NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Det väntade beskedet har kommit igår kväll USA-tid. Hillary Clinton vill bli USA:s nästa president. Hon skriver på sitt Twitterkonto: ”Jag kandiderar till presidentposten. Vanliga amerikaner behöver en kämpe, och jag vill bli den kämpen”.
Text: Anders Romelsjö, prof. inom folkhälsovetenskap |Bild: Barack Obama, Hillary Clinton, Gordon Brown at the 2009 NATO summit – Public Domain – Vitahuset-foto av Pete Souza | Artikeln har tidigare publicerats på Jinge.se
DN:s framsida den 11/4 dominerades av artikeln ”Världen väntar på Clinton”, som följdes av 4 helsidor som tecknade en positiv bild av denna sannolika presidentkandidat. Obama har i praktiken hjälpt henne. Vi hörde igår kväll på TV Rapport honom säga: ”She will be an excellent president”.
På Dagens Nyheters ledarkolumn redan den 16/8 2013 ”Vägen öppen för Clinton” (till Vita Huset) skriver den amerikanska journalisten och författaren Maureen Dowd att USA:s förra utrikesminister Hillary Clinton redan är i full gång med att förbereda sin kandidatur till presidentvalet 2016. Att hon enligt vissa massmedia är USA:s mest populära politiker är skrämmande. Vi vet hur hon bestämt stödde dåvarande presidenten GW Bush’ planer på och illegala angreppskrig mot Irak 2003.
Vi minns också hur denna hök brutit mot FN-stadgan, hur hon gång efter annan krävt ”Assad måste bort” utan respekt för att försöka höra åsikterna hos befolkningen i Syrien, och hur hårt hon fördömt Kina och Ryssland för att de krävt att FN-stadgan ska respekteras. Hon var drivande i demoniseringen av den i USA:s ögon alltför självständige Gaddafi och i desinformationen (ljug alltså) om Libyen, vilket ledde till att NATO efter att ha kraftigt utvidgat ett FN-mandat (stort misstag av Ryssland och Kina bl.a.) bombade Afrika rikaste land, en ganska mild diktatur till ett land präglat av kaos, anarki och kraftig framväxt av al-Qaida-grupper av olika slag.
Nedanstående artikel om Hillary Clinton skriven 2013 av den världsberömde konsumentadvokaten och före detta presidentkandidaten Ralph Nader (se originalartikel: “Hillary’s Bloody Legacy Militarizing the State Department”) är fortfarande relevant.
Hillary Clinton har avslutat sin fyraåriga tid som utrikesminister med uppskattning av både demokratiska och republikanska kongressens förkämpar för det ”militärindustriella komplexet” som president Eisenhower varnade för i sitt avskedstal. Bakom PR-glansen och foton av fattiga människor i utvecklingsländerna har ett alltmer militariserat utrikesdepartementet utvecklats under Clintons ledning.
Ett militariserat utrikesdepartementet innebär ett förnekande av diplomatins roll, departementets grundläggande uppgifter från 1789. Utrikesminister Clinton frossade i tufft, krigshetsande tal och handlingar under sina många resor till mer än hundra länder. Hon kom att varna eller hota för ”konsekvenser” vid återkommande tillfällen. Hon stödde soldater i Afghanistan, användning av hemliga specialstyrkor på andra platser och ”styrkedemonstrationer>” i Ostasien för att hålla tillbaka Kina. Hon stödde aggressivt eller attackerade motståndsrörelser i diktaturer, beroende på om regimen i fråga dansade efter Washingtons pipa eller inte.
Eftersom försvarsminister Robert Gates var öppet tveksam till krig mot Libyen, tog Clinton över och ledde Natos krig mot diktatorn Muammar al-Gaddafi, långt efter att han hade gett upp eventuella tankar på massförstörelsevapen och börjat arbetar för bra relationer till den amerikanska regeringen och globala energiföretag. Libyen är nu i ett katastrofalt kaos. Många soldater har flytt till Mali, vilket gjort det stora landet till ett slagfält.
Gång på gång överträffade Hillary Clintons stridslystnad tidigare utrikesministrars. Från sin plats i senatens försvarsutskott och under sin tid på utrikesdepartementet försökte hon bevisa att hon kunde vara lika tuff som militaristiska män. Under hennes fyra år som Generalissima expanderar det amerikanska imperiet.
Här ett axplock från hennes karriär:
1. Med juristexamen från fina Yale University delar hon med president Obama, juristutbildad på Harvard, ett chockerande förakt för lagen och att maktdelning då det gäller konstitutionen, federala lagar och internationella avtal. Hennes juridiska rådgivare var Harold Koh, tidigare dekan för juristutbildningen på som gav juridiskt skydd för hennes och Obamas drönaraffärer tillsammans med John Brennan, Obamas rådgivare i terroristfrågor, och senare CIA-chef. Brennan ger varje vecka presidenten möjligheter att bli hemlig åklagare, domare, jury och bödel. (Vita huset medhjälpare kallar beslutsdagen för ”Terror-tisdagar”). Föreställ er via tusentals knapptryckningar dödsfall och skador på interna motståndsmän och civila i Pakistan, Afghanistan, Jemen och på andra håll som presenterades som hot mot USA
Kriget mot Libyen, som Clinton ledde åt Obama, genomfördes utan krigsförklaring, godkännande eller anslag från kongressen. Hon och hennes chef överträffade Cheney och Bush på den punkten.
2. Med tal om ”diplomati” som en prioritet, gjorde Clinton föga försök att få USA att skriva eller ratificera internationella fördrag som redan hade som undertecknats över hundra länder. Detta gäller även avtal om klimatförändringar.
Human Rights Watch rapporterar att de främsta av de icke ratificerade fördragen var ”internationella konventioner som rör barn, kvinnor personer med funktionsnedsättning, tortyr, påtvingade försvinnanden, och användningen av anti-personella landminor och klustervapen.”
3. Hillary Clinton stödde inte personer med civilkurage. En 24-årig officer i utrikesförvaltningen, Peter Van Buren tillbringade ett år i Irak och påtalade offentligt slöseri och misskötsel vid Pentagons ”återuppbyggnad” insatser med företagets entreprenörer. (WeMeantWell.com.)
4. Det som kanske bäst avslöjar Clintons karaktär var uppdraget hon gav åt amerikanska tjänstemän att spionera på FN-diplomater, inklusive de från allierade som Storbritannien. Chockerande nog bad hon om uppgifter om DNA, irisskannar (s.k. biometriska uppgifter) och fingeravtryck samt kreditkort och ”Frequent flyer”-nummer, och detta gällde även generalsekreterare för FN, Ban Ki-Moon och hans topptjänstemän runtom i världen. Detta är ett klart brott mot FN:s konvention från 1946. Som det anstår en laglös skedde detta utan utfrågningar i kongressen, redovisningsskyldighet, och utan offentlig ursäkt.
5. Clinton ledde en farlig ökning av utrikesdepartementets uppdrag i Irak. Wall Street Journal skrev 10/12 2011 ”I stället för militären kommer utrikesdepartementet att få en ny roll utan motstycke med att övervaka ett nätverk av förstärkta militära installationer.”
USA:s utrikesdepartement hade anställt tusentals privata säkerhetsföretag och entreprenörer för militära ändamål och för transport av personal. Bara bevakningen av den enorma amerikanska ambassaden i Irak och dess personal kostar mer än 650 miljoner dollar per år. Detta är mer än hela budgeten för hälsa och säkerhet Agency (OSHA), som ansvarar för att minska den årliga förlusten av ca 58 000 liv på arbetsplatser som beror på olyckor och sjukdom. Otaliga aktiva och pensionerade utrikesförvaltningen officerare ser hur den expanderade militariseringen av utrikesdepartementet sidsteppar dem och deras stora erfarenheter till förmån för entreprenörer och militärer.
Att sudda ut skillnaden mellan Pentagon och utrikesdepartementet i ord och handling äventyrar allvarligt andra insatser. När människor i utvecklingsländerna ser amerikaner som arbetar för att främja folkhälsan eller tillgång till rent dricksvatten och vattensystem i sina länder, undrar de nu om detta är en täckmantel för spioneri. Våldshandlingar, till följd av sådana misstankar, äventyrar redan folkhälsoarbetet i gränsområdena i Pakistan och Afghanistan.”
Jag (Anders Romelsjö) tycker att det vore förfärligt om Hillary Clinton, denna odemokratiska superhök, blir USA:s nästa president. Men risken är inte liten, särskilt med tanke på hur okritiska massmedia i och USA är för USA:s brutala krigspolitik. Tyvärr är möjligen de andra demokratiska och republikanska kandidaterna ännu värre.
Text: Anders Romelsjö, prof. inom folkhälsovetenskap