Världen står nu närmare ett globalt kärnvapenkrig än någon gång sedan Kubakrisen 1962. USA:s beslut att leverera långdistans Tomahawk-robotar till Ukraina är inte längre ett stöd till ett angripet land, det är en strategisk provokation mot en kärnvapenmakt.
Text: Leif Elinder, pensionerad läkare, samhällsdebattör, Nya Zeeland | Debattartikeln har tidigare publicerats i Global Politics
Den tidigare CIA-analytikern Larry C. Johnson rapporterar (Sonar21, 8 okt 2025) att Rysslands president, utrikesminister och generalstabschef nu talar med en och samma röst. Vice utrikesminister Sergej Rjabkov beskriver relationen till USA som ”ett hus vars grund har spruckit”, och lägger skulden helt på Washingtons politik: sanktioner, avbruten dialog och ett sammanbrott i vapenkontrollen.
President Putin har varnat att ett Tomahawk-angrepp mot Moskva skulle betraktas som en direkt amerikansk attack, inte längre ett proxykrig. Hans talesman Dmitrij Peskov kallade beslutet ”en allvarlig eskalation med kärnvapenkonsekvenser” och lovade ett ”motsvarande svar”.
Samtidigt rapporterar general Valerij Gerasimov att de ryska styrkorna avancerar på nästan alla fronter i Ukraina. Ryssland känner sig inte trängt, det känner sig provocerat av ett Väst som leker med elden. Vapenkontrollavtal som New Start och plutoniumöverenskommelsen från 2010 riskerar nu att helt kollapsa.
När varnar alla tre ryska maktcentra samtidigt? Det händer bara inför en systemisk brytpunkt. Trots detta råder i väst en farlig tystnad. Den som varnar för eskalation avfärdas som en ”rysk megafon”.
Men att uppmana till diplomati är inte förräderi. Det är civilisationens sista självbevarelsedrift. Om inte dialogen återupptas riskerar världen att vakna upp till ett radioaktivt rasputitsa [djupa lerfält], där mänsklighetens egen arrogans blir dess undergång.
Text: Leif Elinder, pensionerad läkare, samhällsdebattör, Nya Zeeland
