För att kunna bedöma effekterna av det Finska och Svenska inträdet i krigsalliansen NATO bör man ta ett historiskt perspektiv. Under det kalla krigets årtionden var Finland stolt över att inta en alliansfri ståndpunkt i relationerna mellan USA och Sovjetunionen.
Naturligtvis fanns det goda skäl för denna finska nominella neutralitet. Man delade inte bara en lång gräns med Sovjetryssland, vilket gjorde dess neutralitet till en nödvändig förutsättning för säkerhet. Men dessutom bar Finland skammen över att ha besegrats av Röda armén som allierad med nazisterna.
Nutida revision av historien tenderar att minimera det faktum att många europeiska stater var allierade med det tredje riket i dess utrotningskrig mot de slaviska folken och judarna. Den finska armén spelade t.ex. en nyckelroll i inledningen av den nazistiska invasionen av Sovjetunionen – Operation Barbarossa i juni 1941.
Finländarna var en del av den norra flanken medan den södra gick genom Ukraina. Det var den finska armén tillsammans med Wehrmacht-trupperna som belägrade Leningrad (St Petersburg) i en folkmordsblockad som varade i 872 dagar tills den bröts av Röda armén, som sedan fortsatte det fälttåg som besegrade nazisterna och deras axelallierade, inklusive Finland.
Observera att det var Röda Armén som besegrade Nazityskland och inte de västallierade vilka gjorde en långt mindre insats.
Efter andra världskriget var Finlands alliansfrihet således inte en fråga om ädla principer, utan snarare en fråga om gottgörelse för de brott som begåtts mot de ryska och slaviska folken.
Man förband sig att vara neutrala, en politik som kom att personifieras av Finlands president under åren 1956 till 1982 – Urho Kekkonen. Han var en mästare att gå balansgång mellan det kommunistiska Sovjetunionen och västmakterna.
Finlands skamliga historia har allmänt glömts bort i väst idag. Den här veckan, när landet gick med i den USA-ledda militäralliansen NATO, var det mycket firande. Finlands nuvarande president Sauli Niinistö förklarade att ”alliansfrihetens tid är över”. Tonen var en av frigörelse, eller ska vi mer exakt säga, ”att komma ut”.
Den festliga tillgivenheten berodde mer på en glädje över att Finland till synes har kunnat kasta av sig sitt mörka och skändliga förflutna som nazistkollaboratör.
Sådana historiska övningar kan verka häpnadsväckande för dem med ett tydligare grepp om och förståelse av historien. Men även där lever vi i tider då det historiska minnet till stor del har utplånats. Europaparlamentet har till exempel under de senaste åren röstat för att lägga skulden på Sovjetunionen som anstiftare till andra världskriget tillsammans med Nazityskland.
Man undrar hur lång tid det kommer att ta innan Sovjetunionen helt och hållet hålls skyldigt av europeiska politiker.
Liknande utplåning av historiskt minne ses med den USA-ledda NATO-alliansen som stöder Kiev-regimen, vars militära styrkor öppet vördar nazistiska kollaboratörer som Stepan Bandera, Mykola Lebed och Roman Shukhevych.
Historiens perversion innebär att Kievs president Vladimir Zelensky hyllas vid besök i Warszawa trots att förfäderna och ”hjältarna” till dagens ukrainska nynazister utförde massakrer på miljontals polacker tillsammans med sina SS Einsatzgruppen-partners.
Dagens NATO förefaller ha ärvt Nazitysklands historiska roll. Drivkraften är den angloamerikanska imperialismen som tagit över från den tyska imperialismen i det historiska projektet att underkuva och erövra Ryssland.
Winston Churchill ansåg efter freden 1945 att man skulle fortsätta Andra Världskriget för att uppnå det målet. NATO som bildades 1949, var aldrig defensivt som västs propagandamedier påstår. Fråga bara folket i t.ex. Serbien, Afghanistan, Irak, Libyen eller Syrien om det.
NATO:s obevekliga expansion mot Rysslands gränser efter Sovjetunionens upplösning 1991 är kännetecknet för dess aggressiva avsikt. Tidigare löften om icke-expansion har skamlöst brutits av successiva ”avtalsoförmögna” amerikanska ledare som är trogna tjänare till den angloamerikansk ekonomiska makten som är ute efter Rysslands naturrikedomar.
Med en nordisk gräns på 1 300 kilometer fördubblar Finlands anslutning till NATO effektivt det befintliga territoriet där NATO kan installera militära styrkor riktade mot Ryssland. Finland ger också Nato betydande tillgång till Östersjöns farleder som ligger nära Rysslands kust och sjövägar.
Den nordiska grannen Sverige avser också att ansluta sig till militärblocket i närtid. Det kommer att innebära att Östersjön, förutom Ryssland, omges av åtta NATO-stater: Estland, Litauen, Lettland, Polen, Tyskland, Danmark, Sverige och Finland.
Blotta möjligheten att NATO kan placera vapen i Finland är tillräcklig grund för Ryssland att fördöma det nya ökade hotet mot landets nationella säkerhet. Moskva sade i veckan att det kommer att svara med ömsesidiga säkerhetsåtgärder vid Finlands gräns. Krigsrisken ökar kraftigt i vårt närområde.
Det är befängd propaganda att hävda att Ryssland planerar att attackera något europeiskt land. Det är amerikanerna och deras allierade som fantiserar om sin egen projektion och sätter upp en självuppfyllande profetia.
Så, om Ryssland sätter in försvarskrafter vid gränsen till Finland, bedöms det vara ”rysk aggression”? På samma sätt bedöms ryska kärnvapen i Belarus vara aggression medan detta inte är fallet med USAs kärnvapen i ett antal länder inom NATO.
Den USA-ledda NATO-axeln har skapat dagens farliga krigsspiral från decennier av aggressiv uppbyggnad vid Rysslands gränser.
Den nuvarande konflikten i Ukraina är uppenbarligen resultatet av att USA och dess allierade ignorerar Rysslands upprepade oro över NATO:s expansionism och i synnerhet den avsedda inkluderingen av Ukraina.
I stället för en förnuftig förståelse av historien driver Washington huvudstupa på med ökande Nato-fientlighet mot Ryssland och ignorerar de bästa råden från några av dess mest respekterade tänkare och diplomater, inklusive den sena George Kennan, tidigare ambassadör i Sovjetunionen Jack Matlock och professor John Mearsheimer.
Bland dem som skrutit om Finlands anslutning till NATO var USA:s president Joe Biden. Han förklarade att Finlands anslutning till NATO var ett förebud om ett fredligare och säkrare Europa. Biden sa samma sak för 24 år sedan när NATO fick sällskap av Polen, Tjeckien och Ungern, i den första av många vågor av expansion efter kalla kriget.
Samma år, 1999, bombade den USA/NATO före detta Jugoslavien i 78 dagar i det största mellanstatliga våldet i Europa sedan slutet av andra världskriget. Biden och andra NATO-cheerleaders som firar ”fred” och ”säkerhet” när Finland går med i krigsalliansen är groteskt. Det är en illavarslande varning om ett mer katastrofalt krig som Sverige kommer att dras in i.
Sveriges försvarsminister har redan aviserat att Sverige kommer att sätta in sina soldater i NATO:s krig. Räkna med att vi snart får hem våra unga flickor och pojkar i svarta liksäckar.
Lars Bern, Antropocene