Som omnämndes i föregående avsnitt identifierade Ryan sig med Marty Martyn på ett foto, kände igen och namngav George (Raft) från filmen Natt efter natt, sade sig vara bekant med Rita Hayworth och Marilyn Monroe när han såg fotografier av dem och pekade ut New York på en karta.
Text: Göran Johannesson, författare, legitimerad psykolog med intresse för spontana parapsykiska upplevelser och för barns minnen av tidigare liv (Tidigare-liv.se) | Läs fler artiklar av Göran Johannesson i NewsVoice
Både Ryan och hans föräldrar var ovetande om vem mannen var som Ryan identifierade sig med när hans förmåga att känna igen personer som var bekanta för Martyn testades. Då hade Ryan just fyllt 6 år. När Jim Tucker visade honom fyra fotografier på olika kvinnor sade han att en av dem verkade bekant (Martyns fjärde hustru).
På fyra bilder av män var han säker på att en av dem föreställde senator ”Five” (Ives), vilket var korrekt. Och på fyra fotografier av unga män med tennisracketar valde han ut bilden av Martyn (men han hade ju tidigare sett en bild av honom). När Tucker lät Ryans far läsa upp fyra likartade namn (Marty Martyn, John Johnson, Willie Wilson och Robert Robertson) fastnade han efter viss tvekan för Marty Martyns namn. Vid Ryans andra besök i Hollywood gjorde han inga nya identifikationer. Däremot uppges han ha känt igen huset som tillhörde Wild Bill Elliot vid sitt första besök i staden.
Beteenden
Ryan lekte ofta regissör och skrek ”tagning!” på ett födelsekalas då han var 4 år samlade han alla barnen och lekte att han var regissör för en film. Efter ett tag skrek han på de vuxna att han behövde hjälp då det var svårt att själv leda en stor filmproduktion! När han var drygt 5½ år besökte han och föräldrarna en varietéföreställning som innehöll ett avsnitt där krigsveteraner hyllades.
När Franklin D. Roosevelt (demokrat) omnämndes i samband med Pearl Harbor buade han. När hans far visade sitt ogillande, vände Ryan sig till sin mor och sade att fadern inte visste ”vilken idiot den mannen var”. Ryan muttrade också något om ”de förbannade japsen”, grät under föreställningen och stod upp och applåderade på slutet. I ett annat sammanhang påstod Ryan att Theodore Roosevelt (republikan) var den bästa presidenten någonsin.
När Ryan var i förskoleåldern ville han äta med pinnar och familjen gick då till en kinarestaurang. Han älskade maten och åt uteslutande med pinnarna. Fadern var förbluffad över hur skicklig han var på att hantera dem. Då Ryan ibland hörde en viss sorts musik (från tecknade filmer) började han steppa. Han påstod att musiken påminde om den han hade steppat till i sitt tidigare liv och att den fick honom att komma ihåg vissa steg. Vid ett tillfälle när han steppade försökte han hålla takten genom att hela tiden upprepa ”tip tap tip tap”, och han bad även modern om att få ett par steppskor.
En dag ville Ryan inte gå till förskolan eftersom han på sagostunden hade berättat om Hollywood och om sin agentur där, och hans kamrater hade gjort narr av honom när han påstod att det var sant.
Trots att föräldrarna förklarade för honom att Martyns dotter var vuxen, trodde Ryan att hon var i ungefär samma ålder som han själv (hon var 8 år när Martyn avled). När han senare mötte Martyns dotter – som endast motvilligt gått med på att träffa honom – var det första han sade att han tyckte att hon var så gammal.
Ryan visade tydligt sin besvikelse och var inte intresserad av att tala med henne, trots att han tidigare varit övertygad om att han skulle älska henne. Han var missnöjd med att hon ”inte väntade” på honom och att hennes utstrålning (”energi”) hade förändrats. Det gjorde att han inte ville träffa henne fler gånger. Till sist kan nämnas att liksom Martyn avskydde Ryan katter, och han hade även en fobi för dem.
Minnesbilder efter döden
En kväll berättade Ryan för sin mor hur det var att dö. Han beskrev ett underbart klart ljus och sade att man måste färdas mot det. Efter att ha vistats på en slags väntplats kom han till himlen, och därifrån kunde han varsebli sina nuvarande föräldrar. Vidare uppgav han att han kände sin mor sedan tidigare, och att han valde henne till sin mor i det här livet för att han skulle ta hand om henne.
En annan kväll frågade Ryan henne varför hon hade förväntat sig att få en flicka. När modern undrade vem som hade sagt det, svarade han att det hade han blivit varse från himlen. Han påstod att en doktor hade gjort ett test och talat om för henne att det skulle bli en pojke samt att modern då blivit väldigt arg och sagt att han måste ha fel och att hon bara visste att det skulle bli en flicka.
Enligt Ryan hände detta på hans fars födelsedag, och han påstod att modern efteråt hade besökt en restaurang och att hon gråtit länge. Modern bekräftade att det hade gått till på just det sättet, och att hon alltid hade ångrat sin reaktion på läkarens besked.
När föräldrarna gifte sig bestämde de sig för att skaffa endast ett barn, då Kevin redan hade två barn från ett tidigare äktenskap. Det var anledningen till att Cyndi så gärna ville få en dotter. Ryan sade också att han kom tillbaka för att han tillbringat för lite tid med sin familj och för att han arbetat så mycket att han glömt att kärlek var det viktigaste av allt. Han nämnde även att alla människor kommer tillbaka eftersom vi har lärdomar att göra.
Uppföljning
Omkring ett halvår efter att TV-dokumentären hade visats talade den då 7-årige Ryan alltmer sällan om sitt tidigare liv och han hade blivit betydligt lugnare. På sitt rum hade han tagit bort allt som påminde honom om det, bl.a. en modell av Eiffeltornet. Han bad sin far att måla om rummet och sade att det nu var dags för honom att bli en helt vanlig grabb – till sina föräldrars stora förtjusning.
Som 10-åring berättade Ryan att hans hågkomster av Martyn blev allt svagare, även om han fortfarande ibland fick nya minnesbilder från dennes liv. Han sade också att han visserligen var glad över att ha haft sådana minnen men att han nu gått vidare i livet.
Ryans mor uppgav 2016 att Ryan gick i en elitklass, att han hade ett ovanligt stort ordförråd för sin ålder, en väl utvecklad social kontaktförmåga och att han lätt fick nya vänner. Vidare uppskattade han musik från 1950-talet, var fortfarande fascinerad av solglasögon och bar gärna fluga (även Martyn klädde sig elegant).
Han var också politiskt intresserad och sympatiserade med det republikanska partiet. Beträffande framtiden ville Ryan studera judendomen, vilket var en källa till dispyter med hans föräldrar. Det kan även nämnas att Ryan hade lärt sig att tolerera katter och inte längre var rädd för dem.
Trovärdighet och bevisvärde
Ryans föräldrar hade en utpräglat kristen bakgrund och trodde inte på reinkarnation. Särskilt fadern hade till en början svårt att förlika sig med tanken på att sonen talade om ett tidigare liv. Ryan berättade alltid spontant om sina minnesbilder, och modern uppgav att hon aldrig frågade honom om något han inte själv tagit upp – men helst hade hon velat undvika ämnet helt och hållet.
De återkommande mardrömmarna och Ryans intensiva identifiering med Martyn var i längden mycket påfrestande för föräldrarna, särskilt för modern som ibland kände sig helt utmattad av brist på sömn. De var mycket lättade när minnesbilderna avtog och Ryan successivt blev lugnare och fick ro på natten. Föräldrarna hade heller ingen fördel av fallet, frånsett att det uppmärksammades i massmedier, men det var Ryan som krävde att familjen skulle framträda med sina riktiga namn i TV-programmet, något föräldrarna inte hade planerat att göra.
Då Ryan själv pekade ut vem han hade varit i ett tidigare liv, råder det ingen tvekan om vem han identifierade sig med. Att ett 5-årigt barn känner igen den förra personligheten på ett 70 år gammalt fotografi innan fallet är verifierat är unikt. Därmed handlade utforskningen av fallet inte om att finna den person som matchade Ryans påståenden – som i alla andra främlingsfall – utan tvärtom att kontrollera ifall hans uppgifter stämde in på just Martyn.
När Jim Tucker började undersöka fallet visste inte föräldrarna vem den person var som Ryan identifierade sig med, vilket innebär att fallet tillhör den exklusiva grupp där barnets uppgifter noterades innan fallet verifierades. Vid denna tid fanns det heller ingen information om Marty Martyn på internet, med undantag av det felaktiga födelseåret.
Att den 5-årige Ryan så intensivt identifierade sig med Martyn tog sig bl.a. uttryck i att han var så påstridig och visade starka känslor när han relaterade sina minnesbilder samt att han hade återkommande mardrömmar och uppvisade åtskilliga beteenden som stämde in på Martyn. Han gjorde dessutom osedvanligt många korrekta påståenden om sitt förra liv och inte så få var synnerligen specifika, t.ex. uppgav han helt riktigt att Martyn var 61 år vid sin död, medan det i dödsattesten angavs ett felaktigt födelseår.
Han gjorde också några kontrollerade fotoidentifikationer och uppvisade flera beteendeminnen. Det faktum att modern regelbundet förde dagbok över hans uppgifter minimerade dessutom risken för minnesfel. Det torde vara utomordentligt svårt att finna en s.k. normal eller naturlig förklaring till varför Ryan identifierade sig med och hade så detaljerade kunskaper om en idag helt bortglömd person som avlidit nästan 40 år tidigare i en helt annan del av landet.
De flesta barn som minns ett tidigare liv börjar spontant berätta om det när de är 2–4 år gamla och slutar oftast med det i 6–7-årsåldern. I de fall som har störst bevisvärde börjar barnen tidigt tala om ett föregående liv och visar starka känslor när de återger sina minnesbilder. Nästan alltid berättar barnen om sitt förra liv på ett sakligt och självklart sätt, och vanligtvis är de allvarliga och ger ett vuxet intryck – i motsats till när de fantiserar och leker. Dessutom använder de ofta längre och svårare ord och uttryck än andra barn i samma ålder och ändrar aldrig sina uppgifter. Inte så få barn har mardrömmar om ett tidigare liv. I närmare 20 fall har barnens drömmar kunnat verifieras.
Tilldragelser som var starkt känsloladdade tenderar oftare än andra händelser att figurera i barnens berättelser. Den sannolikt mest traumatiska händelse som en människa kan uppleva är den egna döden. Det finns ingen annan uppgift som lika ofta återkommer i barnens redogörelser. Om barnen identifierar sig med en person som fått en våldsam död är det hela 94 % som påstår sig minnas det. Många barn uppger att de också har minnen från tiden mellan inkarnationerna.
Flertalet barn lämnar 5–50 uppgifter om sitt tidigare liv, men det finns åtskilliga barn som har lämnat ännu fler, som i fallet Ryan Hammons. Vid kontroll har vanligtvis 70–90 % av barnens påståenden visat sig vara helt eller delvis korrekta. De övriga har inte gått att kontrollera, har varit subjektiva värderingar eller har visat sig vara felaktiga. Detta är knappast något anmärkningsvärt – vårt minne är inte perfekt – så varför skulle barns minnen från ett tidigare liv vara det?
Text: Göran Johannesson
Referenser
- Stevenson, I. (2001): Children who remember previous lives. Jefferson, NC: McFarland. Andra reviderade upplagan (den första utkom 1987).
- Keil, J. & Tucker, J.B. (2005): Children who claim to remember previous lives: Cases with written records made before the previous personality was identified. Journal of Scientific Exploration, vol. 19, s. 91–101.
- Tucker, J.B. (2005): Life before life: A scientific investigation of children’s memories och previous lives. New York, NY: St. Martin’s.
I boken ”Barns minnen från tidigare liv – forskning i livets gränsland” beskrivs utförligt ett stort antal trovärdiga fall från hela världen med barn som minns tidigare liv. Det ges även åtskilliga exempel på flera andra välundersökta parapsykiska fenomen som tyder på att människan har ett medvetande som är oberoende av kroppen och som överlever döden. Boken utgör ett viktigt bidrag till att utmana vår tids fysikalistiska (eller materialistiska) världsbild och visar på behovet av en omvärdering av vår syn på livet och döden.