DEBATT & ANALYS. Den västerländska staten har miljontals medborgare. Det moderna samhället är en komplicerad byggnad. Dessa två fenomen skapar problem för demokratin, när folket ska välja sina representanter för styrning av nationen. Ifall avståndet mellan folket och deras representanter ökar blir risken för missnöjesaktioner uppenbar. Vi ser det dagligen.
Text: Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. Sandström skrev boken “Ceremonimästarna – en berättelse om rit och rätt” och han driver Anti-pk-bloggen.se
Oviljan att arrangera folkomröstningar är bara ett exempel. Förklaringen att vissa frågor är för komplexa för vanligt folk blir utmanade och förstärker spänningarna i den representativa demokratin. I klyftan mellan dom som bestämmer (eliten) och folket yttrar sig det som kallas populism.
Som framgått av min inledande artikel är populismens inte någon speciell åsiktsinriktning, såsom höger eller vänster. De är i stället fråga om en stil för argumentation. Det gäller budskap som via TV, radio och medier sprids i braskande ordalag och påtalar klyftan mellan folket och deras representanter. Än en gång bygger jag min framställning på statsvetaren Benjamin Moffitt i “The Global Rise of Populism” (2017), en bok som jag anser viktig. I min första artikel behandlades frågan vem som är populist.
I denna andra text ska jag försöka beskriva hur en populist agerar, typiskt sett. I en tredje artikel granskas populistens syften eller mål.
Om man vill förstå populistens arbetsstil bör man tänka sig en teaterföreställning
En populist är den ledande skådespelaren. Medierna är scenen på vilken det politiska budskapet presenteras. Och publiken är självfallet väljarna. Den som tänker efter inser att dessa tre komponenter i grunden varit desamma sedan antikens första demokratier. Frånsett den viktiga skillnaden att det förr rört sig om direkt demokrati och numera representativ (de valda beslutar om politiken), men det avgörande är att det politiska dramat fått ett annat innehåll under loppet av ett par tusen år.
- Estradören är idag yrkespolitiker.
- Scenen är inte längre det torg, där kanske tusen personer samlats, utan samtalet förs idag på distans via massmedier.
- Och nu är publiken miljontals väljare, som på avstånd via TV tar del av föreställningen.
Man kan därför säga att den moderna politiska teatern har helt annorlunda artister och en ny teaterbyggnad. Nu uppträder alltså en professionell politisk skådespelare inför en månghövdad publik i fjärran. Skådespelet framförs medialt. Teatermetaforen blixtbelyser orsakerna till populismens framväxt. Med tanke på det moderna samhällets komplexitet gör teaterbilden det enkelt att förstå riskerna för en växande distans mellan publik och scen, dvs mellan en väljarkår på många miljoner och ett fåtal valda representanter.
Den moderna publiken är visserligen mer utbildad. Men den får anses något bedövad av mediernas beroendeframkallande lustgas, varom mera snart.
En populistisk skådespelare tar avstånd från eliten samt visar att artistens själv tillhör folket. Han eller hon odlar en form av vanlighet via olika attityder. Det ordinära syns i ett modernt och braskande språk, med folkliga liknelser och råa inslag.
Vidare signalerar språket konfrontation och handlingsberedskap. Ordvalet liknar ofta stridens och visar tydligt vem som är fienden. Även klädsel, miner och gester kan vara tecken på vardaglighet, ibland till och med det vulgaritet. Men vanlighet räcker förstås inte för att skapa populism. Något måste tillföras. Och det är rollen som folkets starke ledare, en dynamisk person som i handling ska klara av problem och kriser. Ofta är det enkla lösningar som föreslås – många teknikaliteter och svåra problem utelämnas. Så långt skådespelarens rollhäfte, dvs populistens talarmanus.
Så över till teaterhuset och platsen på scenen. Det är här den nya tidens massmedier kommer in i bilden och skapar en hävstångseffekt, vilken idag ger populismen en viktig plats inom världspolitiken. TV, radio och sociala medier är i och för sig alla politikers verktyg. Men för populisten blir hanteringen av medierna avgörande för att nå de breda folklager han eller hon vänder sig till.
I detta avseende är Bert Karlsson och Donald Trump bra studieobjekt. Bert har så att säga vuxit in i mediernas värld genom poplåtar, egna bolag och ett väl odlat kändisskap. Donald har genom ärvda pengar kunnat köpa sig till en betydande medial kontroll. För övrigt har båda två de skådespelartalanger, som i ord och manér behövs för att signalera vanlighet. Att Donald är superrik kompenseras mer än väl av hans mediebolag, twittrande, lynnighet och vulgära språk.
Medial träning
Den som funderar över hur dagens svenska politiker hanterar talarmanus inser – kanske något överraskande – att flertalet befinner sig i närheten av det som kan kallas populism. Skillnaderna rör kanske främst graden av konfrontation (artighet) i budskapet. Den i huvudsak gemensamma formen har sin grund i mångårig medial träning och kontakter med experter på kommunikation. Delvis går det kanske att skola sig i vanlighet. Enklare är nog att träna in ord, miner, poser och en handlingskraftig framtoning.
Däremot är det stora skillnader i svenska politikernas tillgång till scenplats, dvs till roller hos massmedierna. Utan tvekan är det så att de stora mediehusen Bonnier, Skibsted och SVT/SR utrymmesmässigt favoriserar landets etablerade politiska partier.
Innebörden är att elitens politiker ges en bredare scen. Det innebär faktiskt även att V-partiet gynnas, med en partiledare som med råge uppfyller villkoren för att kallas vänsterpopulist. Mest gynnat är förmodligen S-partiet. Genom en mångårig regeringsställning, goda mediala kontakter och en skicklig medieträning ges partiets representanter god medial plats för ett samtal med inslag av vänsterpopulism.
De etablerade partiernas behov av medialt stöd gäller särskilt TV och radio, de medier som idag har störst genomslagskraft visavi väljarkåren. Detta är sannolikt den viktigaste förklaringen till att staten genom lagstiftning beslutat att SVT/SR ska tvångsfinansieras av skattebetalarna.
Folkbildning och public service
Högtidliga uttalanden om folkbildning eller public service måste antagligen ses som svepskäl. Detta syns i ett brett utbud av nöjen, spel, våld mm, dvs den lustgasliknande behandling tittarna serveras var dag, bland annat för att glömma vardagens politiska vedermödor. Public service fungerar i praktiken som ett mycket starkt stöd för vänsterliberala krafter i dagens Sverige.
Därför är det intressant att M-partiets ungdomsförbund nu propagerar för ett slopande av tvångsfinansieringen av SVT/SR. Detta kommer sannolikt att utvecklas till en ödesfråga inom svensk politik.
Faktorer som påverkar populismens framgång
Den mediala bilden i Sverige fungerar alltså som en spärr mot framgång för populister med inriktning mot högerpolitik. Trots sitt övertag vad gäller kontroll av medierna har de etablerade partierna ändå svårt att värja sig mot SD-partiet. Huvudorsaken är spänningar mellan eliten och folkliga strömningar.
En annan förklaring är SD:s skicklighet i att hantera ett folkligt åsiktsutbyte via internet, dvs framför allt sociala medier.
En tredje orsak är att tryckta medier stegvis förlorar sitt grepp över dagens ungdom. Vidare är det kanske så att idén från antiken om att bjuda folket ”bröd och skådespel” fungerar mindre effektiv för SVT idag, låt vara att bolaget anstränger sig för att leverera tidsfördriv och kändiseri varje kväll.
Text: Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt, Anti-pk-bloggen.se | Foto: Gerd Altmann. Pixabay.com-licens
Läs mer av Torsten Sandström
- Vem är egentligen populist?
- Reformer, nytänkande och mod kan rädda Sverige
- Professor analyserar svenska PK-samhället och jämför med Iran