Den västerländska civilisationen lider av ett själstillstånd som liknar schizofreni. Det hävdar Iain McGilchrist, en brittisk litteraturhistoriker och läkare, verksam som psykiatriker med särskilt intresse för olika typer av hjärnskador.
I boken ”The Master and His Emissary – The Divided Brain and the Making of the Western World” (2009) lägger han fram sina tankar om detta påstående. Titeln anspelar på människans båda hjärnhalvor.
Den högra hjärnhalvan, kallad Mästaren, förknippas med intuition, empati och en förmåga till en övergripande verklighetsuppfattning. Den vänstra, Sändebudet, förknippas med analys, logik, systematisering och kategorisering.
Sändebudets uppgift är att hjälpa Mästaren att bearbeta, sortera och strukturera upplevelser och intryck, men Sändebudet har gradvis tagit kommandot över Mästaren, vilket enligt McGilchrist har bidragit till en allt djupare kris i vår verklighetsuppfattning.
Boken är uppdelad i två delar.
Den första är en faktabaserad beskrivning av samspelet mellan de båda hjärnhalvorna. McGilchrist börjar med att betona att det inte handlar om en nedvärderande syn på vänster hjärnhalva. Han summerar:
”Jag undervärderar inte betydelsen av den vänstra hjärnhalvans bidrag till allt som mänskligheten har åstadkommit, och till allt det som vi är, i ordets allmänna mening; faktum är att det är just på grund av denna uppskattning som jag hävdar att den måste finna sin rätta plats för att kunna uppfylla sin avgörande och viktiga roll. Den är en underbar tjänare men en usel mästare.”
Den andra halvan av boken utgörs av en beskrivning av den västerländska kulturens utveckling från den grekiska antiken till våra dagar. McGilchrist menar att det rådde en perfekt balans mellan hjärnhalvorna – mellan kropp och själ, känsla och förnuft, empati och överblick – i antikens Grekland.
Det manifesterades i en enastående blomstring inom dramatik, skulptur, arkitektur och filosofi, men redan med Platon inträdde en obalans. Han tog avstånd från de grekiska tragedierna och uppfattningen att man kan förstå världen med hjälp av myter och metaforer.
För Platon gällde förnuftet och vetenskapen.
Det skulle dröja nästan tvåtusen år, ända fram till renässansen, innan de konstnärliga uttrycken åter präglades av den balans som rådde i antikens Grekland. Kanske märks det allra starkast i Shakespeares dramer, som är fyllda av medkännande människoskildringar, förmåga att skildra motsatser och en underliggande längtan efter försoning.
Samtidigt uppstod under denna period en känsla av melankoli, ett vemod över det som gått förlorat, och en längtan bakåt i tiden. Ordet nostalgi kommer från grekiskans nostos (att återvända hem) och algos (smärta). Det är den känsla som gestaltas i Odysséen.
Denna utveckling avbröts med reformationen, då vänster hjärnhalva återtog kommandot. Puritanerna i England stängde teatrarna. Riten och mystiken försvann ur gudstjänstfirandet. Kyrkoväggarna vitkalkades. Ordet och texten, med säte i vänster hjärnhalva, stod i centrum, förkunnat från de upphöjda predikstolarna. Det var en tid av ”avförtrollning”, ett begrepp hämtat från den tyske sociologen Max Weber.
Upplysningen och det naturvetenskapliga betraktelsesättet innebar en fortsatt dominans av vänster hjärnhalva. Verkligheten blev förtingligad, förvandlad till ett slutet system. Den franske filosofen René Descartes såg människor och djur som maskiner. Kant hade följande krassa beskrivning av äktenskapet: ”ett ömsesidigt bruk av varandras sexuella organ”.
Romantiken utgjorde en motreaktion, ett sista försök att återförtrolla naturen. Landskapskonsten präglades av inlevelse och djupseende. Shakespeares dramer återupptäcktes, liksom skönheten hos de grekiska statyerna.
Återigen uppstod en längtan bakåt i tiden, till något svunnet och förlorat, ett försök att återupprätta traditionen, det som McGilchrist kallar för de tidigare generationernas förkroppsligade visdom, men Mästaren förlorade kampen. De senaste tvåhundra åren har inneburit en accelererande triumf för Sändebudet.
Med 1848 års revolutioner och industrialismens framväxt föddes kommunismen och kapitalismen. Båda ideologierna präglas av vetenskaplig materialism. Hjärnforskaren Salomon Henschen, verksam vid Uppsala universitet, skrev år 1926:
”Höger hjärnhalva visar en klar underlägsenhet i förhållande till den vänstra, och spelar enbart en automatisk roll. Det är endast genom att använda den vänstra som man kan uppnå en högre nivå av psykisk utveckling.”
Den snabba urbaniseringen ledde till social upplösning. McGilchrist påpekar att diagnosen schizofreni uppstod samtidigt med detta sönderfall. Senare tillkom även en rad nya diagnoser som autism, Asperger och anorexi. Att ”förlora förståndet” är ett vanligt sätt att beskriva personer med psykisk ohälsa.
McGilchrist påpekar att schizofrena patienter snarare lider av motsatsen: en överdriven dominans av den vänstra hjärnhalvan. De förvandlas från aktörer till åskådare. De blir hyperrationella, instängda i sig själva, paranoida och förfrämligade. Sida vid sida med detta övermått av förnuft lever en irrationell skräck inför det okända. McGilchrist drar paralleller till den franska revolutionen, där man satte förnuftet på piedestal men hamnade i en orgie av blodspillan, terror och tyranni.
Den moderna konsten uttrycker detta själstillstånd. Skönheten som universellt värde försvinner. Bilderna saknar djup. Alla sammanhang är borta. Konstnärerna ser som sin främsta uppgift att väcka starka känslor, vilket uttrycks av den franske teaterskaparen Antonin Artaud: ”Jag vill skapa en grymhetens teater, med samma effekt som en elchocksbehandling.”
På liknande sätt förändras musiken. Harmoni och melodi försvinner. Kvar blir bara den pumpande rytmen. En kombination av likgiltighet och ångest präglar tongivande författare som Kafka, Strindberg och Beckett.
Postmodernismen tar denna utveckling ett steg längre. Orden är inte längre förbundna med det som de betecknar. Den egna erfarenheten devalveras. Skepticism och ironi ersätter empati. McGilchrist tror att efterkommande generationer kommer att se på vår tid, präglad av denna egenartade blandning av cynism och godtrogenhet, med löje och förfäran.
I ett avslutande kapitel tecknar McGilchrist en framtida bild av ett samhälle helt dominerat av vänster hjärnhalva. Sändebudets tyranni leder till förlusten av det sunda förnuftet, som bygger på samarbetet mellan de båda hjärnhalvorna. Tidsuppfattningen blir helt och hållet linjär. Med detta synsätt framstår döden som ett skrämmande slut på livslinjen.
McGilchrist ställer det i kontrast till föreställningen om livet som ett cirkulärt kretslopp, där döden utgör en del av livets helhet. Kroppen förvandlas till ett föremål som vi äger, ett ting bland andra ting, som en sportbil med en häftig stereoanläggning.
Samtidigt finns en avsky för det kroppsliga, särskilt för lukt, känsla och smak. Patos är bannlyst. All moral är upphävd. Den alienerade nutidsmänniskan lever i en värld där verklighet och avbildning blandas ihop. Hon befinner sig i ett rum fyllt av speglar där det inte längre går att avgöra vad som är originalet och vad som bara är en kopia.
McGilchrist konstaterar att hans beskrivning på ett skrämmande sätt överensstämmer med alla tecken i tiden. Och han frågar sig hur vi ska återupprätta samspelet mellan hjärnhalvorna. Mästaren söker sig hela tiden bortom sina gränser, mot Det Andra, mot det gudomliga. Hos grekerna utgjorde myterna meningsbärande berättelser som hjälpte människan att förstå de existentiella frågorna.
I fokus stod varningen mot hybris, att människan skulle tro sig vara jämbördig med gudarna. Men Sändebudet har förvandlat innebörden av begreppet myter till att beteckna något lögnaktigt, ovetenskapligt och påhittat.
I dess ställe har Sändebudet satt en blind tro på Vetenskapen. Men, säger McGilchrist, alla stora vetenskapsmän, Einstein, Bohr, Planck, Heisenberg, är medvetna om att vetenskapen inte kan lösa naturens mysterium, eftersom människan själv är en del av detta mysterium.
Kristen tro bär på en stark och rik mythos. I fokus står inkarnationen, föreningen av ande och materia. Löftet om en möjlig försoning. Men kristen mythos har tömts på mening i takt med att Kyrkan blivit allt mer världsligt orienterad och liksom resten av samhället allt mer dominerad av Sändebudet.
Kyrkan förmår inte längre gestalta det numinösa, närvaron av det outsägliga och det heliga, men hur ska då Västvärlden återskapa balansen mellan Mästaren och Sändebudet?
Kanske, säger McGilchrist, finns en möjlighet i ett närmande till de östasiatiska kulturerna. Han hämtar exempel från Japan och påpekar särskilt vördnaden för naturen. Men viktigast av allt: den västerländska människan måste bli medveten om Sändebudets dominans över Mästaren.
Text: Margareta Skantze, dramatiker och regissör, läs fler av hennes artiklar
