Torsten Sandström, selfie
Torsten Sandström, selfie

DEBATT. Om demokratin ska räddas i Sverige krävs omfattande statsrättsliga reformer och ändringar i partiernas arbete. Förnuftiga människor måste agera annars tar missnöjespartier över, utan att en fördjupad medlemsmakt blir följden, men detta krävs självkritik, mod och mängder av nytänkande hos dagens politiker.

Text: Torsten Sandström som är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. Han färdigställer skrev boken “Ceremonimästarna – en berättelse om rit och rätt”. Han driver Anti-pk-bloggen.se

Låt mig börja med bilden om demokratin och de tre statsmakter som bär upp den. Även om det bara är en tankefigur från 1800-talet måste man säga att den länge haft betydelse, såväl pedagogiskt som praktiskt. I tur och ordning rör det sig om riksdagen, regeringen och den fria press som, för det tredje, ska kontrollera hur de beslutande och verkställande nivåerna agerar. Särskilt viktig i ett demokratiskt perspektiv är givetvis riksdagens funktionssätt, dvs att det skapas ett livfullt eller dynamiskt samband mellan väljarna, deras partier och valet av personer som beslutar i riksdagen.

De tre ”statsmakterna” har separata uppgifter. Folkets valda ledamöter bestämmer, regeringen ser till att besluten kommer på plats och medierna kontrollerar att demokratin funkar på det sätt som författningen anger.

Nu har det inte blivit som ritningarna till den goda modellen visar. När det gäller riksdag och regering har i ett hundraårigt perspektiv en form av politisk stelhet vuxit fram. Den svenska marknadssamhället har genomgått en ingripande kommersialisering och specialisering. Om man ser till industriell produktion har denna utveckling varit oerhört framgångsrik.


Men specialiseringen har även drabbat det politiska livet. Enligt min mening med allvarliga följder. Där har i grova drag personer – som förr kommit till riksdagen från företag, myndigheter, industriarbete eller jordbruk – numera ersatts av politiker på heltid. Från unga år framodlade beslutsfattare utan någon nämnvärd arbetslivserfarenhet bygger egna maktpyramider för avancemang och belöningar.


Till bilden hör att antalet partimedlemmar sjunkit rejält. Partierna finansieras nästan enbart via statsbidrag.

Tillspetsat kan man säga att dagens partier liknar noterade företag. Partiets ledning bestämmer politiken och förvandlar riksdagens ledamöter till knapptryckare och medlemmarna till kulisser. Följden har blivit en stark koncentration av den politiska makten till få händer. Alltså en upp-och-nedvänd bild av urgamla ideal om folkligt inflytande eller gräsrotsdemokrati.

Marknaden har på så vis indirekt kommit att hota den första och den andra statsmakten. Riksdagens befolkas som sagt numera av yrkespolitiker, som allt oftare har familjerelationer och ekonomiska bindningar till sitt ”yrke”. Partipiskan viner och hindrar de folkvalda att rösta efter eget huvud.

Samma tendens syns inom regeringsmakten. Här samlas yrkespolitikens överklass. Professionalisering, partistyrning och slutenhet har därför tagit kål på demokratins livsnerv, som baseras på samtal med väljarna och ett svängrum i praktiken för riksdagens ledamöter att rösta med hänsyn till lokala influenser eller det egna förnuftet/samvetet. På så vis kan man säga den första och andra statsmakten fått grus i sitt maskineri.

Ifall den tredje statsmakten fungerat väl, dvs medierna utövat kontroll över de övre instanserna, har de demokratiska skadeverkningarna kunnat begränsas. Men någon sådan medial kontroll har aldrig existerat i Sverige. Genom ägarsamband har medierna ständigt varit knutna till ett eller annat parti och i huvudsak stött den linje partiledningen stakat ut. Vidare syns inom medierna i hög grad de marknadskrafter jag nyss nämnt.

I framför allt tidningsbranschen har omfattande omstruktureringar skett. Nedläggningar och uppköp medför att vi idag enbart ser tre stora ägarstyrda mediehus. Särskild betydelse har SR/SVT, som finansieras genom tvångavgifter från folket. Problemet är att SR/SVT är nära förenade med aktörerna inom de övre statsmakterna. På så vis ges de etablerade partiernas ledare tillträde den eftertraktade mediescen som radio och teve erbjuder.

Även professionaliseringen syns inom medierna syns. Den gamla tidens självskolade murvlar, med intellektuella och samhällskritiska ambitioner, har ersatts av en kår av färska yrkesjournalister, som snabbutbildats särskilt för uppgiften. Jag påstår att denna utbildning inte tar sikte på en träning i att kritisera riksdagens och regeringens hantering av samhällsmakten. Journalisterna har idag annat fokus. Detta syns på två vis. Till stor del går den nya generationens skribenter i den politiska elitens ledband. De berättar därför inte så mycket om hur partimedlemmarnas politiska intressen hamnar i kläm eller om vådorna med yrkespolitiker.

Mer intresse ägnas åt de ämnen som den politiska adeln prioriterar, dvs fenomen som rör viktiga (men knappast folkliga) frågor om mänskliga rättigheter, jämställdhet, klimat, minoriteter osv. Resultatet har blivit att vardagsproblemen rörande bostäder, arbete, sjukvård, skatter mm hamnat i bakgrunden. De två första statsmakternas underlåtenhetssynder på dessa områden kritiseras alltså inte tillräckligt.

Till en annan del har konkurrens – och svag ekonomisk till växt – i tidningsbranschen medfört att journalistyrket på senare år fått ett nytt innehåll. Kampen om publik och pengar har gjort skribenterna till författare av en mängd lättuggat stoff, i stil med sport, nöjen, livsstil, hälsa och framför allt krönikor i långa rader. Självklart har den nya medieinriktningen medfört att den tredje statsmaktens alltmer lämnat politikerna i riksdag och regering ifred från kritisk granskning.

Följden av centralisering, yrkespolitik och en avtagande medial kritik har skapat ett påtagligt missnöje inom delar av svenska befolkningen. Den folkliga frustrationen ökar. Denna besvikelse försöker SD-partiet fylla. Man kan inte säga att SD presenterar några vettiga lösningar för ökad medlemsmakt. Det är möjligt att sociala medier kan bidra med den kritik som tredje statsmakten allt mindre sysslar med.

Här tycks det som missbelåtna grupper kring SD är framgångsrika med att slå på högerpopulismens trummor. Av naturliga skäl. De etablerade partiernas ledningar talar nämligen inte längre så mycket med sina medlemmar. Man talar till dem. Detta syns tydligt i det märkliga skådespelet kring tillkomsten av DÖ och JÖK:en (januariöverskommelsen).

Ifall demokratin ska räddas i vårt land krävs därför omfattande statsrättsliga reformer och ändringar i partiernas arbete internt och externt. Inget tyder dock på att ökat medlemsinflytande står på dagordningen i svensk politik. Jag tror att informationstekniken kan bidra med lösningar. Redan idag kan medlemmarna ges rätt att via BankID rösta på politiska förslag som lanseras på partiernas hemsidor. På så vis kan kanske en vidgad medlemsmakt tvingas fram.

Viktigare är att Valmyndigheten i lag bör kunna ges rätt att bereda suspensiva folkomröstningar om föreslagen lagstiftning, ifall exv 50.000 medborgare ställer sig bakom ett veto via sina BankID. Här finns en öppning för en utveckling liknande den i Schweiz.

Många fnyser antagligen åt mina förslag. Jag anar kritik mot osäkra BankID och oro över konservativa kampanjer mot angelägen social lagstiftning.  Okej, att tekniken kanske har brister. Men jag talar enbart om bruk av BankID som bas för opinionstryck via hemsidor respektive folkomröstningar (som stoppar ett lagförslag).

Om ett lagförslag suspenderas har riksdagens ledamöter möjlighet att komma igen. Argumentet om risken för en konservativ utveckling kontrar jag med dagens ökade flöde av vänsterlagstiftning. En folklig medlemsopinion måste ges svängrum i svensk vardagspolitik.

Därför måste förnuftiga människor samlas för att försöka rädda den svenska demokratin. Annars tar missnöjets partier över, utan att en fördjupad medlemsmakt blir följden. Jag tror att en förändring är möjlig. Men det krävs självkritik, mod och mängder av nytänkande hos dagens politiker.

Mitt förslag om röstning via BankID kan tyckas futtigt. Men det är ändå en handfast start, anser jag. I avvaktan på en önskelista med ytterligare reformer, i stil med krav på begränsningar i rätten till förlängning av politiska uppdrag och ökad finansiering genom partiernas medlemmar.

Text: Torsten Sandström som är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. Han färdigställer nu boken Ceremonimästarna – en berättelse om rit och rätt. Han driver Anti-pk-bloggen.se

Relaterat

9 KOMMENTARER

  1. Mycket bra artikel! Bra bredd och sammanfattning av en stor del av Sveriges problematik.

    Jag delar helt uppfattningen om att utnyttja BankID i syfte att stärka demokratin.

  2. Jättebra artikel och gillar förslaget med rösta eller skriva på uppror med bank id och kunna påverka i större omfattning!

  3. Utmärkt artikel. Det är glädjande att någon inte bara upplyser om dagens stora problem i Sverige och svenk politik men också kommer med förslag hur man skulle kunna rädda Sverige från undergång. Jag tycker också förslaget med Bank ID är bra men jag ser också tydligt att idag finns ingen vilja hos politiker att låta folk ha sitt åsikt eftersom de flesta av våra politiker är landsföredarre, säljer ut sitt land till globalisterna både från höger och vänster sida. Ett annat förslag skulle bli att återinföra politiska ansvaret att det ska bli straffbart alla politiska beslut som skadar folkets och landets tillgångar och rättigheter. Sådant kommer inte ske heller just p.g.a. politisk ovilja att ge makten tillbaka till folket. Tyvärr vi är på väg till mer diktatur i Sverige också. Vad jag också önskar folkets uppvaknande innan det är försent för Sverige. Folkets medvetenhet är mycket lågt idag och många vill inte heller vakna upp istället accepterar den bekväma livet utan att stå upp mot orättvisor. Det räcker inte våra alternativmedia tidningar eftersom fortfarande vi är inte så många som läser det och kämpar för att väcka folket runt om oss.

  4. @ Julius 2019-01-31 at 11:17

    Jag kan bara ansluta mig till hyllningskören för en redig och klarläggande artikel. Liksom många andra är jag också bekymrad över okunskapen och likgiltigheten i de breda folklagren, inte alla kan ju bli experter men den generella medvetenheten är skrämmande låg och det leder till att vi ger sittande politiker fri lejd att fortsätta strunta i sin befolkning.

    Innan valet blev jag inblandad i några diskussioner om vikten av att rösta i valen, det verkar tyvärr som att det blivit “inne” att visa sitt missnöje genom att inte rösta öht.

    Demokratin måste komma närmare allmänheten på ett sätt som påminner om Schweiz, dvs folkomröstningar som inte bara är rådgivande utan beslutande.

    Det går att åstadkomma detta på flera olika sätt men varför inte elektroniskt, det förekommer en del kritik mot detta sätt också men valhemligheten idag är ju inte särskilt hemlig.

    Valfusket skulle sannolikt inte bli värre än det är med dagens system.

    Jag håller dessutom med Julius krav att återinföra ämbets- och tjänstemanna ansvaret som togs bort av Palme regeringen redan 1975.

  5. Vi håller tummarna Jan för att flera som prof. Torsten stor upp för folket och vågar skriva ner sitt förslag och om vi har tur kommer något parti införa de förslag så att folk får höra sina åsikter och politikerna börjar styra för folkets och landets bästa.

  6. Håller helt med men jag vill påstå att demokratin har upphört att fungera i Sverige. Det finns två grundläggande rekvisit för att en demokrati av svensk typ skall fungera. Dels ett totalt oberoende domstolssystem, men i Sverige är det starkt styrt av politisk krafter. Det andra är en mycket vitt och varierat pressutbud och medieutbud, men i Sverige domineras media kraftfullt av en statlig styrd och skattefinansierad aktör och mycket dominant privat aktör och mediehus och en kartell av journalister. Det är inte tillnärmelsevis något ”fritt” media. Dessutom agerar samtliga i den dominansen för att tysta alla oberoende media. MSM domineras stort av ett privat mediehus, som dessutom har visat sina nära band till regeringen, speciellt när man tillsammans tvingade Google att “frivilligt” censurera, under hotet av lagstiftning och höga böter. Mediabaroner skall verkligen inte kunna använda en stats rätt till lagstiftning för att kommendera publiceringar. Det andra problemet är att det dominerande mediehuset i Sverige är ett etniskt homogent familjeföretag med välkända starka kopplingar in i den djupa statens globalist strävanden, speciellt i USA. Man har alltså i praktiken blivit en propagandakanal. Allt detta medför just som artikeln säger att allt färre bryr sig, det går ju ändå inte att påverka något. Sverige har blivit en diktatur av sovjetisk typ. Allt detta måste ändras. Dels genom att man begränsar medias ägarkoncentration, dels genom att man skyddar och bygger upp alternativa media så inte allmänheten bara serveras med en enda åsikt.

    • Anmärkningsvärt att vi har en sådan ägarkoncentration i MSM trots att vi har en myndighet som skall bevaka sådant (Konkurrensverket). Lägg ner skiten!

      För övrigt så skriver du väldigt bra och upplysande Karl W!

    • Karl, jag håller med om vad du skriver, men du landar i ett begränsat perspektiv. Du prioriterar begränsningar av medias ägarstruktur och tycks därmed mena att det som första åtgärd snabbt skulle leda till en förstärkt demokrati. Så enkelt är det väl inte Karl?

  7. Som författare är jag glad över reaktioner från NewsVoice´s läsare. Inte bara beröm utan också kritik att tänka på. Jag planerar tre artiklar om populism. Ett viktigt ämne. I Sverige är det fult att vara populist. Men utomlands ses såväl vänster- som högerpopulism som något mer naturligt. Kanske är flertalet politiker populister? Jag har läst en spännande bok som jag lägger till grund för mina kommande artiklar på (som jag hoppas) NewsVoice.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here