Västmedias bevakning av varje ryskt val är undermålig, men den här gången var den ännu värre än vanligt. Istället för att slå ner på den inkompetens som visas upp är det mer konstruktivt att undersöka varför rationella diskussioner om landet fortsätter att verka omöjliga, för att inte tala om de allvarliga konsekvenserna av det pågående självbedrägeriet.
Text: Glenn Diesen, doktorsexamen i politik och internationella relationer, professor vid Universitetet i sydöstra Norge och redaktör för tidskriften Russia in Global Affairs. Översättning: NewsVoice
Förnuft kontra anpassning till gruppen
En av de första sakerna vi lär oss inom sociologin är att människan befinner sig i en ständig kamp mellan instinkter och förnuft. Under tiotusentals år har vi utvecklat instinkten att organisera oss i grupper som en källa till trygghet. Detta är ett resultat av evolutionsbiologi eftersom överlevnad kräver att vi organiserar oss i ”vi” kontra ”dem”.
Lojaliteten inom gruppen förstärks genom att man tilldelar kontrasterande identiteter som det dygdiga ”vi” kontra den onda ”andra”, vilket hjälper till att hindra en individ från att avvika för långt från flocken.
Men människor är också utrustade med förnuft och därmed förmågan att bedöma den objektiva verkligheten oberoende av sin närmaste omgivning. I internationella relationer är det absolut nödvändigt att sätta sig in i motståndarens situation.
Den rationalitet som krävs för att se världen ur ”den andres” perspektiv är avgörande för att nå ömsesidig förståelse, minska spänningar och sträva efter en fungerande fred.
Varje framgångsrik fredsprocess och försoning i historien – från Nordirland till förhandlingarna för att få slut på apartheid i Sydafrika – har byggt på detta.
Vi förväntar oss att journalister ska vara objektiva i sin rapportering av verkligheten, vilket är särskilt viktigt under krig. Men det verkar vara nästan omöjligt, särskilt under konflikter. När människor upplever yttre hot triggas deras flockinstinkter, samhället kräver grupplojalitet och vi straffar dem som avviker.
Den politiska lydnad som krävs under krigstid resulterar vanligtvis i en försvagning av yttrandefriheten, journalistikens roll och demokratin.
Varför röstade ryssarna på Putin?
Så hur kan vi förstå orsakerna till president Vladimir Putins enorma popularitet i Ryssland och hans jordskredsseger?
Om vi använder vårt förnuft och står emot våra stamkänsloinstinkter borde det inte vara svårt att förstå Putins popularitet. Medan 1990-talet var en gyllene period för västvärlden, var det en mardröm för ryssarna. Ekonomin kollapsade och samhället upplöstes med verkligt fruktansvärda konsekvenser.
Landets säkerhet kollapsade också, eftersom NATO:s expansion innebar att det inte fanns någon chans att komma överens om en inkluderande europeisk säkerhetsarkitektur. Det hade beskrivits i Parisstadgan för ett nytt Europa 1990 och i OSSE:s grunddokument.
Ett försvagat Ryssland innebar att dess intressen kunde ignoreras, och NATO kunde invadera Moskvas allierade Jugoslavien, i strid med internationell rätt.
När Putin tog över presidentposten den 31 december 1999 var det vanligt att man i väst förutspådde att Ryssland skulle gå samma öde till mötes som Sovjetunionen. Det vill säga en slutlig kollaps.
Men Ryssland har istället blivit den största ekonomin i Europa (enligt PPP), dess samhälle har läkt efter det katastrofala 1990-talet, dess militära makt har återupprättats och nya internationella partners har hittats i öst och i det globala syd, vilket framgår av BRICS växande roll.
Dessutom anser de flesta ryssar att det inte är någon bra idé att ha stora störningar i ledarskapet mitt under ett proxykrig mellan Nato och Ryssland i Ukraina som anses vara ett existentiellt hot. Byt inte häst i farten, som det amerikanska ordspråket, som ofta tillskrivs Abraham Lincoln, lyder.
På tal om USA, den framlidne Michail Gorbatjov – som var oerhört populär där – drog sig inte för att kritisera Putin, när han fortfarande var med oss, men han hävdade ändå att Putin ”räddade Ryssland från början av en kollaps”.
Idag skulle en västerländsk journalist som upprepar detta omedelbart stämplas som ”putinist” – vilket innebär ett förräderi mot ”oss”. Västjournalister kan inte erkänna Rysslands enorma framgångar sedan 1999 eftersom det skulle kunna tolkas som att man ger legitimitet och signalerar stöd för den ”onda” sidan.
Priset för självbedrägeri
Argument bedöms inte utifrån i vilken utsträckning de återspeglar en objektiv verklighet, utan snarare utifrån hur de uppfattas uttrycka stöd för eller fördömande av Ryssland. Anpassning till ett narrativ signalerar lojalitet inom gruppen, och viljan att beröva motståndarna legitimitet begränsar vad som får diskuteras.
Att erkänna Putins prestationer under de senaste 25 åren betraktas som att uttrycka stöd för honom, vilket är detsamma som förräderi.
Samtidigt diskuterar journalister nästan aldrig Moskvas säkerhetsproblem och i vilken utsträckning våra konkurrerande intressen kan harmoniseras. Istället förmedlas rysk politik genom att hänvisa till nedsättande beskrivningar av Putins karaktär.
Precis som i våra andra krig förklaras konflikter med att det finns en ond man och om vi bara kunde få honom att försvinna så skulle fredens naturliga ordning återställas. Enligt berättelsen är Putin vår senaste reinkarnation av Hitler och vi lever ständigt i 1940-talet där en motståndare måste besegras och inte blidkas.
- Hur kan journalister då förklara för sin publik Putins popularitet och orsakerna till hans enorma personliga röstetal när det inte är tillåtet att säga något positivt om den ryske presidenten?
- Om vi inte kan leva i verkligheten och inte kan sätta oss in i motståndarens situation – hur ska vi då kunna göra förnuftiga analyser och föra en vettig politik?
Som jag alltid varnade mina studenter i internationella relationer: Hata inte dina rivaler, det leder till dåliga och farliga analyser! Att göra självbedrägeri till en dygd har ett högt pris.
- Hur kan västvärlden bedriva diplomati och arbeta med Putin när han framställs som ondskan förkroppsligad och som en illegitim ledare?
Till och med att förklara rysk politik fördöms som att legitimera rysk politik, vilket anses vara propaganda som inte får ges en plattform.
Människor anpassar sig till mantrat om det goda mot det onda eftersom det känns dygdigt och patriotiskt att signalera att man stöder den egna gruppen och avskyr den andra gruppen.
- Men hur kan vi driva våra intressen när vi har förpliktigat oss till självbedrägeri och har förbjudit verkligheten från vår analys?
Jag har i två år försökt förklara varför de antiryska sanktionerna var dömda att misslyckas och varför Ryssland kommer att vinna kriget, bara för att få höra att det är rysk propaganda att undergräva stödet för sanktionerna och att ifrågasätta berättelsen om en förestående ukrainsk seger. Verkligheten är fördömd!
Att ignorera verkligheten resulterar i en förvrängd bild av Ryssland som förutsägbart leder till felberäkningar.
- Hur kunde Ryssland som en ”bensinstation maskerad som ett land” besegra de mest drakoniska västliga sanktionerna och se sin ekonomi inte bara överleva, utan enligt vissa mått till och med blomstra?
- Varför skulle ryssarna enas under ett existentiellt hot när vi inte kan erkänna den roll som Nato spelar i det avseendet?
Sigmund Freud undersökte i vilken utsträckning instinktiv gruppsykologi kunde minska individens rationalitet. Freuds idéer vidareutvecklades av hans brorson Edward Bernays, som blev den moderna politiska propagandans fader.
För över hundra år sedan varnade Walter Lippman för gruppsykologin, som hanterades med propaganda, eftersom den hade ett högt pris.
Att ge efter för instinkten att se konflikter som en kamp mellan det dygdiga ”vi” och den onda ”andra” innebär att fred kräver att man besegrar motståndaren, medan en fungerande lösning blir liktydig med eftergivenhet.
Vad kan bättre förklara det nuvarande misslyckandet med rationell analys och den resulterande kollapsen av diplomatin?
Text: Glenn Diesen, professor vid Universitetet i sydöstra Norge och redaktör för tidskriften Russia in Global Affairs.
