NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Under de senaste fyra åren har jag varit en måltavla i en skräckfilm. Fast denna skräckfilm har utspelats i det verkliga livet och den är sann. Detta som jag kommer att berätta kommer direkt från mitt hjärta. Jag känner mig trött och söndermanglad på gränsen till ett sammanbrott men jag tänker kämpa in i det sista.
De senaste fyra åren har jag kämpat mot drakar och en pansarvagn. Drakarna är LO och Svenska Kommunalarbetareförbundet. Pansarvagnen står för Landstinget.
År 2010 blev jag avskedad pga arbetsbrist. Då hade jag arbetat i 25 år inom Landstinget. Två konsulter sökte upp mig en fredagsförmiddag. Jag var helt oförberedd, fick en chock.Dagen efter att jag skulle få erhålla mitt förtjänsttecken skulle jag få gå. Vilken skam. Jag blev så chockad att jag förträngde detta, fick en depression. Facket lyste som vanligt med sin frånvaro. Det hade ju varit önskvärt med ett stöd från dem. De visste ju om detta eftersom MBL-förhandlingarna ägt rum dagen innan.
Dessutom hade Kommunal skrivit under uppsägningen trots att omplaceringsutredningen gällande mig inte existerar. I protkollet från uppsägningsförhandlingen står att läsa:
“…där Landstinget efter att ha genomfört omplaceringsutredningar, konstaterar att fortsatt arbete inte kan erbjudas. Landstinget informerar om berörd medarbetares formella o reella kompetens.”
Detta dokument (omplaceringsutredning) finns ej. Jag har försökt få tag på detta i fyra års tid utan resultat. De hade ingen aning om min kompetens eftersom jag ej blivit tillfrågad. Till saken hör att jag har kontorsutbildning. I min företagsenhet där jag arbetade fanns arbetsuppgifter såsom post, vaktmästeri, patienttransportör, infomatör till vilket det inte krävs någon speciell utbildning.
Jag har inte misskött mitt arbete, tvärtom så var jag en väldigt omtyckt och plikttrogen medarbetare. Samtidigt som jag blir avskedad får min f d chefs son en tjänst inom min företagsenhet utan någon som helst kompetens. Han var då 21 år. Jag hade arbetat i 25 år. Tillsammans med honom anställdes vänner och bekanta till cheferna helt utan vidare.
Jag anlitade en advokat för att stämma min fackförening för försumlighet då de ej heller avsåg att begära § 14 förhandling. Att stämma arbetsgivaren var för sent för mig eftersom jag blev så sjuk och inte orkade ta itu med situationen så när jag till slut reagerade var det för sent.
Enda sättet att kunna stämma facket var via en skiljedom då facket lagt in en klausul att de inte får dras inför rätta i en vanlig domstol. Jag trodde naiv som jag var på min advokat att en skiljedom är till stor del densamma som en vanlig domstol. Det positiva var att ärendet skulle avgöras fortare. Tänk om jag hade vetat att man får ljuga hur mycket som helst och förstöra bevisning. Jo, det är sant.
Det fanns ingen objektiv sekreterare utan domaren Michaël Koch [Karnovgroup] spelade in hela förhöret på en bandspelare. Då det ljögs friskt bad jag att få lyssna på bandupptagningen.
Fick då till svar av Michaël Koch:
“Nej, jag har inte kvar inspelningen. Jag hade ett annat slutsammanträde en tid senare och var tvungen att först radera inspelningen från vårt sammanträde.”
Bad då om vår utvalde skiljemans anteckningar, kruxet var att det hade plockats ur valda sidor ur dessa. Alltså det väsentliga fattades.
Varken Kommunals jurist Ellinor Gudmundsson eller vare sig domaren hade den endaste fråga till mig. Allt verkade vara uppgjort innan jag kom till skiljedomen. Upptäckte även misstänkt jäv, men då jag påpekade detta för min advokat säger han att han tror på mig men att det inte finns något att göra åt detta.
Vad jag än säger blir svaret:
“Det finns tyvärr inget att göra åt detta.”
Under rättegången upplyser min advokat mig flera gånger att jag inte behövde stanna tiden ut. Då jag litade på min advokat, det är ju ändå han som företräder mig och jag som betalar honom låter jag honom sköta slutpläderingen och åker hem med mitt tåg. Mötet hade dragit ut på tiden och jag hade missat mitt tåg hem annars.
Under mötet sms:ade Ellinor Gudmundsson till någon. Fick informationen om att hon måste hämta sina barn på dagis och att en annan jurist skulle sköta slutpläderingen istället för henne. Då jag frågar min advokat om dennes namn så har han inte en aning. Någon måste ha hänt sedan jag hade åkt hem.
I domsluten finns så mycket felaktigheter och det är väldigt motsägelsefullt. Jag upptäcker mer och mer felaktigheter varje gång som jag läser den.
Jag blev dömd att betala 150 000 kr för 56 timmars ospecifierat arvode till Ellinor Gudmundsson samt att jag måste betala min advokats arvode pga att jag ifrågasatte mitt fackförbunds ointresse för sin medlem. En medlem som dessutom har betalat sin medlemavgift i 25 år.
För att ännu en gång försöka få upprättelse, något som jag har längtat efter i fyra års tid och som jag behöver för att kunna gå vidare i livet kontaktade jag pressen. De stora tidningarna har nobbat mig. Fick en misstanke om att det var korrupt, att Kommunal och LO har lagt munkavle på pressen om detta fall. Fick det sannerligen bekräftat då jag skrev två insändare till till vår lokala tidning. Redaktören på insändarsidan blev intresserad och skickade ett mail till mig där det stod att läsa:
“Låter intressant, sänder dessa insändare vidare till nyhetschefen och ser om vi kan göra något av detta.”
Nyhetschefen vägrade.
Kontaktade då själv en journalist på denna tidning som blev mycket intresserad och vi bestämde tid och plats. Tio minuter senare ringer hennes chef upp mig och berättar att hon hade avbokat vårt möte. Frågade om mina insändare och varför de inte hade publicerats fick jag till svar att det är hon som bestämmer vad som ska publiceras.
Skrev till min advokat och frågade om han han är medveten om att Kommunal och LO lagt munkavle på media. Han svarade:
“Kanske det, inget att göra något åt, hur gör vi med betalningen?”
Där fick jag svaret som jag hade befarat. Han måste vara köpt, mutad eller hotad. Jag har ingenstans att vända mig. Ingen vill hjälpa mig. Står helt ensam till och med min egen advokat har lurat mig.
Är detta land verkligen demokrati med yttrandefrihet? Tyvärr inte, tydligen går det hur lätt som helst att köpa sig tystnad om man är ett stort förbund med mycket makt.
Text: Mona Råberg
Relaterat