Svíagris – Den tredje boken av Magnus Stenlund

Magnus Stenlunds tredje del i Den Stora Stora Sagan är seriens mörkaste bok hittills, men också den mest arkitektoniskt uträknade. Svíagris lurar sina läsare på samma raffinerade sätt som den lurar sina egna karaktärer, och priset för sanningen visar sig här högre än någonsin.

Jag skrev i min recension av Den Rasande att Stenlund ”ber läsaren om tillit till en skapelseprocess som uppenbarligen pågår på lång bana”. Med Svíagris i knät, kan jag konstatera att tilliten var väl investerad.

Om Del 2 var ett mittensegment så är Svíagris boken där maskineriet verkligen visar vad det duger till. Trådar som legat och skvalpat sedan Den Eldrökta knyts samman, ofta på ställen jag minst anade. Och de trådar som inte knyts samman lämnas därhän med en tydlighet som gör klart att det är avsiktligt.

Namnet avslöjas – om och om igen

Ett grepp jag uppskattar är hur boktiteln till sist får sin fulla innebörd under berättelsens lopp. I Den Rasande handlade det om gudanamn genom historien. I Svíagris är det något helt annat: en regelrätt flerstegsgåta, där svaret byts ut minst tre gånger under bokens gång och där varje ny ”sanning” är lika övertygande motiverad som den förra.

Det märks tydligast i själva bokens motor: en gåta som löses, visar sig vara fel, och löses om igen – flera gånger om, utan att det någonsin känns som ett billigt knep. Redan i en skickligt regisserad förhörsscen i bokens första kapitel får vi ett svar som känns övertygande nog att fastna med länge, men ett stycke in i boken visar det sig vila på en förfalskning, medvetet inplanterad i källtexten av någon med allt att vinna på att vilseleda sin läsare – och därmed även Stenlunds läsare.

Och i en av bokens finaste enskilda scener – där en fånge sitter i mörkret och läser Ödets källa med fingertopparna, eftersom hon är blind – knäcks i stället en helt annan, äldre text, och sanningen visar sig ha legat betydligt närmare hela tiden än någon haft anledning att ana. Jag ska inte avslöja mer än så. Men konstruktionen är så väl förberedd att jag, när biten till slut föll på plats, var tvungen att bläddra tillbaka för att kontrollera att ledtrådarna verkligen funnits där redan från början. Det hade de.

Yngve, Adils och hämndens smak

Yngve-kapitlen, som utgör bokens första och största del, fortsätter att göra det Stenlund gör allra bäst: låta en pojke sakta förvandlas till någon annan utan att tappa greppet om vem han egentligen är. Kluvenheten mellan ”Yngve”, bondpojken, och ”Adils”, kungasonen, har jag sällan sett så konsekvent gestaltad; författaren väljer medvetet vilket av namnen berättarrösten använder beroende på vilken sida av pojken som för stunden har övertaget. Ett enkelt grepp på ytan, men det bär hela vägen.

Det framgår inte minst i en scen där jarl Beowulf – seriens kanske mest karismatiska bifigur hittills, och det säger inte lite i det här sällskapet – med bara händerna stryper en lögnaktig vapeninstruktör till döds inför hela hallen.

Det är en fasansfull scen, men det som lyfter den från chockvåld till stor litteratur är vad som händer direkt efteråt: att Adils känner en ren njutning av att se sin plågoande plågas, och att han tvingas erkänna detta för sig själv. ”Jag har förhärdat mig”, tänker han, och att detta ”både är oundvikligt och nödvändigt och därför ingenting mitt samvete behöver bry sig om”. Den i grunden tämligen oskuldsfulle gossen Yngve håller, på gott och ont, på att bli till något annat – till Adils, kungasonen.

Alva och tinget i Skee

Här kommer jag till bokens svåraste avsnitt att recensera. Alva-linjen rör sig från Alvhems förförande och förfinade hov, där varje artighet visar sig vila på tunn is, till ett tvåfolksting i Ranriket som urartar i en nattlig ritual mörkare än något jag mött tidigare i serien. Utan att röja för mycket: det handlar om ett kallblodigt maktövertagande maskerat som rättsskipning, och om ett offer som drabbar just de karaktärer läsaren hunnit tycka bäst om.

Jag har i tidigare recensioner berömt Stenlund för att skriva våld som är naket och närgånget utan att bli spekulativt. Här töjs den gränsen ett gott stycke längre än förut – en sexuellt färgad kultscen är rå på ett sätt jag inte är säker på att alla läsare kommer uppskatta. Dessa händelser bär bokens sista tredjedel och är dramaturgiskt synnerligen välmotiverade, men den som fastnat för seriens mer äventyrliga register bör vara beredd på att Svíagris skruvar upp obehaget rejält.

Tre ramar, en röst i taget

Strukturellt tar Stenlund ytterligare ett steg bortom Den Rasande. Där den föregående boken lät en tredje ramnivå – ”Drottning Ommas version” – filtrera Alvas berättelse, byggs Svíagris kring flera samverkande, opålitliga berättarröster: en anonym bergman läser nu högt för kung Åle, och det är hans version av Alvas öde vi får – komplett med utelämningar han själv är medveten om. Hela boken ramas dessutom in av jarl Vésteinns egen, personliga röst, som öppnar och sluter berättelsen – och som i backspegeln visar sig ha inlett hela boken med ett bedrägeri han själv inte förstod räckvidden av. Det är snyggt uträknat på ett sätt som kräver att man litar på författaren långt innan man förstår varför.

Vad som skaver

Om jag ska klaga på något, så är det att komplexiteten stundtals känns som om den spränger romanformatet. Fler namn, fler ätter, fler dubbelidentiteter som läggs till de redan etablerade. Till framtida utgåvor hade jag starkt rekommenderat Stenlund att komplettera bokens omfattande kapitelbaserade register med ett kortfattat alfabetiskt dito, så att man snabbt kan påminna sig om vem eller vad ett visst namn syftar på i berättelsen.

Och en tråd jag personligen saknade uppföljning på: Targ, trälen som i förra boken först broderades ut på ett intressant sätt men sedan försvann ur berättelsen utan att det fick någon uppföljning, nämns blott i förbigående. Kanske sparas han till nästa del; kanske är han helt enkelt en av de trådar Stenlund medvetet lämnar hängande, i vetskap om att inte allt kan redas ut förrän sagan löper mot sitt slut.

Beläsenheten fortsätter imponera

Det som verkligen håller mig kvar är alltjämt detaljrikedomen och den makalöst imponerande mängd research som ligger bakom varje enskild tråd.

Ett exempel: när Yngve till sist når det gäckande Halberget möter han en väktare som på sin dödsbädd avslöjar att han en gång burit namnet Fjölsvinn, och plötsligt inser man att man befinner sig, nästan bokstavligt, inne i den fornisländska dikten Fjölsvinnsmál – en betydligt mer undanskymd eddadikt än de flesta fantasyförfattare ens bekantar sig med, långt bortom standardrepertoaren av Völsungasaga och Snorre.

Ett annat exempel: hovskalden Widsith, uppkallad efter huvudpersonen i en fornengelsk dikt med samma namn, nämner i förbigående att han håller på att skriva ”en hel bok” om jarl Beowulfs bedrifter – ett den-kan-inte-mena-vad-jag-tror-att-den-menar-ögonblick som gav undertecknad ett rent nöjesskratt. Och när kung Hrodulf mot slutet formellt stiger fram som Hrolf Krake, den danske sagokungen, och sluter en pakt med Beowulf, har Stenlund helt sonika vävt in en stor del av den skandinaviska fornsagovärlden i sin egen, utan en enda söm som syns.

Ett tredje exempel, betydligt mörkare än de två ovan: den nyutnämnde lagmannen vid tinget i Skee bär hedersnamnet Phalaris – och det är inget påhittat epitet. Det är namnet på den verklige tyrannen av Akragas på Sicilien, ökänd för sin bronstjur, i vilken dömda brändes levande så att deras dödsskrik skulle låta som en tjurs bölande. Att just den karaktär som iscensätter bokens mest obarmhärtiga scener bär det namnet är naturligtvis ingen slump. Det är precis den sortens underbyggda detaljer som gör att man som läsare aldrig riktigt vågar ta ett enda namn för givet i den här serien – man vet aldrig vilka som bara låter forntida och vilka som bär på en hel historisk skugga.

Väntan på nästa del

Svíagris avslutas inte med en cliffhanger i ordets vanliga bemärkelse, utan med något värre: en sista, tyst scen undangömd från den öppna maktkampen, tung av mytologiska förebud, där en gammal, ondskefull makt just har fullbordat ett drag i ett spel hon planerat i decennier. Det är olycksbådande på precis rätt sätt för att få oss att se fram emot nästa del.

Som jag skrev redan efter den första delen: hade det funnits någon rättvisa i världen så hade Den Stora Stora Sagan redan varit lika omtalad utomlands som den nordiska mytologi den bygger vidare på.

Boken kan köpas på Magnusstenlund.se

Text: Gunnar Hellgren