OPINION. En röst har tystnat. Efter åratal av hat och hot, nerlagda polisanmälningar och smutskastning i public service och de stora mediehusen har Joakim Lamotte nu sagt adjö till den granskande journalistiken.
Text: Bitte Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Hans belackare, hatarna från den PK-marinerade politiska och journalistiska så kallade ”eliten” och från de kriminella grupperingarna, känner sannolikt både lättnad och belåtenhet över att denna obekväme sanningssägare till sist drar sig tillbaka.
Vi andra inser att det är något som är riktigt obehagligt och skevt med ett land där myndigheter och mediekår ser mellan fingrarna med dödshot om det riktas mot en person med ”fel” åsikter.
Joakim Lamotte är sannolikt en av de offentliga personer som hatats och hotats mest av alla. Det har inte bara riktats hot mot honom själv utan också mot hans familj.
Hans fru ska våldtas, hans barn ska halshuggas. Hatarna hotar hans hustru på hennes jobb, ringer och trakasserar hennes kollegor och kollegornas barn. Vissa ringer hem till hans föräldrar och utger sig för att vara poliser, som ger beskedet om att deras son blivit mördad.
Det handlar alltså om systematisk terror som gör det omöjligt både för Joakim och hans familj att leva ett vanligt liv.
Genom åren har Lamotte gjort mängder med polisanmälningar. men inte en enda har lett till åtal, berättade han i sin sista livesändning.
Polisen har konsekvent lagt ner alla ärenden som rört hoten mot honom, trots att han har kunnat visa vilka personer som har utfört hoten, gett polisen telefonnummer, personnummer, namn och adress och förklarat hur de ska gå tillväga för att hämta ner identiteter från olika anonyma Facebook-konton, men ingenting har hjälpt.
Det är skrämmande att lyssna på Joakim Lamottes redogörelse för hur polisen agerat. Inte bara för att de fullkomligt nonchalerat dödshot mot en hel familj utan också för att deras agerande så tydligt visar hur politiserad polismyndigheten är.
Joakim Lamotte har fel åsikter – alltså ska han inte kunna räkna med samma skydd som människor som tänker ”rätt”.
Vi såg det komma, redan medan Dan Eliasson var rikspolischef och öppet deklarerade sin politiska hemvist. Där och då borde regeringen ha satt ner foten och sparkat Eliasson och bannlyst honom från att komma i närheten av en myndighet igen, men det gjorde de inte eftersom de i grund och botten strävar, och alltid har strävat, efter att myndigheterna ska spegla partilinjen.
Journalistkollegorna i de ”fina” medierna har samma attityd. Istället för att backa upp Joakim Lamotte, när han avslöjat de enorma samhällsproblem som politikerväldet skapat de senaste decennierna, har de kallat honom högerextremist, rasist och ”swishhora”. De har hånat honom, skällt efter honom, förlöjligat honom och bagatelliserat hans och hans familjs utsatthet.
Därigenom har de legitimerat dödshoten mot honom, allt medan han gjort det arbete de själva inte har vågat. Det är vedervärdigt.
Jag kan just föreställa mig hur det firas bland dessa bekvämt jäsande små ynkryggar idag. Ropen skalla, champagne åt alla på de fina redaktionerna. Äntligen har de blivit av med en besvärlig röst, äntligen slipper de vara avundsjuka på att en ”swishhora” har fler följare än de själva, äntligen får de kriminella gängen vara i fred i sina så kallade ”utsatta” områden och slippa bli stigmatiserade.
Men om de patetiska fegisarna tror att de kommer att kunna andas ut, och att allt ska återgå till det narrativ som rådde innan Joakim Lamotte (och andra alternativa, fria journalister) slog sig fria och började rapportera om verkligheten, så tror de fel.
De fria journalisterna har skapat ett nytt medieklimat i Sverige, och även om Joakim Lamottes röst nu tystnar så kommer andra röster att fortsätta höras och nya röster höjas. Sveriges medielandskap kommer aldrig mer att bli lika ensidigt som det en gång var för den fria journalistiken kommer bara att växa.
Text: Bitte Assarmo