NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
Frustrationen är stor i debatten om bildandet av en ny svensk regering. Jan Björinge fångar den i sin debattartikel i Aftonbladet: ”Nu får det väl ändå vara nog! Ta er samman och bilda en regering utifrån väljarnas vilja.” De rödgröna partierna som har 176 mandat efter valet den 13 september 2026 tycks oförmögna att omvandla valresultatet till handling.
En vän till Jan Björinge formulerar det träffande:
”Det är som om de rödgröna har landat på jorden från var sin planet för att ta hand om ett valresultat de själva saknar koppling till.”
Björinges lösning består av tre punkter:
- Gör det enkelt och bilda en minoritetsregering.
- Låt de partier man har förtroende för välja om de ska sitta i regeringen eller samarbeta i riksdagen.
- Var generös mot övriga: erbjud öppna förhandlingar inom olika sakområden så att även de kan få igenom något av sin politik om de är konstruktiva.
”Låt minoritetsregerande bli det nya normala”, skriver han. Anledningen är att en minoritetsregering ”kan vara mer effektiv i att ta tillvara den stora majoritetens vilja och omsätta den i handling genom kompetenta och rättssäkra myndigheter, och kreativa tjänstepersoner”.
Det är en sympatisk och erfarenhetsbaserad argumentation. Jan Björinge har bakgrund som sakkunnig hos statsministern, riksdagsledamot, fullmäktigeledamot, stads- och regiondirektör samt konsult. Han har sett både minoritets- och majoritetsstyre inifrån.
Hans kärnpoäng är att majoritetsblock där 51 procent styr över 49 procent i fyra år ökar polariseringen, inte bara mellan partier utan mellan medborgare.
USA, Ungern, Polen och Serbien anförs som varnande exempel där rättsväsende, myndigheter och medier politiseras och oppositionen blir destruktiv. Minoritetsstyre bygger däremot på ”den ädla konsten att kompromissa, vilket är demokratins kärna”. I en tid av snabba omvärldsförändringar, klimat, krig, handel, blir det också mer flexibelt.
Det finns något lockande i detta. Den pågående regeringsbildningen, där förslag om Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist har fallit och sonderingar fortsätter, visar hur blocktänkande och röda linjer kan låsa systemet.
En minoritetsregering som tvingas förhandla öppet skulle kunna tvinga fram ansvarstagande och minska risken att myndigheter fylls med lojalister. Det är en realistisk observation att en opposition utan inflytande riskerar att bli destruktiv.
Samtidigt är det inte självklart att minoritetsstyre är det universella botemedlet. Sverige har erfarenhet av minoritetsregeringar, både S-ledda och borgerliga, som fungerat genom uppgörelser, men också av perioder där handlingskraften blivit lidande just för att varje beslut krävt nya förhandlingar.
I en tid med stora samhällsutmaningar (migration, brottslighet, ekonomi) kan det finnas ett värde i tydliga majoriteter som vågar fatta obekväma beslut utan att ständigt kompromissa.
Björinges modell förutsätter konstruktiva motparter. Om polariseringen redan är djup och den har förstärkts av både höger- och vänsterpopulism är det inte säkert att generositet belönas med konstruktivitet. Risken finns att det blir en evig förhandling där ingen tar fullt ansvar.
Björinge har rätt i att väljarna förtjänar en regering som speglar valresultatet och att den nuvarande låsningen är ohållbar. Hans uppmaning att göra det enkelt och låta minoritetsregerande bli normalt är värd att ta på allvar som en pragmatisk väg ut ur blockpolitiken, men det kräver att partierna faktiskt vill kompromissa, inte bara skylla på varandra.
Frågan är om den politiska kulturen i Sverige 2026 är mogen för det eller om vi behöver mer än en handbok i tre punkter. Väljarna har redan sagt sitt. Nu återstår att se om politikerna kan sluta bråka om maktpositioner medan omvärlden undrar vad svenska politiker tjafsar om. Fixa regering nu! I Serbien ”störtade” studenter regeringen.
Redaktionen kommenterar
