”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 13

NewsVoice publicerar idag kapitel 13 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras på fredagar.

Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är. Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

Läs även Lindqvists artikel: “De svenska oligarkerna”

Haveristerna: Kapitel 1 | 2 | 3-4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10-11 | 12 | 13 | 14

KAPITEL 13

Måndagen den 17 oktober 2011

Karin hade just stigit upp ur sängen och gick kisande med sömniga steg ut mot badrummet, för att ta hand om de akuta morgonbestyren. På vägen passerade hon Azlan, som låg utsträck på golvet, och inte visade några ansatser till att röra sig. Det enda tecken som visade att han hade full kontroll över läget var att han med rätt timing lyfte höger fram och bakben, så att Karin kunde klara av morgonkliet på magen. Det var första steget i den gängse morgonrutinen för en bra dag och denna morgon visade inga tecken på att bli en dålig dag. Det hade regnat under natten, men nu hade det klarnat upp, så att bara små molntussar gled över den i övrigt klarblå himlen.

Nästa steg i morgonrutinen, var att sätta på kaffet, så det var klart när morgonbestyren i badrummet var avklarade. Denna dag visade som sagt alla tecken på att bli en lugn, skön och vanlig dag och Karin funderade på vad den skulle användas till. Förutom de sedvanliga promenaderna med Azlan kanske det var läge att se sig om efter en ny bil. Det hade varit ett formidabelt mirakel, att den nuvarande Volvon hade hållit ihop så länge som den gjort. Detta betydde antagligen att den snart skulle falla ihop och givetvis skulle det inte hända på dagen hemma på hennes parkering. Det mest sannolika var att den skulle tacka för sig ute på motorvägen och dessutom under vinterns första snöoväder och mitt i natten. Det var inget som hon såg fram emot. Hon tänkte på Murphys lag. ”Allt som kan gå galet gör det, och vid sämsta tänkbara tidpunkt.”

Händelseutvecklingen i Värmlandsmordet hade gått enligt planerna och det material som hon sålt hade för länge sedan gett mer än hennes normala årsinkomst, ”nästan två”, tänkte hon och funderade lite över om hon själv skulle skriva något om det. Men hon kom fram till att det i så fall fick vänta till senare. Den information hon satt på, hade ju på intet sätt sålts vidare i sin helhet. Kanske vore det smart att när allt detta var över komma med lite klargörande publiceringar som återigen gick att sälja.

Utredningen hade flyttats till Stockholm. Kanske var det hennes fel, kanske inte. Hon hade ju ingen som helst avsikt att skada poliserna i Karlstad, hon hade aldrig haft något med dem att göra, inte ens åkt dit i någon fartkontroll. Hennes avsikt hade bara varit att göra ett bra jobb, som gjorde att hon kunde försörja sig på det yrke hon hade valt och det var inte alltid så lätt.

Till morgonkaffet brukade det, (enligt det gängse receptet för en bra dag,) ingå två rostade brödskivor med ost och marmelad samt ett äpple. I brist på äpplen kunde egentligen vilken frukt som helst gå som äpple, men fanns det äpplen så var det inget snack om saken.

När den första rostade smörgåsen var avklarad, var det dags att starta upp laptopen. Den placerades alltid långt ut till höger på frukostbordet, så att eventuellt fummel med kaffekopp och resterande smörgås inte skulle orsaka en katastrof.

Datorutvecklingen, som hade varit enorm de senaste decennierna, hade ju misslyckats totalt med att göra speciellt laptopdatorer kaffe- och smörgåsresistenta. Det var upp till var och en att skyla över denna brist i den tekniska utvecklingen, efter vars och ens förutsättningar och fantasi. Väl inloggad, var den första uppgiften att kontrollera mailboxen.

Karins ögon fastnade genast på ett mail, som hade rubriken ”Nästa resa”. Det var avsänt från en hotmailadress, som hon aldrig sett förut, men av texten att döma kom det från samma person som det tidigare mystiska mailet. Återigen var texten ytterst knapphändig. Det stod precis samma sak som förut, fast nu var det nya koordinater.

Nu hördes klor som klickade mot parketten. Azlan hade märkt att Karin slutat sin frukost och kom nu intassande i köket, satte sig ner bredvid henne på golvet och spanade ut över frukostbordet. När han satt på golvet, var hans huvud gott och väl en decimeter över bordsskivan. Han konstaterade snabbt att något var alldeles på tok. Karin hade bevisligen ätit upp sina båda smörgåsar, men de tre smörgåsar som han skulle ha, var tydligen inte ens tillverkade. Han lade upp sin stora tass i sin mattes knä och sa ett litet ”boff”, och tittade menande ut över det nästan tomma frukostbordet.

”Såå, du tycker jag missköter mig som din matmor”, sa hon med ett leende, reste sig upp och gick bort till köksbänken för att fixa till de tre frukostmackorna åt Azlan.

”Det verkar som om vår lugna fina dag har gått åt skogen. Jag tror att jag ska ut och resa och den här gången tänker jag ta dig med mig”, sa Karin, som mycket väl kom ihåg förra resan och hur hon då ångrat att Azlan inte var med.

Sedan hon serverat Azlan hans två mackor med ost och en med leverpastej, packade hon snabbt ihop de grejor som behövdes, bytte ut minneskortet i sin kamera, kokade lite mer kaffe, som hon fyllde i sin termos, samt bredde några mackor till sig själv och några extra stora till Azlan.

Efter att ha klätt sig i varma, oömma kläder, vilket hon behärskade till fulländning efter sin uppväxt i Vilhelmina kommun, gick de båda ner till bilen, där Karin knappade in de koordinater hon fått via mailet i GPS:en och strax fick hon reda på vart de var på väg.

”Värmland igen”, tänkte hon. ”Ganska nära norska gränsen… Självklart kan man inte använda samma ställe två gånger, om man inte är jäkligt kaxig. Tomas Crown kanske hade gjort det, men det var ju i Hollywood. Där är väl antagligen allt möjligt, vilket det ju inte var i det gamla Sverige.”

När hon snabbrastat Azlan bar det så iväg mot Karlstad. Dit behövde hon ingen GPS, men sedan var hon ute i en obekant del av världen och då skulle hon inte klara sig utan GPS. Tanken slog henne plötsligt att det kanske var på denna resa, mitt i de djupaste skogarna i Värmland, som hennes bil tänkte tacka för sig och stämpla ut.

”Jag måste byta bil det första jag gör när jag kommer hem”, lovade hon sig själv.

Efter ett kortare tankstopp på Statoilmacken i Karlskoga, där hon köpte en ficklampa, en flaska vatten, samt såg till att också kaloriförrådet fylldes på med bensinstationskorv, fortsatte de utan äventyrligheter mot i första hand Karlstad. I Karlstad svängde hon av väg 61, mot Arvika. Efter Arvika tog hon sedan väg nr 177 mot Åmotsfors.

”Det är fasligt vad Värmland är vackert”, tänkte hon medan hon beundrade scenerierna. ”Konstigt att jag aldrig varit i den här delen tidigare.” Hon såg de vackra sommarstugorna, nu övergivna för säsongen, med sina fantastiska sjötomter och pittoreska små hus, vilka kanske fungerade som bastu eller gäststugor.

”Undrar hur mycket en sån där sommarstuga kostar”, tänkte hon och drog fram sin kamera och tog några bilder genom vindrutan. ”Här gäller väl inga storstadspriser, men med sådana här lägen var de säkert mycket dyrare än att en vanlig knegare som hon skulle ha råd att köpa en. Ja, såvida man inte fått ärva eller var norrman.” Hon hade hört att norrmännen köpte upp mycket sommarstugor i närheten av norska gränsen och det trissade givetvis upp priserna.

Hon närmade sig de angivna koordinaterna och strax övergick asfaltvägen i en grusväg och smalnade av betydligt.

Efter ett tiotal km på grusvägen, pekade GPS:en in dem till höger, på en ännu mindre grusväg med en liten grässträng i mitten. Denna väg tillät endast en maxfart på ungefär 20 kilometer i timmen, om man hade några som helst planer på att ta sig därifrån för samma maskin man kom dit med. Efter ytterligare några kilometer i snigelfart, stoppades resan resolut av en vägbom. Karin gick ut och försökte lyfta den, men den var ordentligt låst med järnkedja och ett kraftigt hänglås.

”Jadu Azlan”, sa hon mera till sig själv än till hunden, ”då är det väl bara att ta och knalla resterade bit. Det ser ut att vara cirka tre kilometer kvar och det ska väl inte vara något problem för någon av oss, eller hur?”

Hon krängde på sig sin lilla 25 liters ryggsäck, tog ut Azlan och låste bilen. Därefter tog hon upp mobilen och fick bekräftat vad hon redan gissat sig till – ingen mottagning. Karin upplevde nu att den där lite kusliga känslan började komma. Mitt ute i vildmarken, där vargarna givetvis ylade om natten. Hon antog det i alla fall, eftersom hon hört att det var licensjakt på varg här i Värmland, till alla vargvänners i Stockholm stora missnöje och förtret.

”Ingen telefonkontakt med omvärlden”, konstaterade hon, ”bara Azlan och jag.” Hon såg sig omkring, allting var käpptyst. Himlen var nu klarblå. Inte ens morgonens molntussar var kvar. Tystnaden bröts då och då av ett avlägset kraxande från en korp, men hon kunde inte se någon.

”Borde jag ha talat om för någon vart jag skulle”, funderade hon lite ängsligt.”Till vem i så fall och vilka uppgifter skulle jag ha lämnat? Hur som helst var det inget att göra åt nu. Jag kunde ju inte veta att det skulle vara en sån här jätteskog vi skulle till.”

Den första kilometern lutade svagt uppåt hela tiden. ”En slakmota brukar visst Assar Rönnlund kalla det för på den tiden han kommenterade damskidåkning i radio och tv.”

Vägen slingrade sig vidare mellan branta bergknallar och små tjärnar, eller någon skulle kanske kalla dem för kärr. Det gick nämligen inte att gå ut till den fria vattenytan. Den omgavs av gungfly, så det var rena dödsfällan för den som fastnade där. Lingonen lyste röda i den vackra höstsolen och Karin förlorade sig bort till den tid då hon var ute i skogen tillsammans med sina föräldrar och plockade lingon, som skulle bli lingonsylt till vinterns köttbullar och rårakor med fläsk. För första gången i sitt liv, såg hon stora områden alldeles gula, vilket givetvis var gula kantareller. Hon hade aldrig sett så mycket kantareller på en gång och det var verkligen synd att hon inte kunde stanna och plocka lite. ”På hemvägen kanske”, lovade hon sig själv.

Till slut kom hon till den plats där vägen slutade i någon sorts vändplan. Däremot visade GPS;en inte det vanliga meddelandet att de var framme, genom att hissa upp en svart/vitrutig flagga mitt på skärmen. Flaggan satt c:a 500 meter längre in i skogen, och hon undrade vad i helvete hon skulle se där. Det fanns ju inget att se mer än stora granar och bergknallar.

Hon hittade efter en stunds letande en bred skogsstig, som var bred därför att traktorer använde den ibland. Man kunde tydligt se hjulspåren. Det var kanske älgjägarna och skogsjobbarna som använde vägen? Karin började gå efter den mot målet. Azlan höll sig cirka 30 meter framför henne men sällan på stigen. Hon observerade att det verkligen var ett svampår i år, för trattkantarellerna växte som mattor på sina ställen. ”Jag måste plocka lite på hemvägen, både av de gula och av trattisarna”, tänkte hon, precis som hon gjort när hon såg de gula kantarellerna. Hon hade snart avverkat den sista biten och var nu framme vid målflaggen på GPS:en.

”Jaha”, konstaterade hon besviket. ”Det verkar som jag blivit lurad. Här är det ju bara granar, tallar och bergknallar, här finns ju inget annat att se”. Karin satte sig ner på en sten och tog fram en flaska vatten som hon köpt på macken i Karlskoga. Hon drack ur halva flaskan i ett nafs.

”Ändå, är det väl lika bra att se sig lite omkring, när jag ändå är här, jag kan ju plocka lite svamp”, resonerade hon och började granska omgivningarna. Det tog inte mer än ett par minuter innan hon hade hittat en fyrkantig, eller snarare rektangulär öppning i berget, halvt dold av en stor gran.

”Jaha”, tänkte hon lakoniskt. ”Dit in är det alltså någon som har tänkt sig att jag ska gå och titta. Det vill nog till om jag ska göra det. Vad är det jag förväntas hitta? Ett lik till eller vad?”

Hon tittade på Azlan, som inte visade några tecken till oro. Öppningen skyddades av en tjock metalldörr, målad i olivgrönt och svart i något som förmodligen kallats kamouflagemålning. Nu var färgen flagnad på många ställen så att en tredje färg, rost, kompletterade kamouflaget. Dörren, som satt en halv meter in i öppningen, gick varken att stänga eller öppna, men den stod faktiskt lite på glänt. När hon lyste in bakom dörren med sin ficklampa, såg hon en låg gång som slutade c:a tio meter bort med en stabil trädörr som verkade helt stängd.

Hon önskade att hon tagit Trond med sig, det här var verkligen inget för henne, men som läget var nu kunde hon lika gärna ha önskat sig att hon hade dvärgen Gimli med sig. Hon var ensam, oavsett vad hon tyckte om saken. Plötsligt kände hon något som rörde vid hennes ben och hon hoppade till med ett skrämt utrop, men kände sig genast dum, då hon tittade in i Azlans ögon. ”Jag tror minsann att jag står här och blir skraj, utan att något otäckt verkligen har hänt.”

”Fan vad dum jag är”, tänkte hon. ”Jag har ju faktiskt världens bästa livvakt med mig och jag tänker inte ens på det.” Hon gav Azlan en stor kram och sa:

”Så dum jag är, du är ju här. Ska vi gå in?” Hon hann inte avsluta meningen förrän Azlan hade trängt sig förbi den kvartsöppna plåtdörren och fortsatt mot trädörren.

Karin såg på hans svans att det fortfarande var den vajade plymen som hon kallade detta avspända läge, som gällde. ”Kunde han så måste väl jag också kunna tränga mig igenom.”

Hon trängde sig, inte utan viss möda, igenom dörrspringan och följde efter honom genom gången fram till den stängda trädörren. Den var helt omålad och visade alla tecken på att ha suttit där väldigt länge. Det satt en gammaldags stor nyckel i låset, ungefär sådan som brukar sitta på uthus på landet förr i tiden. Den gick ganska lätt att vrida på, så hon låste upp dörren. Det hade dock inte den minsta effekt, dörren förblev stängd. Genom att lyfta dörren uppåt, med ett fast grepp i den stora nyckeln, och samtidigt dra utåt lyckades hon till slut få upp dörren, även om den gick mycket trögt och gnisslet var så högt att det skulle kunna väcka alla möjliga bergtroll och vättar – om det nu fanns sådana.

För några år sedan hade hon sett hela Sagan om Ringen och associationerna till Morias gruvor kändes plötslig mycket påtagliga. Öppningen var efter några försök att vidga den, så pass stor att det gick att tränga sig igenom även detta hinder.

”Antingen var svängdörrar inte uppfunna på den tiden då de byggde detta, eller så var det väldigt länge sedan någon använde den här passagen.”

Hon lyste in i gången på andra sidan med sin ficklampa, där Azlan redan stod och sniffade i luften. Svansen hade stannat, men han visade i övrigt inga tecken på oro. Gången var fortfarande lika trång och det var lågt till taket. Visserligen kunde hon gå rak, men det var bara nätt och jämt. Hon var bara 1,60. Böjde hon inte på nacken, så var det risk att hon i mörkret slog huvudet i någon stenbit eller dylikt, som hängde ner från taket. Det ville hon inte riskera, så hon gick lätt hukad.

Karin gick in ett tiotal meter till i gången, men stannade plötsligt. Hon vände sig om och såg mot trädörren där svagt ljus sipprade in.

”Jag skulle verkligen inte vilja bli inlåst här”, tänkte hon och vände om. Väl tillbaka vid trädörren tog hon ur den gamla nyckeln och stoppade den i sin parkasficka. Sedan vände hon igen och fortsatte längre in i tunneln.

Det luktade verkligen inte gott här. När hon tog med handen lite försiktigt på väggen kände hon att hon genast blev blöt och smutsig. Efter cirka 20 meter kom hon till ett litet rum på vänster sida som saknade dörr. Hon lyste in, men fann inget annat än ett alldeles tomt rum, ja förutom en massa skräp på golvet.

Hon fortsatte i gången ytterligare cirka 20 meter och kom fram till ett T-kors. Nu var det så mörkt i gången att hon inte skulle kunnat se något över huvudtaget om hon inte haft sin ficklampa. Gången delade sig 90 grader både till höger och vänster.

”Jag tänker fasen inte undersöka alla dessa gångar, aldrig i livet.” Precis som om han kunde läsa hennes tankar, gick Azlan in i gången till vänster. Karin följde efter honom samtidigt som hon tänkte, ”nu pallar jag inte med mer, nu vänder vi.”

Azlan hade kommit fram till en stängd trädörr ungefär 10 meter längre fram och nosade ihärdigt längs dörrkarmen. Karin gick fram till dörren och såg att den troligtvis var låst och att en likadan nyckel som tidigare satt i låset.

”Vad finns här bakom? Ska jag verkligen försöka öppna den här dörren?” Karin lade örat mot dörren, som inte var fuktig som bergväggen tidigare. Hon kunde inte höra minsta ljud som inte kom från hennes hårt arbetande hjärta eller från hennes tunga andning. Till slut drog hon in handen i parkasens ärm och tog med den nu skyddade handen tag i nyckeln och vred om moturs.

Det gick en aning trögt, men det klickade i låset samtidigt som dörren glipade ett par mm. Hon tittade på Azlan igen och försökte tyda hans signaler. Han nosade fortfarande ivrigt runt dörrkarmen. Svansen var stilla, men han hade rest raggen, vilket hon aldrig sett förut och det var illavarslande. Hennes puls ökade snabbt och lät så högt att hon tyckte hjärtljuden ekade i hela bergrummet.

Nu var Azlan på helspänn, men i övrigt var han tyst, inte en morrning, ingenting. Allt var knäpptyst. Lukten som kom genom springan stank av något hon kände igen men inte kunde placera och den här gången var det inte avlopp. Detta var mer spänning än hon klarade av och nu tänkte hon vända, springa ut i panik, fly.

Utan att hon fattade hur det gick till, hade hon, eller Azlan, skjutit upp dörren som öppnades inåt och nu lyste hon med ficklampan in i rummet.

Karin skrek till i ett panikartat skrik som ekade i berget, när hon såg mannen som satt i en karmstol. Han hade uppspärrade ögon och bar överkropp, som var alldeles nedblodad. Azlan som redan var taggad, såg genast mannen som ett hot, gav till ett tordönsvrål. Karin hade aldrig hört något liknande från honom, han lät aldrig så. Han kastade sig rakt på mannen, så att mannen och stolen han satt i slungades bakåt och välte, med Azlan över sig. Karin skrek hysteriskt igen och tappade ficklampan på golvet när hon såg att mannens huvud rullade iväg och stannade mot rummets vägg. När hon fick tag i ficklampan igen och lyste dit hon senast såg mannens huvud, tömde hon sin mages innehåll på golvet.

Azlan hade snart lugnat ner sig och gick och nosade ömsom på mannen som nu låg på rygg, huvudlös och fastbunden i karmstolen och ömsom på hans huvud som låg ett par meter ifrån honom. Karin spydde på nytt, men tog sig samtidigt samman så pass, att hon undrade hur Azlan kunde få av mannens huvud. Det var helt enkelt inte möjligt att han kunde ha gjort det.

Sakta började journalisten i henne att vakna och hon försökte sansa sig.

”Andas lugnt, andas lugnt, långa djupa andetag, andas lugnt.” Med ficklampan lyste hon sakta runt i rummet. Det fanns inte mycket där. Några pinnar, några repstumpar, ett gammalt bilbatteri och framför mannens stol, eller rättare sagt framför den plats där mannens stol hade stått, fanns en lite större ljusstake med en liten ljusstump i. Vid sidan om ljusstaken stod en träregel, nej, den satt fast i taket, men räckte inte riktigt ända ner till golvet.

Karin tog fram sin kamera och gjorde den redo för att ta några kort. Hon fotograferade allting precis som det låg nu, dvs. mannen fastbunden på rygg i den välta stolen med huvudet en bit ifrån sig. Hon kände igen lukten från den andra brottsplatsen, men här luktade det inte bara piss och skit, här fanns en annan lukt också, förruttnelse. Däremot fanns här som sagt ingen avloppslukt.

Hon funderade på om hon skulle återställa allt som det var, men beslutade sig för att lämna allt som det låg nu. Anledningen var väl främst att hon inte förmådde ta i mannen, att resa honom upp och därefter sätta huvudet på plats. Hon kunde redan nu konstatera att mannens hals var avskuren i ett snyggt och prydligt snitt och att blodet, som runnit från snittet och ner över mannens kropp, var gammalt och intorkat. Mannens huvud bar inte några spår efter våld, ja, om man inte räknar med själva halshuggningen förståss.

När lugnet återvänt och hon hade sansat sig något, beslutade hon sig för att undersöka rummet mer noggrant. Karin noterade att det på väggen bakom och på båda sidor om det ställe där mannens stol stått, var fastsatt något som hon inte kunde förstå vad det var, men det var likadana träreglar som hon sett mitt framför honom. Det blev totalt fyra hängande träreglar med en liten repstump i änden ner mot golvet. När hon kom åt en av reglarna rörde den på sig och det var så hon upptäckte att de hade en ledad upphängning i taket.

”Kameran”, tänkte hon plötsligt. ”Jag måste ju för fasen fortsätta att fotografera. Det blir givetvis bara blixtbilder, för något annat ljus finns ju inte.” Hon fotograferade de hängande träreglarna och fick en ingivelse att de var viktiga, men hon förstod inte varför. Karin började undersöka en av de fyra reglarna.

Enklast kunde hon beskriva det för sig själv som någon sorts träningsredskap. Uppe vid taket satt två skruvöglor inskruvade i bergtaket med fem till sex centimeters mellanrum. Genom dessa öglor gick en axel och på axeln mellan skruvöglorna satt änden på en 2×4” träregel. (Hon visste från en snickare, som hjälpt henne en gång, att man skulle säga så). Träregeln var c:a en och en halv meter lång och i andra änden satt något hon kände igen, en järnklump på cirka en till två kg och så repstumpen förståss. De andra tre anordningarna var utformade på precis samma sätt, så att det nu från taket hängde fyra lika dana anordningar. Eftersom hon uppskattade rummets bredd till c:a tre meter, kanske det kunde vara något träningsredskap. Hanteln i ena änden tydde i alla fall på det.

Karin tittade än en gång på mannens ansikte, men kunde inte känna igen honom. Hon tittade som vanligt igenom alla kort innan hon lämnade stället. Det var över 100 bilder och hon var nöjd med de flesta. Hon var så upptagen av att titta på bilderna att hon inte hade lagt märke till att batterierna i hennes ficklampa, som hon lagt ifrån sig på golvet, nästan var slut. Det vita skenet hade övergått till att vara rödgult och Karin förstod mycket väl vad det betydde.

Hon insåg genast att hon snabbt måste ge sig därifrån om hon inte skulle bli fast i detta totala mörker. Visst, Azlan skulle antagligen kunna ta dem ut, men det skulle säkert som amen i kyrkan innebära ett obehag som hon inte ville uppleva.

I skenet av det tynande rödgulaktiga ljuset i sin ficklampa tittade hon sig runt, för att se att hon inte lämnat något efter sig och började ta sig ut från detta hemska ställe. Karin visste att hon hade spytt på golvet, men det var inget hon kunde göra något åt. Hon låste dörren efter sig på samma sätt som hon låst upp, med handen inlindad i ärmen på sin parkas. Hon lät också nyckeln sitta kvar i låset. Med några meter kvar fram till gångens T-kors, gav ficklampan upp med ett par sista blinkningar och hon befann sig nu i totalt mörker.

”Inte få panik nu”, sa hon för sig själv, ”Inte få panik nu.”

”Azlan, sa hon lågt” och genast kände hon hans nos mot sin hand. ”Tack och lov att du finns här”, sa hon till honom, samtidigt som hon smekte hans päls, vilket också hade en lugnande effekt på henne. Hon trevade framför sig rakt ut i mörkret utan att känna någon bergvägg. Hon kunde lika gärna ha stått i ett jättelikt bergrum utan väggar, för så kändes det. Hon hade tappat orienteringen totalt. Även om hon rörde sig försiktigt, som man givetvis gör i totalt mörker, gick hon på något och hon kände en intensiv smärta i högra överarmen. Hon förstod inte vad det var, men hon gissade att det förmodligen var ett utstickande armeringsjärn eller liknande som hon gått på. Karin kände försiktigt efter med sin vänstra hand och upptäckte att hon rivit sönder sin parkas. När hon stack in ett par fingrar i hålet kände hon det varma blodet, men inte själva såret.

”Helvete! Det här var det sista jag behövde.” Hon kände hur blodet rann utefter armen innanför tröjan och parkasen. ”Det måste ha blivit ett rejält sår, som antagligen behöver sys.” Hon hade tappat orienteringen totalt och det gjorde rejält ont i armen.

”Det finns ju en vägg här till både höger och vänster”, sa hon till sig själv. ”Känn efter för fasen.” Det tog egentligen bara några sekunder, även om det kändes som en evighet, men hon hittade strax bergväggen och trevade sig fram längs den.

”Det måste finnas ett hörn här”, tänkte hon och stannade upp. ”Jag måste hitta hörnet så jag vet var jag är. Jag får absolut inte missa gången ut, då kan jag bli kvar här för alltid.”

Karin hittade inget hörn. Hon stod still en lång stund och övervägde vad hon gjort.

”Har jag helt tappat orienteringen? Då jag inte höll mig i väggen, kunde jag ha svängt om, eller då jag gick på den där jävla skiten vad det nu var? Har jag gått åt fel håll? Är jag på väg längre in i berget”, tänkte hon medan paniken sakta smög sig på henne, som en dimma.

Sedan började hon plötsligt att gråta. Hon satte sig ner på golvet och lät tårarna skölja ner över kinderna.

”Vad fan skulle jag in här att göra, Kan jag överleva här i gången. Kan jag överleva så länge att någon annan får tipset om liket där inne, kommer hit och upptäcker mig av en slump? Jag vill inte dö här. Man lär visst klara sig utan vatten i tre dygn, sen är det slut.”

Plötsligt var han där. Han hade nog varit där hela tiden, men i sitt uppjagade tillstånd hade hon inte tänkt på honom. Azlan puffade lite lätt på henne med nosen och hon kände hur hans trygghet strömmade in i henne och fick henne att ta sig samman. Hon sansade sig och samlade ihop sina tankar.

”Vad fan gör jag nu? Tänk, tänk, tänk!” Plötsligt kom hon att tänka på sin mobil. ”Den kan ju allt. Är det inte så i reklamen? Visst finns det en App som är en ficklampa? – eller?” – funderade hon. ”Kan jag använda mobilkamerans blixt för att kunna ta mig ut? – Ja kanske. Tog man en bild med blixt, så fanns ju bilden kvar en stund på näthinnan. Kanske skulle man bli så bländad att man ändå inte skulle se något. Fan att telefonen inte funkar här så man kunde ringa efter hjälp?” Hon letade snabbt igenom sina fickor, men kunde inte hitta sin mobil. Hon började om igen, gick igenom alla fickor, men mobilen var borta. Hade hon tappat den?

”Faaan, helvetee!” Skriket ekade i gångarna och skrämde henne samtidigt.

Hon bröt ihop och började gråta på nytt, som ett barn. Azlan kom fram till henne och tröstade. Hon satt fortfarande kvar på golvet och tårarna började flöda nerför kinderna igen medan blodet fortsatte att rinna i hennes ärm. Mörkret var totalt och ogenomträngligt.

Karin hade tappat uppfattningen över hur läge de suttit där i mörkret, men självkontrollen hade på nytt börjat återvända till henne. Hon smekte Azlan över hans mjuka päls. Han började slicka i sig blodet som nu hade nått hennes hand. Så började hon fundera över när hon använt telefonen senast. ”Det måste ha varit då jag parkerade bilen och konstaterade att det inte fanns någon täckning. Sen lade jag den på sätet, tog ut ryggsäcken och…”

”Ryggsäcken för i helvete!” skrek hon plötsligt, så plötsligt att Azlan for upp och undrade vad som hade hänt. Hon slet av sig ryggsäcken och där fanns kameran… vattenflaskan… tröjan… och längst ner… mobilen. Hon fumlade med den, och fick strax igång den. Plötsligt var det som om hela grottan strålade i ljus. Här behövdes ingen ficklamps-app. Bara att telefonen var igång räckte, för att natten skulle bli till dag.

”Hur korkad får man vara”, tänkte hon. ”Kamerans display kan ju också fungera som en ficklampa.” Hon ruskade på huvudet åt sin egen dumhet.

Hon såg sig omkring, och upptäckte att hon gått någon meter förbi den tunnel som ledde ut. Hon upptäckte också järnbiten som stack ut ur bergväggen. Hon plockade bort en liten tygbit som kom från hennes parkas som hade fastnat på järnbiten, samtidigt som hon konstaterade att den gjort en stor reva i hennes parkas och tröja.

”Ibland har man tur i oturen”, tänkte hon. ”Tänk om jag fortsatt och trevat efter väggen. Jag kunde ha villat bort mig helt. Tur att jag kom att tänka på telefonen. Kanske var det den där jävla järnbiten som rev mig och fick mig att stanna och inte gå längre. Hade jag trevat mig 10-15 meter längre kanske jag inte sett korsningen trots att jag hittat mobilen och ändå gått åt fel håll.”

Plötsligt slogs hon av en lite genant tanke. ”Tänk så korkad man kan bli när man blir stressad. Min Nikon-kamera skulle ju kunna fylla samma funktion. Jag kan ju faktiskt använda dess display som lampa.”

Hon bläddrade igenom de olika apparna i telefonen och fann ganska snart symbolen med ficklampan. Lättad gick hon nu tillbaka ut ur gången med Azlan som eftertrupp. Framme vid trädörren kom hon ihåg att torka av nyckeln med ärmen på sin parkas.

”Skit i det, Lika bra att du tar nyckeln med dig, då behöver du inte oroa dig för att ha lämnat fingeravtryck efter dig.”

”Har jag satt några fingeravtryck på någon av dörrarna? Knappast, ståldörren var så rostig att jag inte ville ta i den och trädörren var full av stickor. Jag använde parkasen som handske i bägge fallen”, konstaterade hon nöjt.

Väl ute i dagsljuset satte hon sig ner på en sten en bit bort och började gråta. Hon grät och skakade i hela kroppen. Detta var en upplevelse som hade tagit hårt på henne och hon ville inte göra om något sådant igen, aldrig. Det lovade hon sig själv medan Azlan lade sitt stora huvud i hennes knä och suckade djupt.

”Vilken pärs. Aldrig att jag utsätter mig för något liknande igen, – aldrig.”