OPINION. Under påskhelgen har vi sett förfärande scener, då polisen drog sig tillbaka medan pöbeln tog över gatorna i flera svenska städer. Polisens strategi var att undvika konfrontation, enligt en presstalesperson, trots att det borde vara polisens uppgift att göra just det. Konfrontera, alltså. Vem ska annars göra det? Allmänheten?
Text: Bitte Assarmo, artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället | #valet2022
Det som hände under påsken har fått igång debatten om polisens roll i samhället och de flesta verkar vara överens om att det hela var ett katastrofalt misslyckande. Men få verkar vara intresserade av grundproblemet, nämligen att samhället ständigt viker sig för grupperingar som är ute efter att skada.
Det pratas mer om Rasmus Paludan än om de muslimska grupper och de yrkeskriminella som genom våld och hot vill tillskansa sig speciella rättigheter. Det som pågick under påsken var direkta attacker mot svensk polis, mot dem som står mellan oss och de kriminella, mellan oss och fanatikerna.
Det var terrorism och ingenting annat
Vad händer då med Sverige när polisen viker sig, när myndigheter och politiker undviker grundproblemet och när journalister skriver mer om Paludans högerextrema politik än om det faktum att mängder av landets muslimer är beredda att mörda poliser om de känner sig kränkta? Vad händer med människorna som lever och bor här – vad händer med dem som arbetar, sköter sig och bidrar till det allmännas bästa?
Det som händer, och som pågått ett bra tag nu, är att folk blir alltmer skeptiska till rättssamhället. Om polisen flyr fältet för att de inte vill provocera och konfrontera kriminella så kan du och jag inte längre lita på att de kommer till hjälp när vi behöver dem. Vad hade till exempel hänt om ett barn kommit cyklande mitt under något av upploppen och fått en stenbumling i huvudet? Hade polisen stannat på sin trygga plats och låtit ungen ligga och dö för att inte provocera terroristerna?
”Aldrig” skulle man ha tänkt för några år sen. Vad tänker man idag? Jag vet inte hur du tänker, men jag tänker tyvärr ”kanske”. Rentav ”troligen”. Det känns inget vidare, om jag ska vara ärlig. Det känns sorgligt. Som om en del av mitt land är förlorat.
När Peter Springare intervjuades i samband med terrorn sa han att hela polisledningen måste bytas ut om det ska finnas en chans att få ordning på det här. Tyvärr tror jag inte att de ambitionerna finns hos regeringen.
Floskelmaskinen Morgan Johansson kan hålla hur många pressträffar hur som helst, och peka med hela sin lilla hand åt alla håll och kanter, men med tanke på hans skeva demokratiuppfattning är det mer troligt att han föreslår att koranbränning ska bli brottsligt än att han faktiskt tar itu med problemen.
Hädelselagar vågar man förstås inte kalla det, men man kan ju alltid utöka begreppet hets mot folkgrupp till att gälla muslimer. Hellre det, misstänker jag, än att faktiskt se till att sätta hårt mot hårt mot dem som inte står ut med att deras religion inte faller alla i smaken.
För varje sådan här händelse – för varje gång våldsverkare och terrorister tar över våldsmonopolet – blir allmänheten lite mer frustrerad. Det är inte bara jag som känner sorg, det märker jag när jag pratar med vänner och bekanta, infödda svenskar såväl som utlandsfödda som bott här länge och etablerat sig som goda samhällsmedborgare.
Vad har hänt med vårt land? Vad har hänt med vår poliskår? Vad hände med vår rätt att känna trygghet i det offentliga rummet? Vad händer med vår yttrandefrihet om våld och terror får samhället att gå ner på knä?
Sverige är idag ett folkhem i ruiner. Vi är så illa ute att medborgargarden nu verkar finnas runt hörnet. Och varför inte? Om inte polisen kan, vill eller vågar försvara det offentliga rummet mot terror så finns det väl till sist inget annat val.
Text: Bitte Assarmo, artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället