Mindre men dyrare. Så kan man sammanfatta den gröna rörelsens program och förslag för framtiden. Det betyder minskande marknad i en växande värld.
Vad gäller transporter skall vi färdas kortare, mer sällan, helst elektriskt och ännu hellre per cykel eller till fots. Vi skall semestra och flyga mindre och kortare.
Vi skall äta mindre kött (främst rött) och mer grönt. Vi skall spara våra kläder och slänga mindre mat, laga och återanvända saker och allmänt konsumera mindre, Vi skall också äga mindre, bo trängre och värma våra bostäder mindre.
Visst är det klokt att inte slösa, men detta program lär inte vinna några val. Särskilt som det är överdrivet och mest onödigt. Det för världens utveckling bakåt och ger mindre resurser för angelägna behov.
Programmet står i aktivisten Greta Thunbergs 442 sidor tjocka ”Klimatboken”. Där ger 102 utvalda debattörer sin syn på klimatfrågan med förslag till olika åtgärder.
De är mest statsvetare, beteendevetare, ekonomer och jurister och utgår alla från tesen att mer koldioxid skulle kunna farligt värma Jorden. Få är naturvetare med kunskaper i fysik, kemi, geologi, oceanografi, solforskning och andra för klimatet viktiga ämnen.
För fordon och transporter hotar högre kostnader för mindre nytta. Mer biobränslen skall blandas i bensin och diesel (reduktionsplikt). De är dyrare, innehåller mindre energi, kan skada känsliga motordelar och har dessutom ont om råvaror i konkurrens med andra behov.
Från 2035 skall inga förbränningsdrivna nya bilar säljas, och högre skatt och dyrare bränsle skall fasa ut även begagnade bränslebilar åren efter. I gengäld skall elbilar fortsatt subventioneras med mål att alla svenska bilar runt 2050 skall drivas elektriskt.
I alla fall enligt Klimatboken. Det gäller inte bara bilar utan alla vägfordon inkl. MC, traktorer, lastbilar, bussar och entreprenadmaskiner. 6-7 miljoner fordon lär då behöva 25-30 terawattimmar (TWh) el per år.
Det är 15-20 procent mer än Sveriges elförbrukning (ca 140 TWh) och skall konkurrera med storslagna industriprojekt – som dock knappast kan förverkligas.
Haken i detta är inte elmotorer utan deras batterier. Dessa kräver allt mer av sällsynta, dyra och ofta miljöskadliga material i konkurrens med andra mer angelägna behov. Det gör alla eldrivna fordon dyrare än motsvarande bränsledrivna.
Om en ny bensindriven mindre bil kostar 250-300.000 kronor, kostar motsvarande eldrivna 300-400.000 kronor. Mot en medelstor bränslebil för 350-400.000 kronor står en eldriven för minst en halv miljon. Billigare el uppvägs med råge av större värdetapp.
För att skona batterierna bör man varken köra tomt eller ladda fullt. Därför är bara runt 80 procent kapacitet tillgänglig. I svensk trafik drar elbilar 1,5-3 kWh per mil beroende på storlek, last, väder och fart. Faktisk räckvidd blir högst 30-40 mil.
Större elbilar kan kosta uppåt en miljon. Dagens biljournalister bländas av ny teknik och ser en halv miljon som fullkomligt normal. Mer det gör inte vanliga svenska hushåll. Därför köps eller leasas två av tre nya bilar av företag, därtill ledda av skatter och subventioner.
Det gäller även lätta transport-och lastbilar. Men bussar och tyngre lastbilar drar 12-15 kWh per mil. Redan tio mil kräver minst 120-150 kWh batteri (ett ton). Längre sträckor kräver flera ton.
Det minskar deras lastkapacitet och intäkter och kräver lång och dyrbar laddtid. En vanlig buss kostar runt 3 miljoner kronor, en elbuss det dubbla. En större lastbil utan last väger 5-6 ton. För 100 mil behöver den 1.200-1.500 kWh batteri. Det skulle väga 8-10 ton, kosta 1,5 -2 miljoner och kraftigt minska lastförmågan.
Vilka åkerier godtar sådant? Därför säljer Scania och Volvo bara 1-2 procent eldrivna lastbilar.
Text: Tege Tornvall
