NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
En serbisk politisk forskare som promenerar på nattmarknaden i Yining beskriver den sociala ordningen i Xinjiang som en fungerande blandning av kommunistpartiets styre, marknadsekonomi och lokala kulturer med rötter i det forna sovjetiska Centralasien. En ordning där islam är synligt men finns i bakgrunden i det dagliga gatulivet.
Stevan Rapajić, seniorforskare vid Institutet för politiska studier i Belgrad, befann sig i staden i september 2026 för att delta i konferensen om vänskap och utbyte i Xinjiang. Han talade vid ett parallellt seminarium om etnisk enhet och gemensam utveckling.
Efteråt följde han med NewsVoice-redaktören T. Sassersson på en kvällspromenad genom gågatorna i Yining, som beskrivs som regionens mest muslimska prefektur, med tusentals moskéer och andra islamiska platser.
Rapajić sa att den kulturella strukturen påverkade honom som en hybrid som överlevde själva Sovjetunionen. Han påpekade att de största lokala befolkningsgrupperna har sina rötter i områden som en gång ingick i Sovjetunionen – kazaker, kirgiser, tadzjiker och besläktade folkgrupper – vilket innebär att maten, musiken och vardagsvanorna bär på dessa influenser vid sidan av kinesiska uttrycksformer.
Kommunistpartiet hade, enligt hans uppfattning, snarare absorberat än utplånat dessa inslag:
”Sovjetunionen finns inte längre, men kommunistpartiet segrade här, överlevde, stannade kvar och blomstrar… Den här delen är också ett av de bra exemplen på hur kommunistpartiet kan ta till sig dessa lokala kulturer och skapa något nytt.”
Rapajić kallade det ”en fantastisk blandning, som en smältdegel, men en smältdegel på kommunistiskt vis”.
På gatorna var stämningen avslappnad. Folk drack öl, promenerade och lyssnade på musik utan den oordning som han förknippade med kraftigt drickande på andra håll. Säkerhetspersonal och polis var påtagligt närvarande, ”militären här, det finns polis i varje hörn”, men han sa att närvaron kändes rutinmässig snarare än förtryckande för invånarna, och kvällen förlöpte utan synliga oegentligheter.
Utländska besökare hälsades vänligt. Öl var fritt tillgängligt; en statlig guide berättade för gruppen att det inte var något problem att dricka det offentligt, en kontrast till restriktionerna i europeiska länder som Sverige.
Det som förvånade honom ännu mer var den låga förekomsten av konservativ islamisk klädsel och offentliga ritualer. Trots att prefekturen har en muslimsk majoritet och att de samma dag besökte en stor moské såg han inga kvinnor med huvuddukar och hörde inget böneutrop.
”Man förväntar sig att se många kvinnor med huvuddukar, men här finns inget av det… Man känner sig fri. Människorna känner sig fria här”.
Han spekulerade i att sådan utövning är tillåten ”inom vissa gränser” så länge den inte utmanar ”regeringens och kommunistpartiets huvudströmning”, och tillade att han inte kunde bekräfta något formellt förbud.
Rapajić beskrev det övergripande kinesiska systemet som ett system som använder kapitalismen som ett verktyg samtidigt som partiet behåller den politiska överhögheten. Företag får växa och generera intäkter och skatt, menade han, men de största får inte överskugga eller ta över staten – en omvändning av vad han beskrev som västerländska mönster där stora företag finansierar och påverkar politiker.
Femårsplaner kanaliserar statliga resurser till utvalda sektorer såsom artificiell intelligens och elfordon, med subventioner och stöd som, enligt hans beskrivning, har undergrävt konkurrenter från Europa och USA.
Han framställde utlåningen och infrastrukturarbetet inom ”Belt and Road” (BRI) som ett icke-inblandande kommersiellt erbjudande till utvecklingsländer: samarbete utan villkor gällande inrikespolitiken.
”Det är en win-win-situation för många utvecklingsländer i Centraleuropa, särskilt Afrika, och för Kina, förstås.”
Han jämförde situationen med sina tidigare besök i Shanghai och Peking för ett decennium sedan och sa att de stora kinesiska städerna redan då kändes flera decennier före sin tid och var påfallande säkra på natten. Kina, sa han, hade bjudit in honom så att han kunde ”se med egna ögon”, ett uttryck för ”mjuk makt”.
Den kinesiska modellen, avslutade han, finns inte någon annanstans: partiledning i kombination med marknadsmekanismer, lokala kulturer som bevaras inom vissa gränser, och en allmän ordning där människorna, att döma av en kväll i Yining, verkade lugna och gatorna ordnade.
Intervju/diskussion: T. Sassersson, NewsVoice
Relaterat
- Dr. Stevan Rapaić: Lux-dog.com
- Dr. Stevan Rapaić on Linkedin
- Dr. Stevan Rapaić on IPS – Institute for Political Studies
