NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
I generationer har barn presterat bättre än sina föräldrar på kognitiva tester. Nu vänder den trenden. Dr Jared Horvath, som tidigare var lärare och numera är kognitionsforskare, beskriver en försämring av kognitiv förmåga: uppmärksamhet, minne och inlärning, trots att barnen numera tillbringar mer tid i skolan.
Hans förklaring förtjänar varje förälders uppmärksamhet. Jag tror att det djupare problemet börjar långt innan barnen börjar skolan.
Många föräldrar beskriver samma oroande mönster: deras småbarn sitter tyst och tittar på ett program, för att sedan bli otröstligt när det tar slut. När jag undersökte hur detta innehåll fängslar barnens uppmärksamhet upptäckte jag ett mycket större problem. Här förklarar jag dopaminfällan, hur den sträcker sig in i vuxenlivet och varför det är viktigt att återställa nervsystemets hälsa: The Hidden Dopamine Trap
Efter att ha hört föräldrarnas oro kring Cocomelon tittade jag själv på flera avsnitt. Bilderna byttes var 1–4 sekunder. Jag tyckte att det var förvirrande. Varje plötslig förändring drar uppmärksamheten tillbaka till skärmen. Jämför det med Mister Rogers, som medvetet lämnade pauser så att barnen skulle hinna bearbeta det de upplevde.
Forskningen ger oss skäl att ta dessa farhågor på allvar. Studier har kopplat tidig skärmexponering till senare uppmärksamhetssvårigheter. Experimentell forskning har också visat försämrad exekutiv funktion omedelbart efter snabba tecknade serier.
En annan studie kopplade samman längre skärmtid i förskoleåldern med mer ilska och frustration ett år senare. Det här är olika resultat, men tillsammans väcker de en fråga som vi borde ha ställt mycket tidigare: Varför tillåter vi att barnprogram optimeras för långvarigt tittande utan att kräva bevis för att utformningen främjar en sund utveckling?
Det som oroar mig mest är att incitamentet att skapa detta innehåll förblir oförändrat. När en algoritm belönar tittartid kan skrämmande eller störande material bli framgångsrikt enbart för att det fängslar barnets uppmärksamhet.
AI gör det möjligt att producera sådant material i en extraordinär skala. Vuxna teman, våld och ångest kan förpackas i färgglada, till synes oskyldiga tecknade serier. Föräldrar ser något som är gjort för barn och antar förståeligt nog att någon har funderat på hur det kommer att påverka dem.
Ändå belönar systemet fortsatt tittande, utan att ta någon större hänsyn till vad barnen lär sig eller känner. Vi måste ta itu med dessa influenser innan barnets ångest blir ännu ett symptom som måste behandlas med medicin.
Jag tror att det djupare problemet är att detta mönster följer oss in i vuxenlivet. Sociala medier och högt bearbetade livsmedel erbjuder upprepade utbrott av tillfredsställelse. Vanliga upplevelser kan gradvis kännas mindre tillfredsställande i jämförelse. Vi strävar ständigt efter något stimulerande, men upplever att vi känner oss alltmer frånkopplade när det väl är borta.
Att skylla på utmattade föräldrar leder inte till särskilt mycket. Barn behöver lockande alternativ: lek, rörelse, samtal, sömn och tid utan ständig stimulans. Att ta ifrån dem en enhet är ett steg. Att skapa en vardag där ett barn bekvämt kan engagera sig i omvärlden förtjänar precis lika mycket uppmärksamhet.
En av våra mest värdefulla resurser är förmågan att känna sig närvarande och förbunden med livet. Jag tror att skyddet av den förmågan börjar med att förstå vad det är som upprepade gånger drar oss bort från den.
Källa: Midwestern Doctor | Översättning: NewsVoice
