I Wien, London, Paris, Berlin, Bryssel och ett tiotal andra europeiska städer arrangerades demonstrationer i stöd för Palestina, till och med innan israelerna svarade på jihadistpogromet som begåtts av Iranstödda Hamas den 7 oktober, medan kroppar tillhörande över 1400 offer – torterade, våldtagna, mördade och stympade, spädbarn som halshuggits eller blivit levande brända – fortfarande var varma.
Text: Drieu Godefridi, jurist, filosof. Artikeln har tidigare publicerats på Gatestone- institutets hemsida
Enligt en JNS-rapport:
“IDF publicerade på måndagen [den 23 oktober] två segment från förhöret av Hamasterrorister som deltagit i massakern…
‘Syftet med att gå in på israeliskt territorium (…) var att kidnappa civila; de vill ha så många gisslan som möjligt’, avslöjade en av terroristerna. Han tillade: ‘De [Hamas] lovade oss att den som tar med sig en kidnappad person kommer att få en lägenhet och $10 000.'”
Ändå innehöll varenda en av dessa demonstrationer i Europa hatiska slagord mot Israel och judar.
I Bryssel ropades dessa slagord ut, och den våldsamma och blodtörstiga atmosfären var påtaglig överallt. Runtomkring mig fanns ungefär 2 000 hatiska demonstranter, ett tiotal unga araber som ropade “död åt judarna” och “död åt Israel” medan de utbytte menande leenden och skämt.
En av dem beordrade mig att sluta filma. Det gjorde jag.
Den forne amerikanska statssekreteraren Henry Kissinger förklarade nyligen i en intervju att Europa begått ett allvarligt misstag i att, genom massinvandring, skapa befolkningar som avvisar alla deras normer, värderingar och en “konstitutionell bas”.
Han beklagade det faktum att i Berlin 2023, nästan 80 år efter Förintelsen, ropar folk, helt straffritt, ut “död åt judarna” på gatorna.
Under timmarna efter slakten som begåtts av Hamas påbörjades en våg av rasistiskt våld och attacker i Europa, särskilt i Frankrike. Mot araber eller muslimer? Inte alls. Mot judar, förstås. I Europa är judar fortfarande offer för hat och våld. Det är tydligen ett sätt för våra lokala Hamasvänliga européer att fira den jihadistiska pogromen den 7 oktober.
Även om media har varnat oss i 30 år för risken för våld mot muslimer, i gärningar och siffror, så är våra judiska medborgare i oändligt större mån offer för våld och misshandel än muslimer som bor i Europa.
Redan 2015 varnade Jeffrey Goldberg i The Atlantic: “År 2014 blev judar i Europa mördade, våldtagna, misshandlade, förföljda, trakasserade, spottade på och jagade för att de var judiska.”
Jag känner mig på något sätt matt gentemot de som håller israeler och araber lika ansvariga. Inte bara den europeiska vänstern, som ofta inte ens gör sig besväret att dölja sin antisemitism. Nej, även de till höger som, av feghet eller ignorans, säger till oss att Israel förtjänade det.
Låt oss titta på fakta: år 2005, när fredsprocessen hade nått en återvändsgränd, fördrev Israel 8 500 judar från sina hem på Gazaremsan och jämnade alla deras hem och samhällen med marken. Från den dagen satte ingen israel sin fot på i Gaza och Gaza var “fritt”.
Nu, när inte en enda jude finns där, hade araberna i Gaza full kontroll över detta vackra område vid Medelhavskusten och skulle bygga “Medelhavets Singapore“.
En grupp amerikaner donerade till och med $14 miljoner för att 3 000 växthus skulle köpas av de utvisade judarna och ges till Palestinska myndigheten för att se till att Gazaborna skulle kunna bedriva verksamheter där. Inom några dagar hade samtliga blivit plundrade och förstörda.
År 2006 hölls valet i Gaza och majoriteten av invånarna röstade på den totalitära terroristorganisationen Hamas, vars öppna mål var – och är fortfarande – totalt utplånande av Israel förintelse av judar (artikel 7, 32).
År 2007, som svar på Hamas insmugglande av vapen för att nå sitt folkmordsmål, infördes en blockad av Gaza av Israel och Egypten, i enighet med Palestinska myndigheten, som Hamas precis fått därifrån genom att döda hundratals av deras medlemmar, bland annat genom att kasta ut dem från högsta våningen i höga byggnader.
Israel har inget ansvar överhuvudtaget för den pogrom man utsattes för den 7 oktober. Ansvaret ligger både på psykopaterna i Hamas och minst lika mycket på den islamiska republiken Iran, regionens marionettmästare och aspirerande hegemon.
Men låt oss återvända till Europa. I de flesta västländer har stödet för terror och uppvigling till hat och våld mot icke-muslimer gått från att vara brott till att bli till stöttande, mångfald och “multikulturalism”.
99 % av de som begår dessa brott åtalas aldrig, för att inte tala om att de aldrig döms. Att säga “död åt judarna” och “gasa judarna” har återigen blivit acceptabelt i Väst.
Ingen vettig person, enligt Thukydides, vill ha den värsta formen av krig, vilket är inbördeskrig. Det är av denna anledning som Europa behöver få en bättre förståelse för vad det har gjort med sig själv.
Europa hade otvivelaktigt goda avsikter, men man har demografiskt överväldigat sig själv med folk som man kanske har trott har flytt från tyranni, men som faktiskt har tagit med sig tyranni till Europa. Dessa åtgärder tycks värda att fundera över.
Den första är ett uppskov av invandring. Européerna kommer ha ytterst svårt att integrera de befolkningar som redan är närvarande i deras länder. Det kanske inte ens går. Många verkar inte vilja integreras i den europeiska kulturen; de verkar vilja att européerna ska integreras i deras.
Det bör nu vara uppenbart att problemet inte kommer att lösas genom att ytterligare miljontals nykomlingar adderas varje år.
Detta skulle betyda att man lämnade Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Den extremistiska juridiken med “öppna gränser” från domstolen i Strasbourg förhindrar all utveckling av en rationell asylpolitik.
År 2012 antogs den så kallade “Hirsi-domen”, döpt efter fallet Hirsi Jamaa och andra mot Italien, som anger att de europeiska staterna har rättslig skyldighet att rädda migranter som hittas i Medelhavet – även om de befinner sig 200 meter från den libyska kusten – och ta dem med sig till en europeisk hamn, så att dessa människor kan hävda flyktingstatus.
När den italienska flottan stoppade illegala migranter i Medelhavet och skickade tillbaka dem till sin utgångspunkt i Libyen så fördömde Europadomstolen inte bara Italien för denna “uppenbara” människorättskränkning; italienarna fick betala 15 000 euro för var och en av dessa illegala migranter i “moraliskt skadestånd”.
En sådan summa pengar motsvarar över 10 års inkomst i Hirsi Jamaa och hans följeslagares ursprungsländer, Somalia och Eritrea.
År 2016 uppskattades Somalias BNP per capita till $400; Eritreas till $1 300. Alla fick förstås höra om Hirsi-domen. Särskilt i Afrika så insåg många att om de kunde ta sig till medelhavet så skulle europeiska flottor nu vara skyldiga att ta dem direkt till Europa. Före Hirsi-domen, när folk försökte nå Europa, så gick hundratals varje år en tragisk död till mötes till havs.
Efter Hirsi är nu målet att helt enkelt bli stoppad. Som konsekvens försöker sig hundratusentals människor på denna resa – ofta med hjälp av icke-statliga organisationer såsom Médecins Sans Frontières, vars aktivister väntar på att båtar ska dyka upp utanför den libyska kusten.
Till slut måste européerna göra det otänkbara och faktisk tillämpa sina lagar. Om någon – muslim eller icke-muslim – vill fira jihadistpogromen mot judar så kan de gå och glädja sig i Iran eller Qatar. Inte i Europa.
Varje “död åt judarna” eller “död åt Israel” som yttras i Europa, särskilt efter att spädbarn blivit torterade, levande brända och halshuggna, kvinnor blivit våldtagna och över 200 Israeler släpats tillbaka till Gaza som gisslan den 7 oktober, är en förolämpning inte bara mot judar, utan mot oss, vad vi är, våra lagar, våra demokratier och folkets vilja.
Text: Drieu Godefridi, jurist, filosof vid Saint-Louis universitet, Louvain universitet och fil.dr. i rättsteori, Paris IV-Sorbonne. Han är en entreprenör, VD för en europeisk privat utbildningsgrupp och chef för PAN Medias Group. Han är författare av The Green Reich (2020).
- Klimatförändringsalarmismen är en lögn som måste upphöra, 2023-07-02
- EU: Från inre marknad till tragisk fars, 2021-04-13
- Välkommen till helvetet som är Bryssel, 2017-12-14