DEBATT. Sverige skrämmer mig numera. Tidningarna har varit förskräckliga länge och SR och SVT har blivit likadana. Hyckleriet, enkelriktningen och fegheten är ännu mer utbredda än på 90-talet. Tankepoliserna i VoF jagar kättare och kallar sig skeptiker utan att en enda gång ha ställt sig skeptiska till någonting som haft kapitalets och statens välsignelse.
Text: Hans Berggren, Lagoa da Conceição, Florianópolis, Brasilien
Chemical trails finns inte, GMO-mat och WiFi-strålning är jättebra för alla (mössen bara inbillar sig att de blir sjuka och dör), homeopati får helt enkelt inte ge någon bot och vacciner ska vi ha mera av fast de kanske inte fungerar, och ju fler hemliga sällskap som styr och ställer i skymundan desto mer demokrati har vi i Sverige, får vi veta av public service-kanalerna. Allt förkunnat med besserwisserns självklara krav på att bli trodd. Håller man inte med är man emot, stämplas som sådan och behandlas som luft. Medan Biss och Kajs serveras till barnen.
Jag är sedan många år medlem i Författarförbundets översättarsektion och får därmed tidningen Författaren, som borde vara ett lämpligt forum för noveller, dikter, idédebatt mm, tycker man. Det är den inte. Alla tiger. Tidningen innehåller mest deklarations- och stipendietips och rapporter från konferenser och bokmässor, samt en och annan artikel om hur svårt författarna har det i diktaturer på andra sidan jorden. Och att det är inte så lätt i Sverige heller alla gånger.
Första numret 2015 innehöll en lång intervju med Ulrika Knutsson från Aftonbladets kulturredaktion som beklagade sig över hur kulturjournalister avskedas i allt snabbare takt från redaktionerna. Det förvånar mig inte, så innehållslösa som kultursidorna har blivit. En medveten, vaken, läsvärd kulturjournalistik kan inte bedrivas av skribenter som sitter i knät på tidningsägarna och inte förmår att se sin egen kultur och kritisera den för vad den är; något vettigt kan inte skrivas av personer som trofast sprider varenda lögn som deras banksterbossar vill slå fast som sanning.
Media är i full färd med att avskaffa journalisterna. I bästa fall får de stuva om i redan serverade texter. Ingen gräver, allra minst där den står. Debatten är tystad eftersom endast politiskt korrekta röster får höras. (Det kom order om det från BBC nyligen, läste jag.) Ägare och annonsörer får inte störas. Och folket ska inte oroas, bara hållas lagom vettskrämda.
Men om språket även i fortsättningen ska ha något värde, dvs drivas av en strävan efter kommunikation och sanning, hur ska de som än idag tror på de officiella historierna om alla terrordåd som bara har fått polisstaten och krigs- och övervakningsindustrin att blomstra kunna påstå sig vara kulturkritiker?
Hur ska de som inte sa ett knyst i sina spalter när vi på krigsindustrins order plötsligt och utan diskussion stod med 150 soldater i Afghanistan kunna tala om pressetik?
När man inte ens yrkade på att åtala höga vederbörande på socialstyrelsen sedan vi fått veta att de insåg att massexperimentet med sprillans otestat vaccin inte var medicin utan business och ändå inte stoppade affären, vilket gav tusentals barn men för livet och kostade skattebetalarna en miljard, hur kan man då kalla sig journalist?
Varken journalister eller läkare kan skylla på sin okunnighet ifråga om vaccinskandalen 2009-10. Flera framstående läkare tog ställning mot projektet redan från början, och läkareförbundet, socialstyrelsen och de stora tidningsredaktionerna fick tidigt veta vad som egentligen var på gång. Jag skickade t ex i juli 2009 ett “öppet brev om influensa A” som tydligen överallt avfärdades med de fegas och tankelatas:
“som journalist/läkare/duktig svensk anser jag att det här är konspirationsteorier. Det kan inte vara sant.”
Men faktum är att Big Pharma i förväg hade gjort upp med den amerikanska regeringen så att ingen skulle kunna åtala dem för eventuella biverkningar av deras framtida vacciner. Om en så stor skandal inte har något nyhetsvärde, vad ska vi då med tidningar till? Avskaffa presstödet!
Vaccinspektaklet är ett praktexempel på vad som är fel. Sverige styrs av en oligarki. Har du väl kvalat in där så slipper du stå till svars för vad du gör. Precis som i vilket land som helst. I några bekämpas det förhållandet. I Sverige förnekas det å det grötmyndigaste.
De redan förutsedda förödande följderna av vaccinexperimentet, bl a en kraftigt ökad frekvens av narkolepsi bland barnen, blev inte intressanta för media förrän det fanns hundratals drabbade barn att låtsas ömma för, vilket halvhjärtat gjordes av åtminstone SvD.
Hur ska människor som efter allt detta ändå fortsätter att tro på vacciners förträfflighet och läkemedelsindustrins oskuld och goda uppsåt kunna kalla sig journalister i betydelsen sanningssökare och uppdagare av brott? Eller ens förnuftiga varelser?
Men jag förstår: i valet mellan en oviss tillvaro som sanningssökande frilans med vettet i behåll och en lika oviss men dock månadslön för att i total kognitiv dissonans se till att vissa nyheter aldrig kommer ut, att vissa ämnen inte diskuteras, väljer många det senare. Då blir schlagerfestivaler och genustrams hett stoff för kultursidan. Vart tog författarna vägen? Tja, de politiskt korrekta har aldrig varit intressanta, varken i Sverige eller i Sovjetunionen, och så många andra verkar inte få finnas.
Böcker från förlag som Tranan eller Alhambra som söker vidga våra vyer med litteratur från andra länder än de engelskspråkiga tigs ihjäl av kultursidorna. Femtio nyanser av grått ska det vara. Minst. Men folk tröttnar. Läsarna söker sig till andra källor. Kulturjournalisten gör sig överflödig genom att skriva smörja om smörja. “Hen” kunde ha använt sin tid till att bekämpa ägarkoncentrationen i media och säkra sin framtid, men det var så mycket lättare att bara rätta in sig i ledet och vara lyhörd för Husbondens röst.
Jag tyckte botten var nådd för svenska massmedia 2005 när regeringen skickade soldater till Afghanistan och det inte ens diskuterades i vare sig riksdag eller press. Sedan tillträdde regeringen Reinfeldt-Bildt. Sverigezionisterna kom in i riksdagen. Och vasallpolitiken blev ännu värre. Allt starkare band knöts med Nato och de krigiska skändligheterna fortsatte i Libyen med ert välvilliga över- och förbiseende, kära journalistkår. Skål för Bofors!
Idag skäller ni i kör på Putin och tiger mangrant om den olagliga fascistiska kuppregimen i Kiev och dess nidingsdåd mot den egna befolkningen. Inser ni att ni med detta kommer att vara medskyldiga om ett krig skulle utbryta i Europa?
Det är inte modigt att vägra debatt. Man stänger sig för andra människors idéer och för nya vetenskapliga rön som skulle kunna leda till bättre förståelse och kanske rent av till att mänskligheten löser sina problem och överlever. Ens skepsis blir raka motsatsen till vad den ger sig ut för att vara. En tro på vetenskapen, inte som verksamhet utan som institution. Sanningen är något vi söker, inget som kan spikas fast.
Text: Hans Berggren, Lagoa da Conceição, Florianópolis, Brasilien
Mer av Hans Berggren
