DEBATT. FN:s klimatpanel IPCC har avslöjats med spridning av pseudovetenskap och desinformation samtidigt som det framförs misstankar mot organisationens ordförande om korruption och intressekonflikter mellan hans olika roller. Världens klimatforskning är lagd i ruiner och trovärdigheten har gått förlorad i ett läge där vi är i ett skriande behov av att veta vad som faktiskt händer med Jordens klimat och vilken inverkan människans utsläpp kan ha?
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2010-01-22
Miljöorganisationer har sedan 70-talet använt tekniken att publicera dåligt underbyggd skrämselpropaganda för att skapa driv i sin pengainsamling. Nu senast genom WWF:s isbjörnskampanj. Strategin har varit extremt framgångsrik. Media och politiker har okritiskt köpt de alarmistiska budskapen. Falsklarmen har aldrig följts upp och de skyldiga har inte ställts till ansvar. Flera miljöorganisationer har på detta sätt vuxit till stora skrämselindustrier. Efterhand har även många miljöforskare lärt sig taktiken. Genom att presentera alarmistiska forskningsresultat har man skapat politisk uppmärksamhet, vilket betalat sig i form av generösare forskningsanslag och medial uppmärksamhet.
År 1985 enades några ledande klimatforskare vid ett möte i Österrike om att slå larm om att klimatet kunde bli farligt varmare till följd av våra utsläpp av koldioxid. Många politiker som t.ex. Margaret Thatcher och ledande FN-byråkrater såg möjligheter att utnyttja larmet politiskt. Det ledde till bildandet av FN:s klimatpanel IPCC 1988 med mandatet att leta efter bevis för AGW-hypotesen, som gör gällande att människan orsakar global uppvärmning. Man bedyrade att arbetet skulle bygga på vetenskapligt granskade publikationer.
Politiskt styrda medel till klimatforskning ökade i rask takt. Det enda som var politiskt acceptabelt var sådant som pekade ut mänskliga aktiviteter. Ingen ansvarig verkade vara intresserad av andra faktorer som kunde ha betydelse. På detta sätt frammanades en föreställning om vetenskaplig konsensus. Den politiska inblandningen i den vetenskapliga processen har visat sig ödesdiger.
IPCC har genom åren publicerat fyra rapporter där larmen steg för steg har eskalerats. De alarmistiska tongångarna har intensifierats sedan Rajendra Pachauri blev panelens ordförande år 2002. Allt har beskrivits som värre än man tidigare trott. Rapporterna har utnyttjats av politiker och skrämselindustrin för att få uppmärksamhet. Larmen har förstorats och blivit groteskt överdrivna. Det mest smaklösa exemplet är alarmismens ledande profet Al Gore som lät göra filmen ”En obekväm sanning”. Den förmedlade allt annat än sanningen med ett trettiotal falska och snedvridna påståenden. Den alarmistiska desinformationen från Gore och IPCC belönades med Nobels fredspris av den politiskt sammansatta norska nobelkommittén.
IPCC-larmen har också gett näring åt en mycket snabbt växande affärsverksamhet. Handel med utsläppsrätter och olika klimatindustriprojekt omsätter idag hundratals miljarder. Bl.a. har Gore och Pachauri ogenerat berikat sig själva och sina organisationer med hjälp av den skrämselpropaganda som de själva iscensatt.
Konsekvenserna av den politiskt drivna kampanjen har blivit något som mest liknar en masspsykos i västvärlden. Forskare och andra som försökt mana till besinning och som framfört en annan vetenskaplig övertygelse har öppet hånats och framställts som jämbördiga med förintelseförnekare. De fursteslickande ledningarna för en rad vetenskapliga akademier har ställt sig bakom politikerna, få har besvärat sig att fråga sina ledamöter. Signalen som västvärldens classe politique sänt ut till forskarvärlden har varit entydig, man accepterar bara forskning som visar att människan orsakar klimatförändringar.
Omdömeslösa personer som väderuppläsaren Pär Holmgren m.fl. har t.o.m. ifrågasatt det demokratiska styrelseskicket och vår rätt att fritt få framföra våra åsikter. Debatten här på Newsmill har visat upp flera andra exempel. Meningen var att kampanjen skulle ha kulminerat i ett globalt klimatavtal vid FN-mötet i Köpenhamn i december. Resultatet ser vi nu.
Forskarna som arbetat närmast IPCC och dess olika forskningsorgan har fuskat för att kunna leverera det som förväntats. Först uppdagades Michael Manns s.k. hokeystick-kurva som låg till grund för Kyoto-protokollet 1997. Den visade sig vara en förfalskning av historiska temperaturdata. Så i slutet av förra året läckte en whistle-blower ut mejlväxlingen mellan de ledande FN-forskarna, den s.k. Climategateskandalen. Där avslöjades dels hur man medvetet manipulerat grundläggande temperaturdata och datormodeller för att överdriva uppvärmningen, dels att man vägrat redovisa (och eventuellt även raderat) de originaldata man baserat sina larm på.
Därtill har forskarna utnyttjat sin position nära den politiska makten för att hindra forskare med en annan övertygelse att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Samtliga exempel är grova brott mot vetenskapliga grundprinciper.
Någon månad efter Climategate uppdagas det att klimatforskare inom amerikanska forskningsinstitutioner vid NASA och GISS som arbetat åt IPCC även har manipulerat temperaturdata. Under senare decennier, när man säger sig ha registrerat den största uppvärmningen, har dryga två tredjedelar av tillgängliga markstationer för temperaturmätningar försvunnit ur statistiken. De som behållits har i allmänhet varit i ”varmare” lägen.
Ovanpå alla dessa graverande omständigheter, har det nu avslöjats att påståenden från IPCC om smältande glaciärer i Himalaya är baserade på lösa spekulationer förmedlade av skrämselindustrin WWF. Källa är en forskare som numera arbetar för IPCC-ordföranden Pachauris TERI-institut. Larmet om glaciärsmältning ansågs speciellt hotfullt eftersom dessa glaciärer påstås vara den främsta sötvattenkällan för över en miljard människor.
TERI har ansökt om och beviljats stora anslag bl.a. baserat på dessa falska påståenden från IPCC. När andra forskare som arbetar för den indiska regeringen ifrågasatte IPCC:s påståenden, beskrev Pachuari deras forskning som voodoo science och han kritiserade i hårda ordalag den indiska regeringen för deras kritik av IPCC med uttryck som klimatförnekande och skolpojksforskning.
Efter att det grova felet i IPCC-rapporten avslöjats säger Pachuari nu att han inte har något ansvar för vad hans medarbetare kan ha sagt och den senare försvar sig med att IPCC inte haft något fog för att citera hans kommentarer. Det inträffade avslöjar en oacceptabel intressekonflikt mellan Pachuaris olika roller.
Det vi ser verkar vara toppen på ett isberg. Efter alla skandaler och misstankar ligger nu världens klimatforskning i ruiner. Trovärdigheten har gått förlorad i ett läge där vi är i ett skriande behov av att veta vad som faktiskt händer med Jordens klimat och vilken inverkan människans utsläpp kan ha? FN:s klimatkonferens i Köpenhamn blev ett totalt fiasko och världen står idag längre från en överenskommelse om klimatet än någonsin tidigare.
Det är uppenbart att stora utvecklingsländer som Kina och Indien inte tänker bromsa sin ekonomiska utveckling baserat på lösa spekulationer om en klimatpåverkan från koldioxidutsläpp. Någon begränsning av det senare tror jag inte vi kan räkna med under de närmaste decennierna. Det som återstår är att sjösätta en politik som åtminstone förbereder geotekniska åtgärder för att mildra solens instrålning, om det skulle visa sig motiverat.
För de hederliga klimatforskare som fortfarande är aktiva gäller det att börja på ny kula utan politisk inblandning och utan FN och IPCC som förbrukat all trovärdighet. Man måste se till att återställa databaser som vi kan lita på och därefter försöka fastställa hur det egentligen förhåller sig med Jordens klimat.
Text: Lars Bern
