon ömsesidig hänsyn eller anpassning.
På alla områden gäller raka motsatsen till DN:s och etablissemangets attityd gentemot svenska patienters rätt att kunna efterfråga de vårdgivare som de anser sig behöva för att känna sig trygga.
Det enda ställe där det finns förståelse för sjukhuspersonalens arbete är när stora muslimska släkter inte respekterar besökstider, utan vill närvara hos patienten dygnet runt och även utföra vissa arbetsuppgifter, som tvättning. Då kan det vara förståeligt att behöva säga ifrån.
Däremot finns en önskan mellan raderna om att landstingen i ökad utsträckning ska ta sig an omskärelse av pojkar, så att muslimer inte behöver få dessa ingrepp gjort på obehöriga villkor i sina hemländer.
Vi får också en introduktion av islam och trosbekännelsen att ”det finns ingen gud förutom Allah och Mohammed (fred vare med honom) är Allahs profet”. Därefter går den muslimska vårdguiden in på islams djupare innebörd. Där anses det viktigt för vårdpersonalen att veta att Allah bara har givit oss våra kroppar till låns och muslimer därför är skyldiga att söka den bästa medicinsk hjälp som går att få. Oavsett vem som betalar, kan man undra?
”Din muslimska patient” understryker också nödvändigheten av att sjukvårdspersonalen respekterar islams föreställning att sjukdom och lidande är en prövning från Gud och att även de anhöriga drabbas. De rättrådiga drabbas hårdare (än de otrogna, får man förmoda), och förväntar sig därför en belöning i det efterkommande livet. Personalen bör i största möjliga utsträckning respektera behovet av bönestunder samt rätten att få behålla slöjan på sjukhus. Sjukhusen bör helst ha koraner och enklare bönemattor till hands och därtill respektera att vara sparsam med att ge behandling på fredagar eftersom det är den centrala gudstjänstdagen för muslimer.
Vidare bör undersökningen inte heller ske för långt bort ifrån det område där släktingarna bor. Personalen bör, som tidigare nämnts, komma ihåg att tillgodose önskemål om tolk. På krav-/önskelistan står även att det är inte bara läkaren som bör vara av samma kön, helst ska detta också omfatta övrig sjukhuspersonal, eftersom muslimer är obekväma med motsatsen vid undersökning och ingrepp. De privata delarna mellan naveln och knäna bör täckas. Könsblandade avdelningar bör, om möjligt, undvikas.
När det gäller mat ska fläsk- och blodkött inte serveras, liksom det som inte är halal. Det är vårdpersonalens skyldighet att svara på frågor om hur maten tillagas och om det också finns några otillåtna beståndsdelar av gris eller alkohol i de läkemedel som föreskrivs (vilket tidigare gällde insulin). Troende muslimer utgår ifrån att en ängel blåser liv i ett mänskligt foster efter 120 dagar. Därför kan abort bara göras om kvinnans liv är i fara eller om barnet kan tänkas vara allvarligt skadat.
Så där håller det på i punkt efter punkt. Det är ett helt reglemente som den belastade svenska sjukvården har att iaktta i sitt förhållningssätt till muslimer. Ett otänkbart scenario vore att DN, eller någon annan aktör i gammelmedia, skulle granska denna kravlista på samma sätt som vad gäller de svenskättade patienter som vill ha en läkare som pratar vårt språk flytande.
Det är en märklig känsla av overklighet som infinner sig när majoritetsbefolkningen anses som rasister om de vill känna sig hemma i en sjukvård som de regelbundet har finansierat med egna skattemedel, medan främmande människor, som till mycket stor del lever på bidrag, ska särbehandlas positivt in i minsta detalj. Bara ett samhälle med ett utvecklat självskadebeteende kan hålla på så.
Text: Gunnar Sandelin | Artikeln har tidigare publicerats i DGS