DEBATT. Om det finns något jag retar mig på så är det politiker som lägger huvudet på sned och spärrar upp ögonen varenda gång de blir tillfrågade om något. De försöker se ut som små troskyldiga och aningslösa femåringar, och det är naturligtvis också det som är meningen. För hur kan väl den, som lägger huvudet på sned och spärrar upp de blå med ansiktsuttrycket hos Stina på Saltkråkan, vara annat än jättejättegullig liksom?
Text: Bitte Assarmo, artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Att lägga huvudet på sned ger intrycket av att man verkligen lyssnar och bryr sig om den man pratar med, och om man dessutom spärrar upp ögonen tyder det på att man är genuint intresserad. Det är naturligtvis därför så många politiker har anammat den posen. Men hur äkta är det? Jag skulle säga att det är bland det minst äkta man kan föreställa sig.
Nu senast var det Jonas Sjöstedt som, under en intervju i Expressen TV på 1 maj, gjorde just denna pose. Själva intervjun har jag glömt – det var det gamla vanliga och totalt meningslösa tramset om hur vi alla står enade blablabla – men hans troskyldiga ansiktsuttryck har bränt sig fast på näthinnan. Jag tror att han till och med lyckades klämma fram en liten tår ur ena ögonvrån, oklart varför. Kanske för att han helt enkelt är så känslig och fin att han inte kunde hålla tårarna borta en högtidlig dag som 1 maj? Men det går inte hem hos mig. Jag tycker bara det är motbjudande.
Mona Sahlin var ett verkligt proffs på den här posen. Finns det överhuvudtaget en enda intervju med henne – eller en enda bild – där hon inte har lagt huvudet på sned och spärrat upp ögonen på det där troskyldiga viset? Hon kunde dessutom konsten att prata långsamt och lite släpigt, som ett barn som pratar till ett ännu mindre barn, och det gav henne till sist en partiledarpost – mot partiets bättre vetande, får man väl ändå anta.
Att hon lyckades sjabbla bort en sådan position måste tyda på en närmast enastående inkompetens, för socialdemokratin är ju rena arvmonarkin. Det ska mycket till att plötsligt halka ur den hierarkin – i synnerhet om man är en kvinna i korta kjolar och med lite härligt fräck småpunkig frisyr – så det måste vara oändligt mycket värre ställt än någon skvallertidning lyckats ta reda på.
En annan som gjort ett nummer av posen är Annika Strandhäll, tidigare socialförsäkringsminister och numera jämställdhetspolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Hon är en klassisk sosse av den sort som skolats in i partiet sedan barnsben och som tror blint på myten att socialdemokrati är den enda acceptabla formen av demokrati. Dessutom har hon en väldigt otrevlig vana att förmedla subjektiva åsikter som fakta, som när hon nyligen citerade Agnes Wold som om hennes ord vore hård vetenskap:
”Agnes Wold är glasklar. Wold är läkare och professor i klinisk Bakteriologi. Kort sagt: Till skillnad mot de flesta i coronakrisen så vet hon vad hon pratar om. – Att stänga skolor är politiska beslut. Man vill visa att man är lite macho…”
Agnes Wold vet vad hon pratar om? Nja, inte alltid. Och definitivt inte i det här fallet. Ett av de länder som var snabbast med att stänga skolor var nämligen Nya Zeeland, och såvitt jag vet har landets premiärminister Jacinda Ardern hyllats för att hon är självaste motsatsen till macho.
Glasklart subjektivt, alltså, och ingenting annat. Men Agnes Wold kan sånt här om man får tro Annika Strandhäll. Men vem tror egentligen på Annika Strandhäll, förutom partiet och de mest trofasta regimanhängarna?
Vad man som medborgare måste komma ihåg att bakom varje par uppspärrade barnaögon, och ett huvud lite på sned, döljer det sig en driven och ärelysten man eller kvinna som jobbat stenhårt för att tillskansa sig makt. Barnaögonen må tillhöra Jonas Sjöstedt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Annika Strandhäll eller någon annan i skaran – innehållet är detsamma. Och maktlystnad är maktlystnad även bakom en fasad av naiv troskyldighet.
Text: Bitte Assarmo