Mohamed Omar: Världen behöver Bogart-typen mot islamismen

KULTUR Den 16 februari 1944 hade Bogart-filmen Passage to Marseille premiär. I filmen möter vi Humphrey Bogart i rollen som den franske journalisten Jean Matrac. Världskriget rasade ännu, utgången var inte helt given, men demokratierna hade övertaget. Matrac ansluter så småningom till de franska fria styrkorna under Charles de Gaulle.

Text: Mohamed Omar | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället | Bild från filmen: “Passage to Marseille”. Foto: WarnerBros

I en bok om Humphrey Bogart, skriven av sonen Stephen Bogart, citeras den brittiske journalisten Alistair Cooke. Han beskriver Bogarts typ som motsatsen till den typ som representerar Hitlers ordning. ”Under sina ändlösa promenader över scener och genom salonger under tjugotalet”, skriver Cooke, ”hade han förmodligen ingen aning om att han med tiden skulle bli det romantiska, demokratiska svaret på Hitlers nya ordning.”

En betydligt mer känd Bogart-film som också handlar om andra världskriget och kampen mot nazismen är förstås Casablanca från 1942. En scen är särskilt laddad i detta avseende. Vi befinner oss på en nattklubb och ett gäng nazistiska officerare sjunger triumfatoriskt ”Die Wacht am Rhein”, en sång direkt riktad mot de besegrade fransmännen. Dessa kontrar genom att stämma upp i Marseljäsen. Fransmännen är fler och nazisterna blir överröstade. På slutet ropar man trotsigt Vive la France! och Vive la démocratie! Detta ingav hopp och mod under en tid man inte visste hur kriget skulle sluta.

Casablanca är framför allt en kärleksfilm, om förhållandet mellan Rick Blaine, spelad av Bogart, och Ilsa Lund, spelad av Ingrid Bergman. En annan laddad scen är slutscenen på den dimmiga flygplatsen då de väljer att offra sin kärlek för något större – kampen mot diktaturen. Det var ett slut som inte var lyckligt i vanlig mening, men ändå lyckligt på så vis att de gjorde det rätta.

Bogart spelade ofta en cynisk hårding som är mjuk på insidan. En som inte vill vara hjälte och som inte söker äventyret. Hans karaktärer har inga stora visioner och håller inga högtravande tal. Men när han dras in i handlingen mer eller mindre motvilligt gör han det rätta. Därför att det är sådan han är.

Islamismen

Västvärlden idag står idag under angrepp från militant islamism eller det som kallas jihadism. Men jihadismen, den väpnade kampen, är bara det mest påtagliga uttrycket för en mycket bredare rörelse som utmanar våra demokratiska samhällen.

Islamismen är mycket mer än jihadism. Det handlar om hur man ser på människan, kulturen, livet och döden.

Jihadisterna vet vad de vill. Sedan länge benämner de sitt förhållande till väst ett krig. Väst ville inte ha detta krig, men har dragits in i det mot sin vilja. Liksom en av Humphrey Bogarts antihjältar på vita duken svarar man på den uppkomna situationen utan att själv ha sökt den.

Många av oss är fortfarande likgiltiga eller orkar inte bry oss, ja, vi tar friheten för given, men allt fler förstår allvaret och är villiga att ta ställning. Man inser att attacken mot World Trade Center den 11 september var början på en ny period i vår historia. Då, när det skedde, var det många som trodde att livet skulle återgå till det normala när dammet lagt sig.

I vår tid sjunger inte demokratins fiender ”Die Wacht am Rhein” utan ropar Allahu akbar! På detta rop, som betyder att tron ska stå över förnuftet och islams lag ska stå över alla andra lagar, bör vårt svar vara Vive la démocratie! Demokratins grundtanke, att människan är herre och själv stiftar sina lagar och bestämmer hur hennes samhälle ska se ut utan att behöva något mandat från en himmelsk makt, är i ett historiskt perspektiv oerhört radikal. För en stor del av världens muslimer framstår denna tanke fortfarande som farlig och hädisk.

Idag är Frankrike visserligen inte ockuperat, men under attack. Jihadisterna har dödat hundratals människor i flera attacker. Vi svenskar kan inte stå vid sidan om. Dessa attacker är inte riktade mot en enskild stat och nation utan mot en civilisation – det demokratiska västerlandet.

Den tredje totalitarismen

Den viktigaste islamistiska rörelsen, Muslimska brödraskapet, grundades 1928 av egyptiern Hassan al-Banna. I sitt ”Brev till ungdomen” förklarade han rörelsens program: ”Gud är vårt mål; Profeten är vår vägledare; Koranen är vår konstitution; kampen är vår väg; döden på Guds väg är vår yttersta önskan”. Därefter fortsatte han med att beskriva stadierna i detta program: formandet av en äkta muslimsk person, en äkta muslimsk familj, ett äkta muslimskt samhälle och slutligen återupprättandet av kalifatet.

I kalifatet är lagarna stiftade av Gud, inte människor. Det är därför ett rike som kanske är än mer totalitärt än Hitlers Tyskland. Den amerikanske tänkaren Paul Berman och flera med honom menar att islamismen är ”den tredje totalitarismen” efter fascism/nazism och kommunism. Istället för den ariska rasen sätter islamismen ”umman”, den utvalda skaran av rättrogna, en elit som ska bygga det teokratiska imperiet och leda mänskligheten.

Mot den robotiska och sterila människotyp som islamismen vill skapa, ”den äkta muslimen”, som inte tänker egna tankar eller känner egna känslor, står den demokratiska människotypen, Bogart-typen om man så vill. Han kan verka slapp och oengagerad, men när det väl gäller gör han det rätta. Han föredrar trots allt sitt fria liv framför att bli en robot i ett samhälle som inte låter människor tänka, debattera och uttrycka sig.

Deckarförfattaren Raymond Chandler sa en gång att ”Bogart kan vara tuff utan pistol.” Visst är kriget mot terrorismen viktigt, men väst behöver även bli lite tuffare i den kamp som förs utan eldvapen. Jag talar om pennans kamp på det intellektuella området: att vi granskar och utmanar islamismens idéer.

Vi vet att jihadisterna längtar till paradisets lustgårdar där de ska få dricka vin och förlusta sig med orörda jungfrur. I Hollywood fanns det faktiskt ett hotell som hette Garden of Allah. Bogart bodde där på 30-talet. ”Men umgängeslivet i Garden of Allah var spännande”, skriver Stephen Bogart i boken om sin pappa. ”Bogies vänner var fascinerande människor med skarpa hjärnor och vassa tungor; de flesta var manusförfattare och alla var begivna på sprit.”

Det finns likheter mellan detta Hollywoodhotell och islams paradis, men också skillnader. Visst förlustade man sig, men inte med orörda jungfrur. Och jag tror inte heller att sällskapet i islams paradis är lika spännande. Där finns det nog fler robotiska typer som ägnat sina jordeliv åt att lyda stränga bud än skarpa hjärnor som hittat på bra filmmanus.

Nu väntar jag på att en sådan skarp hjärna ska skriva vår tids Casablanca med vår tids ”nattklubbsscen” där vår tids totalitarism, islamismen, står mot en trotsig demokrati.

Text: Mohamed Omar, artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället – Opinion