Jag är fan inte rasist men – Svensk PK och mångkultur i ett nötskal

Det gäller att tänka sig för vad man säger
så att man inte säger
vad man inte får tänka.

En förebild för en funktionell mångkultur är New York där mångkulturism är en självklarhet och även företagen har ofta anställda personer från olika tankekulturer och med olika ursprung.

Man ser varandra i ögonen i New York, säger hej och ler oavsett hudfärg till skillnad från tex i Stockholm där de flesta undviker ögonkontakt, tittar bort och sitter så långt från varandra som möjligt i tunnelbanan.

Jag minns en gång en person med “invandrarutseende” som började vissla i en tunnelbanevagn och jag kunde se hur svenskarna vände sig bort och tyckte det var pinsamt. Killen var glad. Det var inget annat. Han utryckte bara sina känslor.

I de svenska företagsledningarna finns det nästan bara “vita” och man tar bara in andra nationaliteter för att tillgodose kvoter, för att man måste, men egentligen inte vill. Jag har sett med det egna ögon och frågat varför man aldrig tar in en “invandrare” i styrelsen om personen ifråga har kompetensen. Jag blev bemött med tystnad.

Vad tycker du? Diskutera nedan.

Text: Torbjörn Sassersson