Hedi Bel Habib, fristående debattör, filosofie doktor, forskare med lång erfarenhet av analysarbete inom statsförvaltning, varav 15 år på regeringskansliet.
Sverige har systematiskt styrts av en ”made in Stockholm-image” av Norrland i synnerhet och landsbygden i allmänhet som hjälpbehövande geografiska områden. Ekonomiska data visar dock att det är dags att titta på verkligheten och inse att Stockholm behöver stöd, inte Norrland.
Jokkmokk har högst tillväxt i hela Sverige och kallas för hjälpbehövande
Regeringen har år 2025 tillsatt en nationell samordnare, som i samverkan med kommunerna skulle koordinera arbetet med att få personer att frivilligt vilja återvända till sina tidigare hemländer.
Jokkmokks kommunalråd Roland Boman tackar blankt nej till regeringens förfrågan om att samarbeta kring den så kallade återvandringskampanjen för frivilligt återvandringsstöd.
Beslutet väckte stor uppmärksamhet och ledde till omfattande stöd och uppskattning för kommunens ställningstagande. Från politiskt håll, bland annat Sverigedemokraterna, riktades kritik mot att kommunen sa nej till samarbete samtidigt som den är beroende av statliga medel.
Sverigedemokraterna skriver på Facebook:
”Jokkmokks kommun har nu tydligt sagt nej till att samarbeta med regeringen kring frivillig återvandring. Kommunstyrelsens ordförande kallar regeringens politik ”osvensk” och vägrar ens delta i ett möte.
Jokkmokk är samtidigt totalt beroende av stöd från staten. Frågan är då enkel: varför ska staten lägga resurser på att stötta en kommun som så öppet avvisar samarbete med landets demokratiskt valda regering?”
Frågan som här kan ställas är om Jokkmokk i verkligheten är ”totalt beroende av staten” som det påstås av ett riksdagsparti i bilden ovan?
Ett sätt att ta reda på det är att jämföra Stockholms och Jokkmokks ekonomiska styrka mätt i BRP (bruttoregionprodukt) per sysselsatt, ett mått som anses vara mest relevant när man vill analysera skillnader i tillväxttakten mellan kommuner och regioner.
Topp 4 kommuner med högst BRP per sysselsatt i Sverige 2023
- Jokkmokk : 4 471 000
- Ragunda: 2 192 000
- Kiruna: 2065 000
- Gällivare: 2 022 000
Tittar vi på statistiken från 2024 kan vi konstatera att Jokkmokk behåller sin första plats och Stockholm hamnar på plats 9.
Toppkommuner med högst BRP per sysselsatt i Sverige 2024
- Jokkmokk: 4 148 000
- Ragunda: 1 663 000
- Kiruna: 1 740 000
- Gällivare 1 864 000
- Stockholm: 1 639 000
När vi analyserar tillväxttakten över en lång period kan vi konstatera att Jokkmokk ligger ständigt på betydligt högre nivå än Stockholm när det gäller BRP per sysselsatt.
Bilden ovan visar att Jokkmokks BRP per sysselsatt år 2024 uppgick till cirka 4,1 miljoner kronor. Stockholms BRP per sysselsatt uppgår till 1,6 miljoner, vilket inte ens är hälften av Jokkmokks.
När kartan inte stämmer med verkligheten
Regional tillväxtpolitik och landsbygdspolitik är utformade utifrån en karta ritad i Stockholm som postulerar att storstadsregioner driver fram tillväxten och att landsbygdskommuner är i behov av stöd. Kartan används av Tillväxtverket för att dela ut bidrag.
39 kommuner som fått ta del av statsbidraget:
Kartan ovan pekar ut Jokkmokk, Kiruna, Gällivare och Ragunda som bidragskommuner. Detta är en följd av den mytiska uppfattningen om att landsbygdskommuner per definition har låg tillväxt och därmed behöver statligt stöd.
Men här kan man konstatera att kartan inte stämmer med verkligheten. Tittar vi på tillväxten över en lång period kan vi konstatera att det inte finns en enda storstadskommun som kan mäta sig med Jokkmokk, Ragunda, Kiruna eller Gällivare.
Ragunda kommun som också utpekas som en bidragskommun hade år 2024 ett BRP per capita på 1 663 000 kronor, vilket är högre än samtliga storstadskommuner.
Att peka ut Jokkmokk som en kommun i behov av statligt stöd är inte bara ett påstående från SD:s sida, utan en återspegling av en långvarig politisk tradition, där hela Norrland pekas ut som ett bidragsberoende geografiskt område.
Plundra dem först och sedan kalla dem hjälpbehövande
Den officiella bilden av Norrland i synnerhet och landsbygden i allmänhet har sina rötter i en centralistisk kreativ bokföring. Plundra dem först och sedan kalla dem för hjälpbehövande.
Sverige har byggt sitt välstånd på Norrlands naturresurser. Först skogen. Sedan gruvorna och vattenkraften. Nu den gröna industrin, vindkraften, de kritiska mineralerna och den fossilfria energin. Under decennier har politiken dock utformats utifrån storstadens verklighet.
En mycket stor del av Sveriges exportindustri – som gruvor, stålverk, pappersbruk och sågverk – ligger i landsbygdskommuner. Denna industri står totalt för ungefär hälften av landets BNP-värde.
När man framställer landsbygden som ett statligt stödområde glömmer man att de tunga basindustrierna – såsom skogsnäringen, gruvdriften, jordbruket och energiproduktionen – är geografiskt bundna till landsbygden men genererar råvaror och produkter som bär upp mer än hälften av Sveriges samlade exportvärde
Det är utformningen av skattesystemet och inte landsbygden som är problemet
Tidigare har den kommunala sektorn kunnat beskatta flera skattebaser, såsom fastigheter (både bostads- och jordbruksfastigheter) och företag. En centralistisk stat har systematiskt snävat in kommunernas beskattningsrätt samtidigt som deras välfärdsuppdrag vidgats. Idag har kommunernas intäkter reducerats nästan till enbart löneskatter. Detta ökar kommunernas demografiska sårbarhet och leder till en systematisk avfolkning av landsbygden.
Internationella erfarenheter visar att länder där kommuner och regioner har bredare skattebaser än bara löneskatter har en mer blomstrande landsbygd. I Finland har kommunerna bredare beskattningsrätt och bredare skattebaser. Kommunernas skattebas består av kommunalskatt, samfundsskatt (dvs. bolagsskatt) och fastighetsskatt. Kommunerna fattar självständigt beslut om storleken på kommunalskatten.
Staten beslutar om bolagsskattens grunder. Intäkterna från bolagsskatten delas mellan staten och kommunerna och kommunerna erhåller vanligtvis 22 procent av inkomsterna från bolagsskatten.
Kommunerna beskattar också sex typer av fastigheter: allmän, stadigvarande bostad, annan bostad, kraftverk, allmännyttiga samfund och obebyggd byggplats. Kommunerna bestämmer själva skattenivån inom ramen för en nedre och övre gräns som är fastställd i lag. Dessutom får kommuner med gruvverksamhet en andel av gruvmineralskatten från och med år 2025.
Kommunernas skattebaser i Sverige och Finland:
När vi tittar på storleken på landsbygdsbefolkningen i Sverige och Finland kan vi konstatera att den uppgår till 25 procent av den totala populationen i Finland jämfört med 11 procent i Sverige (se bilden ovan). Bredare skattebaser än bara löneskatter för kommunerna tycks således gynna en mer balanserad befolkningsutveckling mellan stad och land i Finland.
I Sverige har vi en motsatt bild. Landsbygden och norra Sverige står för enorma resurser som bär hela landets ekonomi – såsom vattenkraft, skog, gruvor och numera stora gröna industriinvesteringar – men vinsterna från dessa hamnar på bolagshuvudkontor i Stockholm eller i statskassan.
Avfolkning av Norrland och glesbygden är en direkt effekt av en centralistisk skattemodell utformad för att plundra landsbygden på sina naturresurser för att sedan betrakta den som ett hjälpbehövande geografiskt område. Detta framgår tydligt av bilden nedan som visar hur glesbygdspopulationen utvecklas beroende på hur skattesystemet utformas.
Utveckling av glesbygdsbefolkning i Sverige och Finland:
Dags att se landsbygden med landsbygdens ögon
Innan Glesbygdsverket avvecklades år 2009 har myndigheten varit på besök i Finland för att studera den finska glesbygdspolitiken. Det man såg imponerade på den svenska myndigheten.
”I Finland ser man på landsbygden med landsbygdens ögon, inte som i Sverige att man ser på landsbygden med stadsbornas ögon. Det innebär att man i Finland ser möjlighet och utveckling. I Sverige ser man motsatsen”
Det sa Kjell-Roger Karlsson, utredare på dåvarande Glesbygdsverket, Finland – ett föregångsland inom glesbygdspolitiken, i ett inslag på Sveriges Radio.
Detta citat fångar upp Finlands sätt att förstå och värdera landsbygden på dess egna villkor, snarare än att betrakta den utifrån ett urbant perspektiv. Formuleringen sammanfattar en filosofi där beslut som rör landsbygden inte ska fattas utifrån ett centralstyrt perspektiv.
Istället ska politik, resurser och utveckling utgå från landsbygdens egna behov, förutsättningar och lokala styrkor. När landsbygden ses med landsbygdens ögon, då minskar de regionala klyftorna med tiden. OECD:s Theil-index som mäter ekonomiska klyftor mellan stad och land minskade i Finland under perioden 2000-2020 som det framgår av bilden nedan.
I Sverige, till skillnad från Finland, har man traditionellt sett på landsbygden med stadsbornas ögon. Anna Kinberg Batras legendariska uttalande om att ”stockholmare är smartare än lantisar” bekräftade att stockholmare i grund och botten är någon slags besserwissrar från storstaden. Detta förhållningssätt förklarar varför de regionala klyftorna i Sverige ökade under perioden 2000-2020.
De regionala klyftorna minskar i Finland, men ökar trendmässigt i Sverige.
