Göran Johannesson, psykolog: Pojken som mindes ett tidigare liv i Hollywood

6
10
Marty Martin (tv) och Ryan Hammons (th). Montage: Mysteriousfacts.com
Marty Martin (tv) och Ryan Hammons (th). Montage: Mysteriousfacts.com

KULTUR. Kan ett barn minnas ett tidigare liv, förutsatt att reinkarnation är en realitet? En laddad fråga som upprör vissa men fascinerar de flesta. Göran Johannesson som är legitimerad psykolog beskriver fallet Ryan Hammons, som säger sig minnas ett tidigare liv som skådespelare i Hollywood. Fallet var så intressant att det utreddes grundligt. 

Text: Göran Johannesson, författare, legitimerad psykolog med intresse för spontana parapsykiska upplevelser och för barns minnen av tidigare liv (Tidigare-liv.se) | Läs fler artiklarav Göran Johannesson i NewsVoice

Ryan Hammons föddes i juli 2004 i Muskogee, Oklahoma. Modern, Cyndi Hammons, arbetade som kontorist och fadern, Kevin Hammons, var polis. Båda hade en uttalat kristen bakgrund, Cyndi hade en nära anknytning till baptisterna och Kevins far var präst; ingen av dem trodde på reinkarnation.

Ryan hade besvär med förstorade polyper som påverkade hans hörsel, vilket medförde att han efter behandling fick gå i talterapi och inte kunde uttala hela meningar förrän han var 4 år.

Omkring ett år senare började han säga att han ville åka ”hem till Hollywood”, bad gråtande sin mor att låta honom få åka dit så att han kunde få träffa sin ”andra familj”, den som han hade haft när han var ”stor”. Men det var först några månader senare – när han började få otäcka mardrömmar – som föräldrarna tog hans uppgifter på allvar.

Han vaknade skrikande upp och tog sig för bröstet, grät och sade att han inte kunde andas och att hans hjärta hade ”exploderat” i Hollywood. Vid andra tillfällen handlade mardrömmarna om en senator ”Five”. Föräldrarna var bestörta över de intensiva drömmarna och visste inte vad de skulle ta sig till.

Modern led av konstant sömnbrist (fadern hade ofta nattskift), och hon var ständigt orolig för sonen. När hon konsulterade familjens läkare fick hon endast beskedet att mardrömmarna skulle gå över med tiden.

En kväll när hon stoppade om Ryan tog han plötsligt hennes hand och sade:

”Mamma, jag tror att förr var jag någon annan.”

Han berättade sedan för henne att han hade ett stort vitt hus och en swimmingpool i Hollywood, och att där fanns tre pojkar vars namn han inte kunde erinra sig. Sedan började han gråta och frågade sin mor om och om igen varför han inte kunde minnas deras namn.

Han oroade sig också för vad som hade hänt med dem. En annan gång var han så rädd för att få mardrömmar igen att han inte ville sova. Han grät i en halvtimme och upprepade gång på gång att han hade en sådan hemlängtan. Ryan sade också att han var stor förut men att han nu var liten, något han hatade eftersom han inte kunde göra som han ville. Modern blev närmast chockad över hans påståenden, särskilt som han var så upprörd och påstridig.

Till en början talade Ryan med bara sin mor om sina minnesbilder och hon berättade inte om dem för någon annan, inte ens för sin make. Ibland kunde det gå flera veckor utan att Ryan sade något alls om ett tidigare liv, men sedan kunde han tala om det tre dagar i rad – särskilt på kvällarna efter att han hade badat och var avslappnad.

Enligt modern blev han då en helt annan person. Han var allvarlig, talade som en vuxen och verkade ha en vuxen persons ordförråd – för att efteråt bli ett barn igen. Ibland utlöste yttre stimulans hans minnesbilder, t.ex. musik och dofter.

Så småningom började Cyndi läsa om reinkarnation på internet och lånade hem ett avsevärt antal böcker om Hollywood, i förhoppning om att bilderna skulle stimulera mer specifika minnesbilder hos Ryan. Hon lade märke till att när de bläddrade i böckerna vid sängdags blev han lugnare och mer tillfreds samt verkade sova bättre.

Rita Hayworth (1946). Foto: AllPosters.com
Rita Hayworth (1946). Foto: AllPosters.com

När Ryan vid ett sådant tillfälle fick se ett fotografi av skådespelerskan Rita Hayworth blev han exhalterad och påstod att han kände henne. Detsamma sade han när han fick se en bild av Marilyn Monroe, som han kallade för ”Mary lady”. En annan gång bläddrade han i en bok av Don Shiach, The movie book: An illustrated history of the cinema. I den fanns ett fotografi på sex män från filmen Natt efter natt från 1932.

Först pekade Ryan på en av männen i mitten på bilden, påstod att det var ”George” och sade att han hade spelat in en film tillsammans med honom. Sedan satte han fingret på en man längst till höger på bilden och utbrast:

”Mamma, den killen är jag, jag fann mig!”

Det fanns ingen uppgift i boken om vem denne man var, men det visade sig vara lätt att identifiera mannen som Ryan kallade för ”George”. Det var George Raft, en av huvudrolls­inne­havarna i filmen.

George Raft i filmen "Invisible Stripes" (1939). Foto: Public Domain
George Raft i filmen ”Invisible Stripes” (1939). Foto: Public Domain

När föräldrarna såg filmen fanns det två korta scener med mannen som Ryan identifierade sig med. Men då rollen saknade repliker och ingen nämnde namnet på hans rollfigur, uppfattade de honom som en statist. Det visade sig senare att hans enda replik blev bortklippt, men att han trots det fanns med i rollistan. Det var föräldrarna omedvetna om, och de lyckades aldrig identifiera honom.

En kväll vid läggdags frågade Cyndi Ryan om han förstod att han nu inte längre var mannen på bilden, och tillade att hon och hans far ville att han bara skulle vara deras son. På det svarade Ryan att modern ju inte förstod någonting. Han förklarade för henne att på utsidan var han inte som mannen på bilden, men att han fortfarande var det på insidan – och den kunde hon ju inte se!

Utforskning av fallet och TV-inspelning

I mars 2010 valde Cyndi Hammons att vända sig till barnpsykiatern Jim Tucker vid Division of Personality Studies (DOPS), för att få hjälp med att finna ut vem mannen var som Ryan identifierade sig med. En månad senare påbörjade Tucker sin utforskning av fallet och intervjuade Ryan och hans föräldrar. Han hade tillgång till den dagbok som Cyndi omkring ett halvår tidigare på makens uppmaning hade börjat föra – ibland på daglig basis – över Ryans påståenden och beteenden.

Leslie Kean - Pressfoto
Leslie Kean – Pressfoto

Även Leslie Kean, journalist och författare, hade tillgång till dagboken när hon utforskade fallet några år senare. Cyndi Hammons har själv skrivit ett kapitel om sin sons fall i Keans bok. James Matlock gjorde en uppföljning av fallet 2016.

Ett TV-bolag som avsåg att spela in ett program om reinkarnation hade tidigare tagit kontakt med Jim Tucker i syfte att anlita honom som expert och för att få tips om ett lämpligt fall att skildra. De blev intresserade av Ryan, och både han och föräldrarna var villiga att medverka. Tucker såg positivt på detta eftersom TV-bolaget hade långt större resurser än DOPS att spåra den okände mannen.

Efter att TV-teamet besökt och spelat in inslaget med Ryan trodde man sig ha funnit att den okände mannen var skådespelaren Ralf Harolde. Detta baserade man i huvudsak på den likhet som man ansåg fanns mellan dem. Men när teamet tog med sig Ryan och hans föräldrar till Hollywood (Jim Tucker hade förhinder), kände han inte igen två hus som tillhört Harolde. När det visade sig att inte heller andra uppgifter stämde, drog man slutsatsen att Harolde inte var rätt person.

Marty Martyn

Men sex veckor efter besöket i Hollywood uppgav TV-producenten för Jim Tucker att han nu var säker på att fallet var löst. Han hade anlitat en expert på filmarkiv, Kate Coe, som till en början hade haft stora svårigheter att lösa gåtan trots att hon konsulterade flera kolleger.

Marty Martyn - Public Domain
Marty Martyn – Public Domain

Men när hon besökte det största filmarkivet i världen, Academy of Motion Picture Arts and Sciences, och gick genom allt material som fanns om filmen Natt efter natt, fann hon ett fotografi av den okände mannen – och på baksidan stod hans namn, Marty Martyn.

Det ledde till att Jim Tucker (och TV-teamet) på nytt besökte Ryan för att testa hans förmåga att på ett antal fotografier identifiera personer från Martyns liv. Därefter åkte de till Los Angeles för att träffa Martyns 57-åriga dotter, och Ryan fick möjlighet att besöka platser i Hollywood som varit välkända för Martyn. TV-programmet om Ryans fall, The UneXplained: A life in the movies, sändes i april 2011 i Biography Channel, och Ryan och hans föräldrar sade sig vara nöjda med resultatet.

Marty Martyn (1903–1964) hette egentligen Morris Kolinsky och var född i Philadelphia, Pennsylvania. Hans judiska föräldrar hade utvandrat från Ukraina, och han hade två systrar. I sina yngre år var han dansare i New York och deltog i flera uppsättningar på Broadway under 1920-talet. På 1930-talet flyttade Martyn till Los Angeles och försökte göra karriär som filmskådespelare. Men han var med i endast en filmproduktion, Natt efter natt, och hans enda replik blev ju bort­klippt. Senare startade han en framgångrik agentur för skådespelare, Marty Martyn Agency, i Hollywood. Bland hans klienter återfanns bl.a. Glenn Ford, och Mart­yn blev med tiden mycket välbärgad.

I mitten av 1950-talet gifte Martyn om sig för fjärde och sista gången och flyttade in i hustruns mycket eleganta hem – med bl.a. en stor swimmingpool – i ett av de mest exklusiva områdena i Hollywood, 825 North Roxbury Drive, Beverly Hills (huset såldes för drygt nio miljoner dollar 2015).

Paret levde ett liv i lyx och överflöd, gjorde många utlandsresor, särskilt till Paris, och ägde en specialbeställd Rolls-Royce. De fick en dotter 1956. Martyn hade också två styvdöttrar och tre adoptivsöner. När han avled på ett sjukhus jul­­dagen 1964, 61 år gammal, hade han leukemi. Men den omedelbara dödsorsaken var hjärn­blödning. 

Påståenden och verifikationer

Fram till 2016 uppges Ryan ha lämnat sammanlagt 230 uppgifter om Martin, vilket är exceptionellt många och sannolikt ett rekord i sitt slag. Nedan återges endast de korrekta påståenden som antecknades av Cyndi Hammons eller omtalades för Jim Tucker eller TV-teamet innan fallet verifierades i juli 2010. De bekräftades av Martyns dotter och genom ett halvt dussin mer eller mindre svåråtkomliga källor. Många andra uppgifter som Ryan lämnade förblev obekräftade, var av alltför allmän karaktär för att ha något värde eller var i ett tiotal fall direkt felaktiga.

Förutom att Ryan identifierade sig med Martyn på fotografiet, lämnade han flera korrekta uppgifter som hade anknytning till filmen Natt efter natt: att det fanns en scen med ett klädskåp fullt av vapen, att han var vän med en cowboy som var med i filmen, att denne gjorde konster med sin häst och spelade in reklamfilmer för ett cigarettmärke. Uppgifterna om vännen stämde in på Gordon Nance, som var känd under artistnamnet Wild Bill Elliot.

Ryan talade mycket om sin syster från det förra livet, uppgav att hans dåvarande mor hade brunt lockigt hår och att det inte fanns någon tv utan bara radio när han växte upp. Vidare påstod han att han varit gift flera gånger, att han hade en dotter, att det fanns tre pojkar (adoptivsöner) vars namn han var så ledsen över att han inte kunde erinra sig, att han brukade köpa målarböcker (dottern bekräftade att han köpt många sådana böcker till henne), att han gett sin 6-åriga dotter en hund som hon inte tyckte om och att han hade en dålig relation till ett av barnen (den äldsta styvdottern), emedan hon inte respekterade och lyssnade på honom.

När Ryan såg Hollywoods klassiska kullar på TV sade han att det var hans hem och att det var där han hörde hemma. Han uppgav att han var rik, att han bodde i ett stort vitt hus med en swimmingpool och att adressen hade något att göra med ”klippa” eller ”berg” (”rock” eller ”mount”), vilket väl får anses vara riktigt då Martyn hade bott i Beverly Hills. I huset fanns ett afroamerikanskt hembiträde och ett piano som han brukade spela på. Han sade också att han hade en pistol, att han ägde en grön bil som han inte själv körde och att hans hustru hade en fin svart bil. Även dessa uppgifter stämde in på Marty Martyn.

Vidare påstod Ryan att han var steppdansare i New York, men att han också var agent och ägde en agentbyrå, vilket Jim Tucker först tolkade som att han hade varit en hemlig agent. Men Ryan nämnde även att han var agent för personer som bytte namn, vilket ju skådespelare ibland gör. Han uppgav att han i sitt förra liv ofta åt i Chinatown (finns i Hollywood) och att hans favoritrestaurang fanns där.

Andra korrekta uppgifter han lämnade var att han var rökare, att bröd var det han tyckte mest om, att han hatade FDR, dvs. Franklin D. Roosevelt (Martyn var republikan), och avskydde katter. Enligt hans dotter hade Martyn blivit illa riven vid ett tillfälle, och han förbjöd henne att ha en katt. Istället fick hon en hund, men den uppskattade hon inte.

Ryan uppgav även att han aldrig hade några problem med att inleda förhållanden med kvinnor, att han hade många flickvänner och kärleksför­bindelser, att han brukade ta med dem till havet (fotografi finns) och att han tyckte om att titta på surfarna. Han sade också att han ofta blev bränd av solen i Hollywood och att han ägde en hel samling solglasögon (Ryan var också fascinerad av solglasögon).

När Ryan var på semester med sin familj och vid ett tillfälle fick syn på ett utecafé blev han upprymd, sade att det påminde honom om Paris och om ”det stora tornet”. Martyn och hans hustru var ofta i Paris (fotografi finns), de åkte med Queen Mary där det förekom dans. Ryan påstod att han hade sett världen från stora båtar och dansat med vackra damer. Som redan nämnts kände han igen Rita Hayworth och Marilyn Monroe på fotografier. Martyn var verkligen bekant med Hayworth, och enligt hans dotter antagligen även med Monroe, eftersom hans hustrus familj umgicks med henne.

Vidare hade Ryan mardrömmar om en senator ”Five”, som han påstod att han kände och som han beskrev som en riktig skurk. Om han bara fick se ett fotografi av honom skulle han genast känna igen honom, emedan han såg hans ansikte i sina drömmar. Han talade ofta om vilken elak person senatorn var och att han var rädd för honom.

Vid ett tillfälle frågade han efter en karta, pekade på New York och sade att det var där han brukade träffa senator ”Five”. Senatorns namn var Irving Ives, och han var en republikansk politiker som satt i senaten under åren 1947–1959. Marty Martyn var verkligen bekant med honom (fotografi finns av dem tillsammans), men det saknas uppgift om hans inställning till honom.

Som nämndes ovan handlade Ryans mardrömmar bl.a. om att han i ett tidigare liv upplevde att han inte kunde andas och att hans hjärta ”exploderade”. Men Martyn avled enligt sin dotter av en hjärnblödning. Ryan uppgav även att han låg i ett rum med siffror på dörren, och dottern intygade att hennes far avlidit på ett sjukhus.

På Martyns dödsattest står felaktigt att han var född 1905 och således 59 år gammal vid sin död, men Ryan påstod helt korrekt att han var 61 år när han avled (han var född 1903). Slutligen kan nämnas att Ryan uppgav att han hade minnesbilder av ett tidigare liv redan innan han började tala om det, men att han då saknade förmåga att uttrycka dem – förmodligen beroende på hans talsvårigheter.

I en uppföljande artikel avslutas redovisningen av fallet och sammanfattas forskningen om vad som kännetecknar dessa barns minnesbilder (påståenden) från ett tidigare liv.

Text: Göran Johannesson, författare, legitimerad psykolog med intresse för spontana parapsykiska upplevelser och för barns minnen av tidigare liv (Tidigare-liv.se) | Läs fler artiklar av Göran Johannesson i NewsVoice

Referenser

  • Tucker, J.B. (2013): Return to life. New York, NY: St. Martin’s.
  • Haraldsson, E. & Matlock, J.G. (2016): I saw a light and came here. Hove: White Crow.
  • Hammons, C. (2017): “The old me”. I L. Kean: Surviving death, s. 54–66. New York, NY: Crowne Archetype.
  • Kean, L. (2017): Surviving death. New York, NY: Crown Archetype.
  • I boken ”Barns minnen från tidigare liv – forskning i livets gränsland” beskrivs utförligt ett stort antal trovärdiga fall från hela världen med barn som minns tidigare liv.

  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

6 KOMMENTARER

  1. Välgörande att läsa, men lite märkligt att det som är beskrivet inte accepteras som en självklarhet i vår kultur. Är det inte svårare att försöka tänka sig att människan lever bara en gång? Har någon någonsin bevisat att det är så? Våra kroppar dör förr eller senare, helt tveklöst och mycket uppenbart när det inträffar. Men, den del av människan som tänker, planerar, skapar, känner, minns, mm, mm – har någon bevisat att den delen, människan som andlig varelse, dör?

  2. I de två ovan anlagda perspektiven visas det självklara; att reinkarnation är ett faktum. Det finns forskning från ”nedan”, dvs forskning om människors minnen från tidigare liv ( t ex Ian Stevenson) eller forskning om Nära Döden Upplevelser (Moody, Pam Reynolds m.fl.) som metodiskt försöker kartlägga bevis på att det är ett faktum. Sedan finns det självständiga tänkandet och reflekterandet som en andra möjlighet – den möjlighet som du Karin, använder dig utav. För det kan ju trots allt vara en del av oss själva som överlever den fysiska döden och så att säga upplever livets evighetsperspektiv. Ju mer självständigt tänkande och andligt utvecklade vi blir, desto omöjligare blir det att bortse från denna sida av vår existens. Vår fysiska sida växer ju inte till men däremot utvecklas vår andliga eller medvetandemässiga sida under evolutionens gång. Som gammal lärare kunde jag uppleva vakna elevers delvisa motstånd mot Darwins utvecklingslära som ju idag beskrivs som en rent materialistisk process. – Men varför blev det just JAG? kunde eleven säga. Att utveckling sker genom kampen för tillvaron är självklar för flertalet tänkande individer, men samtidigt kan det för många vara svårt att föreställa sig att den ickefysiska sidan av ens väsen är underställd den fysiska. För det är ju jag och mitt medvetande som bestämmer vad min kropp ska göra. Om sedan kroppen inte längre är funktionsduglig inträder den s.k. döden, men det innebär ju inte att jaget eller psyket automatiskt kommer att upphöra.
    Materialismen är en följd av en gammal världsbild där man trodde att kroppen var en maskin som skapar medvetande. I dagens samhälle där varje individ har en mobil, är det inte svårt att tänka sig att medvetandet strålar in i hjärna, precis som den mobila strålning strålar in i våra mobiler. Och strålningen (medvetandet) tar inte slut för att mobilen (kroppen) går i sönder. För nästa generation kommer det nya synsättet att vara självklart och därmed besannas Max Plancks påstående att ett nytt paradigm blir förhärskande när det gamla paradigmets anhängare rent fysiskt har gått ur tiden. 😉

  3. Hitta någon katalog över tempel- och kyrkobyggnader och sitt och bläddra i den med en knatte, så kanske du får uppleva något säreget. Före skolålder helst.

  4. Jag upplevde bevis för liv efter döden, och har mycket erfarenhet utav ESP. Precis som med energiutvinning ur vakuum så tystas detta ner och förlöjligas. De vid makt vill inte att gemene man förstår för mycket om livet.. Det är försent för det nu dock..

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här