NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
Mattias Forsgren och Mats Nilsson från Dissidentklubben intervjuade 2025 den tidigare Moskva-ambassadören Sven Hirdman om hans syn på Sveriges säkerhetspolitiska omsvängning, relationerna till Ryssland och behovet av realism framför värderingspolitik. Hirdman gick bort den 9 oktober 2026.
Innehåll
01:40 Sven Hirdmans egen historia
25:30 Firandet av segerdagen 9 maj
30:30 Diplomati och konsten att förstå sin motståndare
37:35 Ukraina är en existentiell fråga för Ryssland
45:40 De rysk-kinesiska relationerna
52:50 Sveriges säkerhetspolitiska omsvängning
1:06:40 USA:s Rysslandspolitik
1:15:22 Sveriges Rysslandspolitik, NATO och DCA
1:40:24 Orsakerna till Ukraina-kriget
1:47:14 EU bromsar fredsarbetet
1:52:12 Sveriges plats i en värld i förändring
2:02:24 Diplomater har arbetsförbud när de verkligen behövs
Hirdman, som bland annat var Moskvaambassadör i tio år och en central aktör bakom JAS-projektet, varnade för en politik som enligt honom ökat konfrontationsriskerna utan tillräcklig genomlysning.
Hirdman beskrev sin bakgrund som internationell: modern flydde nazisterna via Moskva och Frankrike, faderns släkt var aktiv inom folkbildning och ABF.
Efter värnplikten vid arméns tolkskola, studier i ryska och anställning vid UD 1963 tjänstgjorde han i Moskva under Gunnar Jarring, i London, vid SIPRI tillsammans med Alva och Gunnar Myrdal samt i Peking under kulturrevolutionen.
Som chef för UD:s östbyrå och senare statssekreterare i Försvarsdepartementet under Eric Krönmark drev han igenom beslutet om JAS Gripen i stället för B3LA eller köp av F-16.
Han argumenterade för att bevara svensk flygindustriell kompetens inom en fast ekonomisk ram och lyckades övertyga både socialdemokrater och borgerliga aktörer, trots intern opposition i försvarsstaben.
I intervjun med Mats Nilsson och Mattias Forsgren från Dissidentklubben återkom Hirdman till temat realism. Han menade att svensk politik under lång tid byggde på insikten om ett litet land nära en stormakt, med fokus på att undvika krig och upprätthålla relationer oavsett styrelseskick.
Denna linje ersattes enligt honom gradvis från början av 1990-talet av en mer värderingspräglad politik, med värdlandsavtalet 2013, Peter Hultqvists tal 2017 och senare NATO-medlemskap samt DCA-avtalet med USA som avgörande steg. ”Det har smugits på det svenska folket”, sade han, och kritiserade att förändringen inte utretts tillräckligt i relation till tidigare erfarenheter av spända förhållanden.
Om Ukrainakriget var Hirdman tydlig: Ryssland begick ett folkrättsbrott genom invasionen. Samtidigt menade han att det överordnade måste vara att stoppa dödandet genom eldupphör så snart som möjligt, snarare än fortsatt vapenleveranser i hopp om seger.
Han drog paralleller till freden i Nystad 1721, där tidigare förhandlingar enligt honom kunnat begränsa förlusterna, och varnade för att förlänga kriget förvärrar läget. Från ryskt perspektiv, betonade han, präglas säkerhetstänkandet av historiska invasioner från väster – mongoler, polacker, svenskar, Napoleon och nazisterna.
Detta gör NATO-expansion och baser nära gränsen till en existentiell fråga, oavsett västliga försäkringar om fredliga intentioner. ”En stridsvagn är en stridsvagn även om man målar den rosa”, citerade han den liberale ryske politikern Grigory Javlinskij.
Hirdman såg DCA-avtalet som ett särskilt problematiskt steg som placerar Sverige i frontlinjen i en offensiv avskräckningspolitik, med amerikansk närvaro nära ryska gränser på ett sätt som saknades under det kalla kriget. Han menade att Sverige hade kunnat förbli alliansfritt även efter Finlands NATO-inträde och att detta till och med kunnat ha en stabiliserande effekt.
Sveriges primära intresse, enligt honom, bör vara att minska risken för ett allmänt europeiskt krig genom avspänning och dialog, inte att bidra till konfrontation. Han kritiserade också den nuvarande isoleringen av ryska diplomater som ”dum nålstickspolitik” och menade att diplomatiska kontakter bör upprätthållas så länge länderna inte är i krig.
På längre sikt uttryckte Hirdman en försiktig optimism: efter ett slut på Ukrainakriget och med nya politiker efter Putin och den nuvarande generationen kan realism återvända. Han noterade dock att Sverige förlorat den unika profil och goodwill som neutralitetspolitiken en gång gav, och blivit ”ett litet pluttland i NATO”.
Intervjun, som Hirdman själv kallade ett slags politiskt testamente efter sextio års verksamhet, speglar en erfaren diplomat som såg den nuvarande linjen som både oklok och farlig för svensk säkerhet.
