Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
DEBATT. Jan Norberg har studerat det politiska klimatet i USA. Han menar att det är dags att vi i Sverige byter ut silkesvantarna mot hårdhandskar. “Vill vi ha en annan samhällsutveckling så måste vi höja vår stämma och kasta all rädsla överbord. Det tolkningsföreträde som socialister alltid tar sig är inget att bry sig om.”
Text: Jan Norberg
I USA fortsätter det politiska klimatet att stiga i temperatur, det är därför snart dags att analysera vad som kan förändra debattklimatet i Sverige. Etablissemangets svar på Donald Trumps framfart i USA är en tydlig radikalisering från de socialistiska krafterna inom Demokraterna. En radikalisering från vänster som i USA ter sig som väldigt omvälvande, men som vi i Sverige ler igenkännande till.
Det som i USA ses som en ny och tydlig socialistisk förflyttning mot andra ideal är något vi redan sedan årtionden lärt oss leva med här i Sverige under 7-klöverns förtryck.
Vad som dock är intressant att se är hur republikaner i allmänhet och Donald Trump i synnerhet bemöter den socialistiska propagandan jämfört med hur vi i Sverige tacklar alla dessa vänsterdårars framfart.
I USA sitter inte socialisternas motståndare still och tar emot all stigmatisering utan motstånd, istället går man till frontalangrepp mot de socialistiska värderingar som ligger till grund för Alexandria Ocasio-Cortez (AOC) med flera.
Motståndet tar sig givetvis olika uttryck, men de ideologiska skillnaderna kommer ofta i centrum och vilka de konkreta skillnaderna blir mellan ett socialistiskt och ett demokratiskt samhällsbygge.
De krafter som för fram alla socialiseringsförslag bemöts i USA hårt, utan nåd och skoningslöst på framför allt två plan: den ideologiska skillnaden är det som främst attackeras, men också de praktiska konsekvenser dessa socialiseringsförslag leder till för gemene man. När man vädjar till valmanskårens sunda förnuft så sparas ingen möda på att gå i clinch med vänsterdårar som AOC, mfl.
Sluta vara rädd för de personliga angreppen från de svenska socialisterna
I Sverige duckar fortfarande många svenskar då de vet var ”värdegrundsgränserna” går för att bli stigmatiserade av denna vänsterelit vars mål är att socialisera vårt samhälle ytterligare. I USA tar man fighten mot socialisternas försök att bli en kopia av tex Sverige.
Det är därför dags för oss svenskar att stå upp för vår kamp mot socialisternas försök att sätta agendan. Vi behöver skärpa och polarisera vår kamp mot dessa försåtliga socialisters alla försök att skrämma oss till tystnad. Vi behöver en betydligt mer polariserad debatt där varje försök från socialisterna att skrämma oss till tystnad motarbetas aktivt.
Det kostar ibland på ganska ordentligt att stå upp för alternativen till socialisternas försök att stigmatisera oss övriga, vi måste kasta alla trevligheter överbord och attackera vänsterdårarna med alla till buds stående medel.
Den socialistiska värdegrunden som hamras in i oss dagligen måste bemötas hårt och brutalt. Förvisso kan detta innebära att de som protesterar får utstå personliga angrepp, men det måste vi stå ut med om vi vill ha en förändring på de politikområden som vi anser viktigast.
Att det finns ett folkligt motstånd mot tex massinvasionen till Sverige kommer inte till uttryck trots att en bred majoritet tycker att den förda migrationspolitiken är vansinnig, varför kan man ju undra?
Jo, därför att socialister, inklusive Liberalerna och Centern, anser att de har rätt att undertrycka den folkliga majoritet vilka är motståndare till den förda politiken. Den breda majoriteten duckar därför att man vet vilken stigmatisering man råkar ut för om man höjer sin röst och vill protestera.
Partipolitiska överväganden tar överhanden istället för att man ser till vad den folkliga majoriteten anser i sakfrågorna, dvs partierna anser att valmanskåren skall ställa upp på vad de olika partierna anser vara ”comme il faut”. Något som också Sverigedemokraterna numera verkar ha anammat som bärande princip i sitt förhållande till väljarna, kanske är det därför som SD numera står och stampar på samma ställe i opinionsmätningarna?
Principfrågan blir därför om det är väljarna som skall anpassa sig de olika partiernas respektive program eller om det är partierna som skall anpassa sig till vad folkflertalet har för uppfattning i olika frågor?
SD har blivit tamt
Personligen är jag helt övertygad om att SD:s snabba marsch in Riksdagen till stora delar berodde på att de drev en aktiv och konfrontativ politik som många stödde då man ville se en rejäl förändring i tex migrationsfrågan. Numera förefaller SD ha blivit en del av etablissemanget och man vill därför spela enligt de regler som gäller för alla andra partier. Frågan blir ju om detta är särskilt klok partipolitik?
Jämför vi USA och Sverige så blir det ju väldigt tydligt att polarisering från socialistmotståndare sannolikt leder till en ny 4-årsperiod för Donald Trump. I Sverige väljer SD en annan väg, dvs man försöker med en utslätad ideologiskt framtoning framstå som icke konfrontativa och förvillande lika övriga inom 7-klövern.
Säg vad du tycker!
Debatten blir annorlunda om vi ständigt går till motattack mot de socialistiska försöken att tvinga oss till acceptans för deras vansinniga politik. Att bli uthängd med olika epitet klistrade på oss är inget att rädas för. Säg vad du tycker och stå för det. Det kommer ibland att kosta på och många så kallade vänner kommer sannolikt att ta avstånd för att slippa bli förknippade med ditt motstånd, men det är det värt.
Trevligheten att kunna umgås i olika kretsar måste inte utgöra ett hinder för att vi i alla sammanhang tar vårt ansvar och säger vad vi tycker. Vill vi ha en annan samhällsutveckling så måste vi höja vår stämma och kasta all rädsla överbord. Det tolkningsföreträde som socialister alltid tar sig är inget att bry sig om. Vi måste ta fajten som den fd fackföreningsledaren inom Kommunal Ylva Thörn gjorde för några år sedan.
Jag ser nu framför mig att många med socialistiska ideal kommer att attackera mig med anledning av denna artikel. Kom igen, jag är beredd.
Text: Jan Norberg