FOI-rapport – USA mixar aggressiv militärstrategi med handelsavtal i Asien – Målet är global dominans

DEBATT & ANALYS. Fram till år 2020 planerar USA att styra om 60% av landets totala flotta och flygvapen till fjärran Östern, enligt FOI-rapporten ”Amerikanska prioriteringar i Fjärran Östern”, skriven av den säkerhetspolitiska analytikern Niklas Rossbach. Enligt rapporten, som porträtterar en munk, Buddha och Obama, handlar det inte alls om krigsförberedelser, men hela strategin stinker krig trots försök att emanera fredsvibrationer.

Text och analys: Torbjörn Sassersson

FOI:s bedömning går helt emot uppgifterna i Pentagon-rapporten: ”The National Military Strategy of the United States of America 2015” [PDF], som NewsVoice omnämnde idag i en separat artikel. Enligt denna militära rapport framgår tydligt att USA avser att fortsätta utveckla och etablera en global militär dominans kopplad till försök att säkra maximal ekonomisk tillväxt och detta ska realiseras genom kontinuerlig krigföring, “perpetual warfare”.

USA vill:

“Provide a Global, Stabilizing Presence. The presence of U.S. military forces in key locations around the world underpins the security of our allies and partners, provides stability to enhance economic growth and regional integration, and positions the Joint Force to execute emergency actions in response to a crisis.”

Denna ambition säkras genom: “Advanced Global Integrated Operations” och målet är vad amerikanska militära geostrateger kallar “Full Spectrum Dominance” vilket även inkluderar att USA ska äga vädret år 2025, något som beskrivs i dokumentet: “Weather as a Force Multiplier: Owning the Weather in 2025”.

För att ytterligare understryka den globala ambition som USA har finns detaljer att ta det av i dokumentet: “Capstone Concept for Joint Operations: Joint Force 2020,”[PDF]. Här beskrivs hur avancerade globala operationer även inkluderar en global övervakning för att nå målen bestående av militär och ekonomisk dominans, med andra ord, ett planetärt herravälde ska uppnås genom diverse “kraftprojektioner”.

“The execution of integrated operations requires a Joint Force capable of swift and decisive force projection around the world.”

Den säkerhetspolitiska analytikern Niklas H. Rossbach tonar ner detta, men skriver ändå i sammanfattningen om hur USA prioriterar för att skapa sitt världsrike.

Några punkter från FOI-rapporten:

• “USA:s huvudsakliga prioritering är att fortsätta återbalanseringen. Den viktigaste prioriteringen på kort sikt, under de närmsta åren, är att genomföra frihandelsavtalet the Trans-Pacific Partnership, TPP. Till 2020 ska 60 procent av flottan och flygvapnet inriktas till Fjärran Östern”.
• “För Asien gäller en liknande kalkyl som gällde för Europa under det kalla kriget; i Asien återfinns viktiga amerikanska ekonomiska intressen och en geopolitisk konkurrent.” … “Kinas uppträdande är avgörande för den regionala stabiliteten. “
• “USA:s övergripande strategiska målsättningar i regionen är att bevara landets ställning som den främsta stormakten i regionen, vilket i sin tur anses stärka landets ställning globalt.”
• “Kinas ökande betydelse som en geopolitisk aktör och regional stormakt hanteras i stor utsträckning genom återbalanseringen. Den kan ses som det tredje försöket på två decennier att säkerhetspolitiskt hantera Kinas ökande betydelse. Återbalanseringen handlar om att undvika ett läge där en regelrätt militär maktbalansering, containment, av Kina är den enda vägen framåt.”
• “USA vill undvika att det bildas ett regionalt säkerhetspolitiskt block av andra stater med intressen som inte överensstämmer med amerikanska intressen. Obama-administrationen har därför ökat USA:s engagemang avseende relationerna med the Association of Southeast Asian Nations, ASEAN.”
• “USA vill att banden till Fjärran Östern ska vara lika starka som de transatlantiska banden. Vare sig allianserna eller nätverket ska dock bli ett kollektivt försvar motsvarande Nato.”
• “Ett tecken på att själva allianssystemet omvandlas är renässansen för idén om ”places not bases”, en amerikansk frambasering i Asien utan byggandet av ny och kostsam infrastruktur.”

Niklas H. Rossbach flaggar för att USA dock kan misslyckas i sina ambitioner. Han skriver att allierade kan börja: “ifrågasätta uthålligheten i USA:s engagemang mot bakgrund av USA:s ekonomiska och politiska problem” och att det kan generera: “en svårhanterlig säkerhetspolitisk paradox för USA”.

Lösningen för USA om landet inte ekonomiskt klarar av att hantera sina försökt till maktfullkomlig och global dominans är så kallad “burden sharing” där de allierade staterna förväntas utgöra kryckor åt USA. Paradoxen består i att de allierade primärt vill att USA ska leda och göra det mesta jobbet ända in i mål.

Om den så kallade “återbalanseringen” misslyckas eller realiseras endast delvis är tanken att allianserna ska säkra att USA:s inflytande förblir intakt. Detta tänkande påminner mycket om hur bankerna arrangerat så de ska räddas av stater om affärerna går dåligt.

Rossbach avslutar rapportens sammandrag med ett stycke som försöker befästa tanken att USA:s totala dominansförsök egentligen bara handlar om att skapa “balans” och “stabilitet” dvs fred. För att nå målen måste dock alla allierade parter tjäna något på det och det är centralt i den amerikanska strategin, nämligen att få med sig så många “medbrottslingar” som möjligt och vägen dit är att dessa skriver under handelsavtalen.

“Om återbalanseringen fortsatt genomförs under de kommande åren – och bland annat TPP skrivs under och ett nätverk skapas av allierade och partner – kommer USA:s allianser att vara viktiga för landets framtida inflytande i regionen.” … “Detta kommer i väsentlig utsträckning att bidra till ett fortsatt amerikanskt inflytande över utvecklingen i regionen. Dessutom är det möjligt att de ekonomiska fördelarna av återbalanseringen kommer att uppväga kostnaderna för USA:s regionala militära engagemang”.

Ett sätt att stoppa USA:s krigsmaskineri och landets försök att med våld skapa ett världsrike är att stater inte undertecknar handelsavtalen. Det kan sannolikt bara ske om det finns en aktiv folkopinion som inte förspiller sin energi på att förbli sittande framför skärmar och tycka i de sociala medierna. Folk måste ut på gatorna igen och de måste ringa fysiska telefonsamtal.

Text och analys: Torbjörn Sassersson