DEBATT. När finansminister Magdalena Andersson åter säger att Sverige går som tåget och har 40 miljarder från den tomma ladan att spendera, då blir undertecknad orolig för att baksmällan väntar om hörnet.
Text: Harriet Larsson, Harrietsblogg.se
Milton Friedman, nationalekonom och mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, har förklarat att det finns fyra sätt att spendera pengar på.
- Du kan spendera dina egna pengar på dig själv. När du gör det vakar du verkligen över det du gör, och försöker att få ut så mycket som möjligt för dina pengar.
- Du kan spendera dina egna pengar på någon annan. Till exempel när du köper en födelsedagspresent till någon. Då är du inte så noggrann med presentens innehåll, men mycket noggrann med kostnaden.
- Du kan spendera någon annans pengar på dig själv. Då kommer du garanterat ha en trevlig lunch!
- Du kan spendera någon annans pengar på någon annan. Då är du varken särskilt orolig över hur mycket pengar det handlar om, eller vad du får för dem.
Regeringens högsta prioritet är nu, att få medborgarnas tacksamhet inför valet nästa år. Långsiktighet och analys av konsekvenser är inget för Rosenbads politiker.
Jag kommer att tänka på Friedmans fjärde kategori, där staten glatt spenderar våra pengar till nya bidrag eller till ökning av gamla utan minsta framtidsoro.
Att förstärka samhällets grundläggande funktioner, som nu svajar betänkligt, får nu stå tillbaka för väljarmutor.
Varningar från Finanspolitiska rådet, IMF och Riksrevisionen om slöseri, hushållens höga skuldsättning och underskattning av offentliga utgifter verkar inte nå fram till finansdepartementet. Däremot verkar ministern var nöjd med riksbankens minusränta och obligationsköp, som mer eldar på en dopad ekonomi än kyler ner den.
Avdrag för fackavgift 2,7 miljarder, en karensdag i A-kassan försvinner, gratis kollektivtrafik för sommarlovslediga unga, ökat barnbidrag och en ny myndighet för arbetsmiljö är några exempel i kommande budget.
Priset tog nog avdraget för inköp av elcyklar, eftersom många kan tycka att det är tungt att cykla i uppförsbackar, konstaterade en nöjd Isabella Lövin, som här fick stadig mark under fötterna i sitt miljötänk.
Är det inte uppförsbackar med eget ansvar som många medborgare skulle behöva? Låga förväntningar och kravlöshet är inte solidaritet, utan det sociala arvets drivmedel. Bidrag ger mer incitament till fusk än till samhällets och individens tillväxt
Sänk skatterna!
Jag tänker på den amerikanske psykologen Abraham Maslows kända behovstrappa, som han presenterade i ett av sina verk redan 1943. Där våra fysiologiska, överlevnadsbehov utgör första trappsteget, som följs av trygghet, gemenskap, självkänsla och högst upp önskan om självförverkligande.
Jag skulle önska att politiker endast koncentrerade sig på de två nedersta trappstegen, där samhällskontraktet ligger, resten skall vi sköta själva utan bidrag och pekpinnar från makthavare. Förutsättning för detta är sänkt skatt!
Vuxna behöver inte subventionerad fritid, vare sig det gäller elcyklar, melodifestivaler, föreningsbidrag, kulturupplevelser eller livsval.
Acceptabelt är att hjälpa 5-10% av medborgare, som har det svårt, men i dag hjälper staten >50 % genom att utvecklat system av subventioner. Viktiga målgrupper gödslas, medan resurssvaga och utsatta medborgare, längst ner åderlåts.
Pengar har alltid inneburit makt och det är inget som politiker vill avstå från. De sitter i trygg gemenskap på de högsta trappstegen. Våra skattepengar ger dem självkänsla och självförverkligande genom utdelning av nya gåvor. Tyvärr upptäcker de alldeles för sent hur de nedersta trappstegen rämnar genom sin oansvariga politik.
Text: Harriet Larsson