Den Rasande – Den andra boken av Magnus Stenlund

Magnus Stenlunds uppföljare Den Rasande är ett mörkare, djupare och mer krävande verk än sin föregångare Den Eldrökta – och i sina bästa stunder är den oöverträffad.

I min recension av Den Eldrökta för halvtannat år sedan skrev jag att boken kan vara det bästa jag läst i fantasygenren sedan Tolkien. Det vill säga, om boken hör hemma i fantasygenren till att börja med. Medan Tolkien grävde djupt i våra mytologiska skatter för att bygga en fantasivärld som påminner om vår egen, tecknar Stenlund en bild av vår egen forntid med magiska och mytologiska inslag, där det hela tiden är tvetydigt om magin äger verkligt övernaturliga krafter eller om den får sina krafter genom att folk tror på den – och huruvida det i så fall spelar någon roll.

Det är ett djärvt grepp som inte särskilt många försökt sig på, och frågan är om någon gjort det på ett så ambitiöst sätt som Stenlund. Det närmaste exempel jag kan hitta är kanske Bernard Cornwells Saxonsagan i tretton delar, och den har jag tyvärr inte läst själv, så exakt hur stora likheterna är får någon annan utröna.

Den Rasande är på många sätt ett mer ambitiöst verk än föregångaren. Det är också mer krävande. Stenlund ber läsaren om tillit till en skapelseprocess som uppenbarligen pågår på lång bana – detta är ett mittensegment i ett storslaget projekt. Och den som läst del ett vet varför detta projekt är värt att följa.

En rikhaltig berättelse

Det går inte att komma ifrån att Den Rasande (och hela ”Den stora, stora sagan”) kräver en del av sin läsare. Rollistan är lång och karaktärer kallas ibland vid öknamn och binamn. Att hålla reda på alla folkstammar och politiska sammanslutningar som nämns låter sig helt enkelt inte göras. Och till skillnad från en typisk fantasyroman där gudar och andra metafysiska företeelser oftast går under samma namn i hela verket (möjligen nämns ett par noanamn i en bisats) är det en central del av hela världsbygget att saker och ting har flera olika namn. Den här nivån av komplexitet är ingalunda unik för Stenlund (Erik Granströms Svavelvinter-serie har den i rikt mått, för att ta ett exempel) men ändå något läsaren bör vara beredd på.

Lyckligtvis finns det ett enkelt sätt att närma sig detta, och det är att helt enkelt släppa det. De företeelser som faktiskt visar sig viktiga för berättelsen kommer att förklaras fler gånger, och de som inte förklaras fler gånger utgör bara världsbyggets ”krydda”, som i så många fantasyromaner. Efter några kapitel gjorde jag mig själv tjänsten att sluta slå upp varje asteriskförsett ord och försöka förstå varje liten detalj, och läsningen blev mer njutbar. Det jag vill gräva ner mig i kan jag gräva ner mig i senare.

Tre berättelselinjer, ett universum

Den dubbla berättelselinjen från Den Eldrökta fortsätter, men på ett nytt sätt. I den ena följer vi Yngve – som vi nu vet egentligen är Adils, den unge arvingen till sveatronen – som flyr med sin lillebror Emund och trälen Targ, med den mytiska boken Me i bagaget. Det är år 534 e.Kr., folkvandringstiden, och Svitjod är ett lapptäcke av rivaliserande intressen – kungens lid, gramens folk, rinkar, karlarna, tegnar och svartskjortor – alla med sina egna planer. I den andra handlingen befinner vi oss tusen år tidigare och följer drottning Alva i hennes flykt mot det sägenomspunna Alvhem.

Men Stenlund har denna gång lagt till ett tredje lager: en ramnivå i en stormans hall, där bokens mest gåtfulla figurer hålls halvt fångna och tvingas läsa ur Me för sina värdar. Och det är först här Alvas berättelse vecklas ut. I Den eldrökta varvades Alvas och Ynges berättelser kapitelvis. Här tar istället Alvas del vid efter halva boken, när de skriftlärda i Yngves tid börjar läsa hennes berättelse ur Me, boken som även kallas Ödets källa.

Det är ett djärvt grepp – en berättelse i en berättelse. Hur Alvas levnadsöde kommit att skrivas in i Me, som ju var uråldrig redan på hennes tid, förklaras inte helt, men vi får veta att det som nedtecknats är ”drottning Ommas version” av den. (Drottning Omma är enligt folktron den eviga härskarinnan över Omberg och Vätterns väktare.)

Detta adderar ett lager av osäkerhet som i mitt tycke gör alltsammans ännu mer intressant. Hur mycket av Alvas berättelse är verkligen sann? Berättar Ommas version sanningen till att börja med? Och berättar Vävaren och Imðr för den delen sanningen om vad Omma förtäljer om Alva, eller berättar de vad de tycker att gram Sörle borde höra?

Dessa tre ”scener” vävs samman på ett sätt som tidvis skapar ett närmast skimrande djup: vad läsaren får veta om den urgamla bokens innehåll filtreras alltid genom en berättare som har egna motiv, egna blinda fläckar, egna hemligheter. Sanningen i Den Rasande är aldrig ofiltrerad och vi får bara skymtar av den.

Yngve, Emund och Targ

Yngves berättelse inleds med ett besök hos den åldrande guldsmeden Narfe på den heliga handelsplatsen Helgö. Narfe är en särpräglad karaktär: rundlagd och rödhårig, med ett sinne för siffersymbolik och en livshistoria som sträcker sig in i de stora folkvandringstidens mer märkliga skrymslen. Hans föreläsning om guldhalskragarnas magiska innebörd – hur antalet figurer på en prydnadskrage kan avgöra en smeds liv och död – är ett mästerprov i hur man gör en historia levande utan att göra den tillgänglig. Man förstår bara hälften av vad Narfe försöker förklara, men det räcker.

Därifrån bär det iväg ut på Mälarens is, och Den Rasande visar sig snabbt kunna leverera actionscener i klass med föregångarens när kung Åles män tar upp jakten och pilarna börjar vina genom luften.

Targ, som i detta stycke tappert försvarar Yngve, Emund och sig själv med båge i hand, förtjänar ett eget stycke. Han är en karaktär vars begränsningar är lika välskrivna som hans styrkor. Stenlund ger honom en inre monolog med en mörkt tragikomisk underton – hans vägran att acceptera sin underordnade roll som träl, som förvisso är högst mänsklig men som vi snart inser kommer att leda honom på farliga vägar; hans överväganden om hur han ska bli av med sin husbonde, den ”inbilske snorungen” Yngve; hans primitiva funderingar om boken och vad den kan vara värd; hans bristande tålamod; och inte minst hans tendens att övervärdera sina egna förmågor. Att berätta mer om vart Targs svaga sidor till sist leder honom vore att avslöja för mycket.

Namnet avslöjas

Titeln ”Den Rasande” förtjänas med utpräglad känsla för dramaturgi. Det sker kring en lägereld vid Mälarens strand, när Alvas följeslagare Hilding spunnit färdigt sin berättelse om en förgången stadskulturs undergång. Stenlund låter det förbjudna gudsnamnet falla vid exakt rätt ögonblick, och det landar med den tyngd ett gudsnamn förtjänar. I en mening binds bokens nordgermanska fundament samman med det assyriska – Nergal, underjordsfursten och krigargudens mörkaste aspekt – till något som är unikt Stenlunds eget.

Vad historien gör, förutom att underhålla, är att dra en linje från mesopotamisk religion, via skytisk folklore, till den nordgermanska mytologin på ett sätt som känns etymologiskt och kulturhistoriskt underbyggt. Den assyriske underjordsguden Nergal – ”Den Rasande”, ”hanen på dynghögen” – gestaltas som en aspekt av Aš-Sùr, den allseende guden, och sammanförs med Wōđanaz: Odinns äldre namn.

Detta är kanske den mest intressanta aspekten av Stenlunds världsbygge. Gudarnas panteon är här bara olika folkslags och kulturers sätt att uppfatta samma väsen: Wōđanaz, det urgermanska namnet för den gud vi kallar Odin eller Oden, är samma gudom som den assyriska Aš-Sùr och gnostikernas Abrasax, sedd genom olika kulturella filter. Detsamma gäller assyriernas Ishtar, sumeriernas Inanna, feniciernas Astarte, germanernas Ostara. De är olika sätt att uppfatta samma gudinna.

Vad mera är, får vi veta (eller ”veta” eftersom det hela tiden är via olika personer, i detta fall Delling, vi får informationen) att Wōđanaz i själva verket är ett slags usurpator, och att de ”sanna gudarna” (varav sumeriernas Enki tycks vara en) är döda eller fångar i det eviga mörkret. Detta anknyter till gnosticismen där Demiurgen, den gud som skapat världen och härskar över den, endast är en förvriden skugga av den sanna högsta guden. Wōđanaz framstår som aktivt handlande – han viskar i Grandels öra och verkar ha en plan med ureldarna – men hans egentliga karaktär är (än så länge) höljd i dunkel. Som sig bör, kan tilläggas – Odin/Wōđanaz har aldrig varit annat än en tvetydig och ofta hänsynslös gud.

Jag blir däremot inte klar över hur ”Den sovande guden”, som identifieras som den zoroastriske Ahriman eller kristne Djävulen, passar in i detta panteon eller i handlingen. Vissa vill väcka detta mörka väsen, så mycket står klart, och vad detta kan få för konsekvenser kommer säkerligen att vävas in i handlingen längre fram. Inte heller blir jag klar över hur de döda eller fängslade ”sanna gudarna” ska tolkas. Men detta utelämnande av tydlig information är uppenbarligen ett helt medvetet val från Stenlunds sida. Det är inte meningen att vi ska förstå allt, eftersom böckernas karaktärer själva famlar i mörkret efter de sanningar som döljs i Me.

Det blir också allt tydligare att många av de som vill komma över Me främst är intresserade av att använda den för att komma över de fem ureldarna, som antas vara mäktiga föremål – nycklarna till makt men också till undergång. ”Den som behärskar ureldarna, regerar världen”, som det sägs. Men för att kunna förstå var ureldarna finns och hur man kommer över dem, måste man alltså lyckas tolka bokens gåtor.

Delling och Alva

Vid sidan av Yngve och Alva bärs Den Rasande till stor del upp av Alvas ledsagare Delling, som introducerades i den förra boken men här får en mer utbyggd karaktär. Han är en figur vars bakgrund avslöjas droppvis – till hälften alv, till hälften något annat, äldre än hans utseende antyder, präglad av förluster som skymtas snarare än redovisas, och synnerligen vittfaren då han i sin ungdom rest ända bort till Tvåflodslandet (där Irak ligger idag) och erhållit förbjudna kunskaper som han till sist delger Alva.

Delling är aldrig helt pålitlig, aldrig öppet fientlig, alltid svår att greppa. Alva försöker förstå honom och misslyckas metodiskt, på ett sätt som gör henne mer levande.

Tillsammans genomkorsar de Järnveden – och det är där Den Rasandes mörkaste och skönaste sidor möts. Järnveden är urskogen på gränsen till Värmland, där naturkrafterna bär mytologiska namn. Stenlund skriver här skräck utan att skriva skräck: tystnaden, stanken, stenarnas omöjliga placering, och den fasa som lurar i en tjärn i skogen – allt detta bärs upp av en prosa som håller kylan fram till sista raden.

Kring Alvas lägereld i Järnveden samlas ett antal figurer som är bland de märkligaste Stenlund skrivit: den barnalika helerskan Eir, med sin kliniska omsorg och sin profetiska avskedsmening; Aurbodha, den kritvita ”svarta frun”; och vargen Sköll. Det är en sekvens som rymmer äkta underliga stämningar – inte ”fantasy-underligt” utan mytologisk-underligt, som om man faktiskt befunnit sig i närheten av saker som inte borde existera.

Ingen enkel rättvisa

En sak som förenar alla bra historiska romaner är att de motstår frestelsen att dela in världen i enkla kategorier. På den punkten skiljer de sig från fantasy, där man förvisso kan ha moraliska gråskalor men där det också är helt acceptabelt att ha ett tydligt gott och ont. Stenlund håller sig (åtminstone så långt som till del två av ”Den stora, stora sagan”, alltså Den Rasande) tydligt på den förstnämnda planhalvan: han blandar inte in sin egen moraliska kompass i själva berättandet.

Gram Sörle i Liung är en härskartyp vars brutalitet och skarpsinne är oskiljakliga. Targ, trälen som tillhört Yngves far (fosterfar, som det visat sig), är på sätt och vis tapper och vi kan förstå hans missnöje med sin ringa ställning i livet, men hans girighet och bakslughet gör honom likväl till en i bästa fall tragisk karaktär. Och den politiska karta som Stenlund skissar upp – med sina ledungsborgar, ting, gramens juridiska ställning och de folkfraktioner som ofta är varandras rivaler eller rentav fiender, men ingalunda indelade i goda och onda – har en detaljskärpa som ger romanen sin trovärdighet.

Epilogen öppnar världen

Bokens sista kapitel är formellt en epilog till Del 2, men den utspelar sig 14 år före händelserna i den (Yngves tidslinje) och utgör i praktiken en prolog till nästa bok i serien, Svíagris.

År 520 e.Kr. i Frygien (en grekisk provins som numera ligger i Turkiet), blir bergmannen Lofarr uppsökt av en man som kallar sig pilgrim. Pilgrimen är Hrodulf, herulernas konung som alla trott var död vid Donau.

Den scenen är kanske Den Rasandes skarpaste demonstration av vad Stenlund är på väg att skapa. Hrodulf är en manipulatör av hög klass – han ger Lofarr tillräckligt med sanningar för att få honom att agera, och håller tillbaka det han inte vill att bergmannen ska veta. Läsaren ser det hela, inklusive Hrodulfs egentliga mål. Det är politisk thriller förklädd till historisk fantasi, och det fungerar utmärkt. Bergets folk – bergsmännen, dvärgarna, de olika nordiska stamfolken med forntida rötter – ges här en djupare historia och ett eget politiskt universum. Och Hrodulf visar sig vara den som vill väcka Ahriman, den som de kristna kallar Djävulen.

Det ska bli spännande att se vart Stenlund tagit det här i nästa del, Svíagris, vilket alltså är namnet på en av de fem ureldarna.

Text: Gunnar Hellgren

Stämningscitat:

De gånger hon spottande och sprattlande nådde ytan tycktes skogen luta sig ned och den inbillade skräckbilden som fått henne att ta det ödesdigra snedsteget ned i hålet visade sig igen, men nu skrämde den henne inte längre. Hon förstod att skogen bara hånade henne, för att hon snart skulle vara tvungen att ge upp. Hon kunde känna hur en märklig värme spred sig i kroppen, när hennes huvud passerade ned under vattenlinjen. Det svala mörkret gav henne lindring i hennes plågor och ville sluta henne till sig. Men den förfärliga smärtan som rev och slet i hennes bröst gav sig inte; benen började motvilligt röra på sig igen och förde henne uppåt, en sista gång. Skogen hade då äntligen försonats med henne. Den var inte längre hennes fiende, den lovade henne vila och när hon grät tröstade den henne. En gren knäcktes med en skarp smäll och fick henne att vakna ur drömmen, bara för att falla ned i en annan, hennes armar och ben rörde sig igen liksom alldeles av egen kraft, för själv hade hon ingen kvar, och hon hörde sig själv be, utan att bry sig om vilken gud som lyssnade. I nästa ögonblick stirrade två stora gula ögon ned på henne. Sedan sköt ett par uppspärrade käftar fram, och stinkande saliv stänkte ned på hennes blödande panna och kind.

Efter att ha blivit förd till trälstugan kände Targ hur vanmakten åter sänkte sig över honom och hur den mödosamt återhållna vreden gång på gång ville bubbla upp. Det var ingen obekant känsla, det var den som gjort att hans mörka uppsyn liksom hade fastnat på hans ansikte. Nu hade den senaste förnedringen gjort denna känsla extra outhärdlig. Targ var inte dum. Han kunde vänta på sitt tillfälle. Han upprepade detta för sig själv, men världen lyssnade ju inte! Detta faktum tärde på honom, den entoniga ramsan gjorde orättvisan bara ännu värre att uthärda.

Någonting höll på att gå fel. Han kände det på sig! Det var pojkens skuld. Om han bara kunde hålla sin käft lite bättre, så skulle Targ få den respekt han förtjänade. ”Han är min träl!” Det kan du inbilla dig ett tag till, din självgode lille skit.

Yngve skakade genast på huvudet. Han hade känslan av att gramen tvärtom var ganska självbelåten med sina insikter, även i sådana spörsmål han inte förmodades känna till. Namnet Sindre hade Yngve heller aldrig hört förut, det var antagligen någon av karlarnas eller rinkarnas styren, men möjligen mer väsentligt än så. Sörle undslapp sig knappast något av misstag och han sade bara just så mycket som han själv ville avslöja. När det gällde halskragarnas rätta magi, så hade han förstås också en egen förklaring, som han ansåg värd att förmedla. Den var inte samma som Narfes:

”Såväl världen som hallen har fyra hörn, bloterna och årets faser är fyra, liksom de ursprungliga folklanden i riket. Av detta skäl ansåg många att fyra var det viktigaste, och detta blev också Uppsalakonungens uppfattning. Men den hade lika gärna kunnat bli tre, för detta är gudarnas tal och syn för sägen är väl de tre som hänger som beläten under Uppsalatemplets tak.”

Yngve hade aldrig känt att han förlorat någon kungatitel. Han kunde inte se sig själv som kung heller. Det enda han ville var att se Åle död. Gramen nickade men fortsatte:

”Vilken möjlighet har du att komma Åle tillräckligt nära för att fälla honom med ett svärdshugg? Eller ens ett pilskott? Vad händer om den första pilen missar? Är du beredd att offra allt på en sådan chans om du sedan inte kommer att få fler?”

När Yngve inte svarade höjde gramen rösten:

”Du måste samla män bakom dig, en styrka som är mäktig nog att möta hans egen här. Det är enda sättet!”

”Du måste mena Lit.” Auk försökte inte ens dölja sitt ogillande. ”För att vara skogman är han duglig. Fast ingrerna är opålitliga och han är knappast färdigväxt heller. Om jag ska gissa så lär han snart bli snöpt!”

Det sista sade Auk med en viskning och blinkade. Han såg ut att vara på väg att säga något mer om den opålitlige ingern, men just då kom Lit* in genom porten; han och Emund höll sånär på att stöta ihop. I dagsljuset var det ingen tvekan – skinnet var mörkare än Tjalves och Targs, som om det legat dött i isen. Och ögonen var blå. Stora och blå.

”Det är en gåva till gramen från Hjörvard på Öland. Gram har fått den helgad av Narfe, mästersmeden.”

Yngve hörde hur hans röst lade sig alldeles för högt och hur den darrade till av spänning; ofrivilligt svalde han den sista stavelsen när luften tog slut. Vakternas tränade sinnen uppfattade den genast – lukten av rädsla. Detta var vad de väntat på.

”Ta den, Rogvat. Pojken ljuger!”