Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
OPINION. Verklighetens dödliga våld kryper in på bara skinnet på oss alla. Statistiken från polisen är skrämmande och ovedersäglig: Sedan 2017 har 1700 gängskjutningar ägt rum. Drygt 600 personer har skadats i dessa. 262 personer har skjutits ihjäl. Bara i år till och med augusti har 46 personer mördats, dvs. mer än under hela 2021. Sprängningar (allmänfarlig ödeläggelse) har utförts 471 gånger mellan 2018 -2022.
Text: Christer Nilsson
Bara 25 procent av dödsskjutningarna har lett till fällande domar, vilket betyder att 196 mördare sedan 2017 fortfarande vistas på gatorna. Vilket i sin tur betyder att polisen har misslyckats; resurserna är hårt belastade och helt otillräckliga. Varför inte tala klarspråk? I medierna talas det förskönande om ”skjutningar”. Det mördande som nu pågår runt om i landet bör i klarspråk kallas avrättningar. Som bekant har också flera utomstående mördats, däribland en polis, Andreas Danman 33 år gammal.
Våra fängelser är knökfulla, redan dömda får gå lösa långa tider i väntan på en plats. Beläggningen var redan år 2020 över 100 procent både i häkten och på anstalter. 30 procent, och klart överrepresenterade, är utländska medborgare; 14 procent av dessa med utomeuropeisk bakgrund (källa: Kriminalvård och statistik).
Det är obegripligt att regeringen inte förmår utvisa personer utan svenskt medborgarskap som begått svåra brott – som att mörda – eller är ett hot mot rikets säkerhet, muslimska imamer och återvända IS-krigare, (enligt Säpo) och som trots allt prat om hårdare tag tillåts stanna i landet.
Hur avskyvärt är det inte att läsa om mördandet i Sveriges alla utanförskapsområden, även om man inte bor där själv. Och hur uppgivna och rädda är inte de som tvingats bo där för att Sverige har övergett dem. För det är exakt vad regeringarna Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven och Magdalena Andersson (S) gjort: (”Vi såg det inte komma, vi har varit naiva”).
För Magdalena Andersson och hennes socialdemokratiska regering, som har haft åtta år på sig att göra något åt allt detta elände, är det inget annat än ett monumentalt fiasko. Det är rent pinsamt att ständigt höra att Magdalena Andersson ”ska vända på alla stenar för att knäcka gängen”.
Gängkriminaliteten ligger inte under stenar
Alla utom hon vet vad vi har framför ögonen: 200 nätverk i 60 områden med 5000 kriminella i parallella samhällen som styrs med ett våldskapital som inte står polisens efter; med egna lagar, egna banksystem, egen rättskipning och aggressiva attacker mot blåljuspersonal. Hur barn i 10-årsåldern hämtar vapen och narkotika till äldre kriminella och hur de tidigt skolas in i kriminellt beteende.
En tandlös lagstiftning med hårdare straff, avskaffande av ungdomsrabatter, konfiskering av bankkonton och statusprylar är bara slag i luften. Socialdemokraternas valmanifest klingar nu tomt och ödsligt: ”Vårt Sverige kan bättre”.
Du hade åtta år på dig att göra något åt detta, Magdalena Andersson. Nu begär du mandat för en ny S-regering. Du hade chansen att göra något, men misslyckades. Mördandet fortsätter i accelererande takt. Så ser det ut.
Text: Christer Nilsson