Mats Sederholms bok “Det enda rätta” är en sammanfattning av naturen hos samhällets maktstrukturer. Världen är inte som den borde vara. Finansintressen styr idag allt väsentligt. Makten har aldrig varit mer global, centraliserad och distanserad till den enskilde människan.
Recension: Torbjörn Sassersson | Foto på Mats Sederholm | Uppdaterad 2012-05-14
Självklart har boken bemötts med total tystnad av gammelmedierna. Den presenterar ju ett helhetsgrepp. Mats Sederholm beskriver från ett fågelperspektiv just denna helhetsbild, medan gammelmediernas redaktioner alltjämt trivs bäst bland fragmentariska “nyheter” från nyhetsbyråernas pressmeddelandemaskineri.
Bloggosfären visar emellertid prov på analysförsök av Sederholms bok och ofta i positiva ordalag. En upprörd bloggare som kallar sig PKJonas, som skriver under slogan “Politiskt korrekta tankar i min hjärna”, investerar dock sin energi på att försöka hitta fel och använda ordet konspiration så många gånger som möjligt. Det lyckas han med hela 7-8 gånger [enligt förf. 5 ggr] . Därmed undviks kärnfrågorna och de pricksäkra resonemangen i boken.
“Det enda rätta” har helt enkelt en logisk argumentation med stöd av citat från världens ledare om hur de tänker sig att världen ska formas. Det gör boken mycket avslöjande, svår att lättvindligt förkasta, men även laddad för den ytlige. Desto mer intressant är boken för den intellektuella läsaren som vill förstå världens gång och destination.
Ett annat försök att förkasta boken görs av Jessica Johansson som skriver för Tidningen Kulturen. Hon utgår från en konspirationsterori (here we go again) att Courtney Love skulle ha mördat Kurt Cobain. Hon frågar sig ängsligt om folk kanske tror på det. I nästa stycke handlar hennes recension om “Det enda rätta” och att Sederholm minsann introducerar andra konspirationsteorier. Redan här blir det tydligt att Jessica Johansson egentligen bara söker acceptans inom det som Sederholm kallar “stimmet” där kollektiv konsensus råder om vad som är korrekta uppfattningar. Johansson vill bara “vara med” och för att “vara med” måste någon annan vara utanför. Johansson ger Sederholm den rollen och därmed undviker även Jessica Johansson kärnfrågorna.
I Jessica Johanssons summering bortförklaras “Det enda rätta” som en dåligt underbyggd bok som saknar källhänvisningar och språklig stringens. Men visst, om källorna tydligare angivits efter varje citat hade boken fått än mer sprängkraft. Kanske nästa upplaga kan spetsas med det.
Oavsett exakta källhänvisningar är bokens primära mål att få läsarna att själva börja ifrågasätta dramat som utspelas på samhällets filmduk. Boken är en utgångspunkt och den underlättar klarseende från start tack vare Mats Sederholms 10 år långa förundersökning.
Mats Sederholm låter läsaren ana att världens nästa destination inte måste bli en orwelliansk värld trots att den redan realiserats i hög grad. Skillnaden är att i Orwells 1984-version är samhället grått, obekvämt, irreversibelt och depressivt. I vår värld är himlen fortfarande ljus, men består förvisso av en allt mer vittrande känsla av bekvämlighet, trygghet och rättvisa.
“Det enda rätta” borde vara studielitteratur och finnas i varje hem på nattduksbordet. Boken är en debattstartare som tar upp kärnfrågor som vittnar om en oönskad utveckling i världssamhället, en utveckling som inte alls sker på gräsrötternas villkor, där 99% av väldens folk befinner sig inklusive de tröstsökande svenskarna som gärna vill peka ut och kalla avslöjande fågelperspektiv för konspirationer.
Istället måste vi se världen som den är och analysera karaktären i uppenbara korruptioner.
Mats Sederholm gör exakt det.