Med jämna mellanrum omorganiseras eller planeras omorganisation av polisen. Och regelmässigt brukar det hela basuneras ut på DN Debatt av någon polischef eller regeringsföreträdare. Nu är det dags igen! Den 6 februari [2011] meddelade rikspolischefen Bengt Svensson vilka områden som enligt hans mening ska “…stå i fokus för Polisens utvecklingsarbete framöver”.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2011-02-08 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare
Med jämna mellanrum omorganiseras eller planeras omorganisation av polisen. Och regelmässigt brukar det hela basuneras ut på DN Debatt av någon polischef eller regeringsföreträdare. Nu är det dags igen! Den 6 februari meddelade rikspolischefen Bengt Svensson vilka områden som enligt hans mening ska “…stå i fokus för Polisens utvecklingsarbete framöver”.
Läsaren får veta att det nu finns 20,000 poliser, att polisen behöver bli en lärande organisation, att det ska inrättas en ny funktion för utvärderingsverksamhet och att resultaten ska publiceras i en rapportserie, att polisen ska bli modernare genom ett moderniserat IT-stöd, att en parlamentarisk kommitté ska pröva om dagens organisation med självständiga polismyndigheter är effektiv och ändamålsenlig, att man ska arbeta för att ytterligare stärka förtroendet för Polisen, att polisen ska prioritera brott i nära relationer och att ungdomsbrott ska utredas snabbare.
Få lär ha något emot att en myndighet förbättrar och effektiviserar sin verksamhet och att ombilda Polisen till en enda myndighet känns angeläget. Men då jag varit med ett antal år och kunnat iaktta vad som skett och inte skett utöver käcka programförklaringar från polishåll kan jag inte göra annat än konstatera att Svenssons verklighetskontakt brister i sådan utsträckning att hans artikel lär få störst betydelse som en studie i floskler och fikonspråk.
För den som haft praktisk kontakt med polis- och åklagarverksamhet är det svårt att förstå vem som är den tänkte mottagaren av Svenssons budskap. Vem ska glädjas och vem ska imponeras? Regeringen kan möjligen konstatera att den har en rikspolischef som kan verbalisera visioner. Men allmänheten uppskattar säkert konkretion bättre än abstraktion.
Antalet poliser har knappast något egenvärde, vilket många politiker tycks tro. Det intressanta är naturligtvis vad de som finns uträttar. Om detta vet man mindre men att mycket inte förtjänar toppbetyg står helt klart. Låt mig nämna ett ständigt aktuellt problem.
Faktum är att polisens utredningar sällan håller måttet och värst är det när det gäller de så kallade vardagsbrotten. Ni vet, de där brotten som ska utredas extra snabbt. Många utredare vet inte hur ett förundersökningsprotokoll ska användas av åklagaren. Och då är det varken lätt eller meningsfullt att arbeta. Utredarna har helt enkelt inte getts de förutsättningar som krävs för att kunna utföra ett gott arbete.
Det innebär att många utredningar blir mindre lämpade till det som de är avsedda för, nämligen som underlag för åklagarbeslut, vilket i sin tur drabbar allmänheten och rättssäkerheten. Som åklagare blir man med åren, mot sin vilja, mästare på improvisation. Man lär sig att hantera det material man får, trots att bristerna många gånger är gigantiska. Det hör till undantagen att åklagarna begär komplettering av utredningarna, då den enklaste komplettering kan dröja i månader.
Genom bättre utbildning av utredarna skulle kvaliteten på polisens utredningar kunna höjas. Men av någon outgrundlig anledning förefaller problemet att vara alltför jordnära för att kunna väcka intresse hos polisiära visionärer. Så sent som i oktober kom jag i mitt arbete i kontakt med en utredning som var extra lämpad som exempel på misslyckad polisverksamhet.
Det handlar om en utredning som krånglats till på ett sätt som gjort att åklagararbetet säkerligen tog tio gånger längre tid än vad som krävts om utredningen varit fackmässigt utförd. Då jag inte på något sätt var ute efter att klandra någon enskild utredare anonymiserade jag materialet och skickade det till länspolismästaren i Stockholm med ett antal kommentarer.
Tanken var helt enkelt att ge ett exempel på hur allvarlig situationen är. Jag medger gärna att jag hade den förutfattade uppfattningen att mitt brev inte skulle väcka den förvåning som det rimligen förtjänade. Och tyvärr fick jag rätt. Det svar jag fick var byråkratiskt artigt men vittnar knappast om någon insikt om behov av förändring (AA-105-83110-10).
Bengt Svensson förkunnar också att Polisen ska modernisera IT-stödet och göra den största investering man någonsin gjort på det området. Här vill jag gärna önska lycka till, men efter att ha sett hur det gått med Åklagarmyndighetens datorisering har jag svårt att känna tillförsikt. Där har man successivt tillfört en mängd funktioner som inte behövs för kärnverksamheten. Följden har blivit att de förändringar som gjorts många gånger fungerar som grus snarare än som olja i maskineriet. Här vill jag även understryka vikten av att samordna de funktioner som bör samordnas med åklagarverksamheten. Hittills har varje myndighet ofta arbetat på egen hand, vilket knappast gagnat myndigheternas verksamhet.
Till sist nämner Bengt Svensson att man ska arbeta hårt med brott i nära relationer och ungdomsbrott som ska utredas snabbare. Svensson måste rimligen känna till att allmänheten läser tidningar.
I så fall vet han också att alla tidningsläsare torde kunna erinra sig att varje brott vid något tillfälle haft sin tid och blivit polisiärt prioriterat. Till slut har alla brott blivit prioriterade och därmed är illusionstricket avslöjat. När det gäller ungdomsbrotten som alltid varit prioriterade är problemet med alltför långa handläggningstider känt sedan åratal och inte heller det problemet kan undanröjas enbart genom utfästelser eller besvärjelser.
Bengt Svensson avslutar sin artikel på följande sätt:
“Polisen har alltså 2011goda förutsättningar och tydliga ambitioner. Med förstärkta resurser följer berättigade krav från allmänheten. Vi gör ett bra jobb, men vi kan utvecklas ytterligare och vi har riktlinjer för det arbetet.”
Han kunde lika gärna ha skrivit: Hurra vad vi är bra! Som framgår av mina påpekanden så tillåter jag mig att tvivla.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare