Christian Pavón (
KULTUR & FILM. En trend som tycks bli mer och mer vanlig i Hollywood är vurmen för uppföljare. Det har varit fallet i allt ifrån filmer som nya Star Wars, Matrix Resurrections och Blade runner 2049. Varför väljer man egentligen att göra uppföljare efter uppföljare trots att dessa generellt sett blir icke väl mottagna av såväl kritiker som fans?
Även om pengar vore en bra teori så anser jag att den riktiga anledningen går betydligt djupare.
Under det senaste decenniet har uppföljarna avlöst varandra, Star Wars, Blade Runner och tex The Matrix, alla mycket populära filmer som på olika sätt har avvikit från dess originalbetydelse och som tyvärr förvandlades till något annat.
I fallet med Star Wars valde George Lucas att sälja hela Star Wars-franschaisen till Disney. Inte långt efter annonserade Disney att de skulle göra en uppföljare, denna vid namn The Force Awakens som målade upp serien i ett helt annat ljus och gick till och med in på det ”woke-politiska”. Inte länge dröjde det innan kampen mellan gott och ont hade förvandlats till ett politiskt korrekt drama där regissören JJ Abrahams la in en samkönad kyss mellan två populära karaktärer.
Det är lätt att trivialisera detta, man kan säga att det enbart handlar om att verka i tidens anda, men det vore just att förenkla en betydligt mer komplex fråga.
Filmer som Star Wars, Blade Runner, första Matrix-filmen är alla filmer som på ett eller annat sätt handlar om att fria sig från kontroll. I Star Wars och Matrix så är den kontrollen väldigt tydlig. De är båda emot mörka krafter, en ledd av en ond kejsare med övernaturliga krafter, den andra om mörka krafter styrda av ett maskinkollektiv som besitter artificiell intelligens.
Blade Runner är liknande i sitt tema då den handlar om människoliknande robotar kallade replikanter som är styrda av en mörk kraft som i detta fall är mänskligheten. Likt oönskade barn förpassas dessa replikanter till att göra mänsklighetens skitgöra, trots att de är intelligentare och fysiskt överlägsna så skall dessa bli slavar i mänsklighetens regi.
Även denna film handlar dock om att frigöra sig från kontroll och huvudpersonen som har till uppgift att jaga och döda dessa förrymda replikanter börjar mer och mer ta avstånd från det system han tjänar.
Alla dessa filmer har dock också fått uppföljare. Dessa uppföljare har en väldigt tydlig gemensam nämnare. Nämligen att de tar avstånd från de tidigare filmerna i såväl ton som ofta i sensmoral.
Mark Hamill, skådespelaren som spelade Luke Skywalker i de första 3 filmerna har bland annat sagt att han aldrig kunnat tänka sig att en Jedi skulle ha gett upp. Detta som svar på den nya Star Wars-trilogin där Luke lever på flykt och har isolerat sig från omvärlden.
I en väldigt läsvärd artikel så skriver en amerikansk skribent just om det störande fenomenet med att försöka förgöra våra hjältar: Hey Hollywood, stop destroying our heroes!
Det är alltså en trend att ge sig på gamla filmer som betytt mycket för många människor. Utöver Star Wars så har vi bland annat Blade Runner. I slutet av Blade Runner låter huvudpersonen Deckard, replikanten K dö ensam i snön. Trots att denna karaktär hjälpt honom. Bisarrt sätt att skildra en vänskap eller hur?
För den som inte sett orginalfilmen så slutar den med att Deckard förälskar sig och räddar en replikant vid namn Rachel. I denna film är också passande nog Rachel död. Cynismen lyser igenom i det nya Hollywood.
Matrix-filmerna
Efter att ha blivit väldigt populär som original blev uppföljarna mer diffusa och orginalkonceptet med filmerna blev mer avlägsna. Filmerna blev inte katastrofer, men kritikerna var betydligt mer avmättade gentemot uppföljarna än originalen. På vilket sätt Matrix-uppföljarna chanserade från orginalet kan man skriva många sidor om, men det räcker nog att dra upp det senaste exemplet med Matrix Resurrections.
Efter att skaparna Wachowski-syskonen sagt att det inte skulle bli några fler filmer så gjorde man ändå en fjärde och när filmen väl släppts säger ett av Wachowski-syskonen att filmen egentligen handlar om transsexualism, från att tidigare aldrig velat uttala sig om tolkningar om Matrix utan låtit fans själva lista ut sina egna tolkningar så blev helt plötsligt transsexualism huvudmeningen med Matrix. Maken till efterkonstruktion får man leta efter.
Att samma syskon också påstår att röda pillren som skulle befria människor från Matrix är östrogenpiller som används vid behandlingar för könsbyte är väldigt typiskt, istället för att befria oss från systemets kontroll så ska Matrix Resurrections snärja oss in i kontrollen ännu djupare.
Neo har enligt den nya analysen könsdysfori och agenterna representerar transfobi enligt en kulturskribent vilket på klarspråk betyder heterosexuella. När rebellerna besegrar agenterna så besegrar de alltså de heterosexuella?
Att detta enbart är politiskt korrekta efterkonstruktioner förstår säkert de flesta som läser denna artikel, men frågan är varför förändrar man medvetet från Hollywoods sida det som blivit populärkulturella fenomen?
Jag tror att skribenten jag länkade till angående Star Wars kom nära sanningen, men tillåt mig att knyta ihop säcken: Det finns ett gemensamt mönster i dessa filmer som jag nämnde i början, nämligen kontroll och rättare sagt att slå sig fri ifrån kontroll, frihet genom att besegra en förtryckande kraft var huvudteman i dessa filmer.
Nu för tiden vill Hollywood alltså inte längre att vi ska slåss emot systemet utan istället lyda det. Helt plötsligt handlar Star Wars om flyende hjältar, Matrix om att lyda samhällets agenda via transsexualism, Blade Runner raserar helt den moraliska fasaden för huvudpersonen.
Lösningen på denna trend bör vara att bevara dessa filmer som vi minns dem. Ignorera att se uppföljarna, men också bör vi göra det till en trend att producera en ny kultur, fritt från Hollywood med uppbyggliga och fria ideal som utmanar istället för att underkasta sig Status Quo.
Text: Christian Pavón