Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
”Rädslan är en förrädisk rådgivare. Den kan få oss att fatta irrationella, kortsiktiga beslut som bara syftar till att döva ångesten. Men rädsla kan också ge upphov till mod – ty modig behöver enbart den som är rädd vara”, skriver Alice Teodorescu i sin ledarartikel “Vad är vi så rädda för i Sverige?” i lördagens GP. Jan Norberg kommenterar och pekar på rädslan för MSM-journalister.
Text: Jan Norberg, Estoril, Portugal
När Alice Teodorescu försöker förklara den omvändelse under galgen som våra politiker gjort i en för Sverige helt avgörande fråga så måste man ju givetvis reflektera lite över vem/vilka dessa politiker varit rädda för, vad som fått dem att bli så räddhågsna och inte minst varför de uppträtt så räddhågset?
När soldaterna i andra världskrigets slutskede korsade Engelska kanalen och visste att de skulle möta en kanonad av nazistisk eldkraft så behövdes en rejäl portion mod för att tordas landstiga på Frankrikes utsatta stränder, men man landsteg trots sin rädsla, väl medveten om att många med stor sannolikhet skulle dö på stranden. Det kallar jag riktigt mod!
När svenska politiker likt proselyter under galgen gör en helomvändning i asylfrågan så bär detta förvisso en del drag av flockmentalitet men det saknas ju framförallt ryggrad, något som de allierades landstigningssoldater inte saknade även om de också var en del av ett flockbeteende.
Vilka 7-klöverns politiker är/har varit rädda för är ju en enkel fråga att besvara, dvs Ny Demokrati och Sverigedemokraterna, men vad de varit rädda för leder till slutsatsen att det saknats såväl rationella skäl, inre moralisk resning samt en stor portion självbevarelsedrift (man vill inte sticka ut).
Att ett av åtta riksdagspartier stått fast vid sin grundtes i en för Sverige avgörande fråga (asylpolitiken) har genom de övrigas istadiga vägran att ens vilja diskutera frågan tvingat upp 7-klöverns politiker till ytan då grundet man annars gått på från sitt undervattensläge blivit en än värre katastrof än vad den redan är.
Försöker man dessutom besvara frågan varför dessa politiker (främst riksdagspolitiker) agerat så räddhågset så bör man ha i minnet att de helt har missat sin roll, de sitter i Riksdagen på personliga mandat från sina respektive hemmavalkretsar och skall därmed främst agera för sina väljare och först därefter ta hänsyn till vad resp partiledning försöker tvinga dem till via sina piskor.
Sätt MSM-journalister i Riksdagen istället
Palme regeringen flyttade ju på 70-talet den egentliga makten från Riksdagen till utskotten och där kan i princip allt förhandlas, så att ett beslut i kammaren innebär att respektive riksdagsledamot känner sig tvingad att följa partilinjen och därmed helt strunta i vad valkretsens väljare tycker i varje fråga.
Anne-Marie Pålssons bok “Knapptryckarkompaniet” har aldrig känts så aktuell som när 349 riksdagsledamöter lydigt följer partiledningarnas linje och trycker på ”rätt” knapp.
Teoderscos kollegor inom MSM utgör ju i sin helhet ett veritabelt hot demokratin då de medelst brännmärkning och stigmatisering skrämmer våra politiker till underkastelse, kanske är det lika bra att sätta MSM-journalisterna i Riksdagen för de är ju ändå de som sätter agendan för vilken politik som skall föras.
Dagens politiker är ju ändå bara ett antal nyttiga idioter som när verkligheten tränger sig på bara borrar sina huvuden ännu djupare i sanden. Att vi som väljare skall tvingas se detta spel för gallerierna gör mig illamående.
Text: Jan Norberg