Inget är mer talande för västvärldens inställning till utvecklingsländerna än den pågående humanitära krisen i Mellanöstern.
Text: Ullekh NP, författare, journalist och politisk kommentator baserad i New Delhi. Denna artikel har tidigare publicerats på ullekhnp.com
Vi i den globala södern är inte de enda som förfasas över den israeliska försvarsmaktens (IDF) icke-precisionsattacker mot Gazaborna. Den amerikanske akademikern John Mearsheimer, en av världens främsta experter på internationella relationer, anser att Tel Aviv begår krigsförbrytelser och ”sliter sönder stället”.
Han sa i en intervju nyligen att Israel:
”bedriver en bestraffningskampanj i Gaza [där] de bestraffar civilbefolkningen. Om israelerna gjorde allt för att bara rikta in sig på Hamas och undvika civila förluster skulle man kunna argumentera för att de inte begår krigsförbrytelser. Men de gör inte det.”
Detta är inte det första fallet där syd känner sig förrådda av väst, som har utsatts för skarp kritik för att behandla människor i resten av världen som undermänniskor, rena förbrukningsvaror.
En viktig lärdom från Israel är försvarsministerns uttalande om att IDF möter ”mänskliga djur” i Gaza. Detta är kolonisatörens språk sedan imperiernas gryning: Sir Winston Churchill betraktade indierna som en underlägsen ras.
När han fick höra att miljontals människor dog i Indien på grund av att britterna avledde livsmedelsleveranser till fronten under andra världskriget, frågade han enligt uppgift: ”Varför har Gandhi inte dött än?” Det finns kanske inga bevis för att han yttrade just dessa ord, men hans attityd var tydlig.
Från att ha avhumaniserat de Gazabor som dog i IDF:s attacker genom att kalla dem ”Hamas mänskliga sköldar” – en anklagelse som gjordes svepande utan bevis, vilket är de mäktigas vana genom tiderna – har en israelisk representant nu kallat FN:s hjälparbetare i Gaza för ”Hamasmedlemmar”.
Bland västvärldens ledare är det hittills bara Emmanuel Macron från Frankrike som har uttalat sig mot dödandet av civila i Gaza. Ju mindre sagt, desto bättre om amerikanska tjänstemän som den tidigare utrikesministern Hillary Clinton, vars påståenden om Hamas ”terrorinfrastruktur” inte har backats upp av några som helst bevis – ett privilegium som inte skulle ha beviljats så lätt till ett land från det globala syd.
Jag intervjuade nyligen dr Mads Gilbert, en erfaren norsk läkare i NORWAC:s (Norwegian Aid Committee) akutteam för Gaza, som har arbetat med palestinierna i nästan 45 år som specialist inom akutmedicin och anestesiologi.
Gilbert var i Libanon 1982 när IDF invaderade södra delen av landet. Han var också i Gaza och erbjöd akutsjukvård under de israeliska bombningarna 2006, 2009, 2012 och 2014. Han hade arbetat på sjukhus som IDF hade bombat, bland annat Al-Shifa-sjukhuset.
”Jag utmanar [Benjamin] Netanyahu att visa bevis för att Al Shifa-sjukhuset är ett gömställe för Hamas”, sa han till mig strax innan han korsade Rafah-gränsen till Gaza under den pågående bombningen för att hjälpa palestinska läkare som arbetar under de svåraste förhållandena.
Västvärlden verkar drivas av en gudomlig rätt att nyckfullt trampa på de mänskliga rättigheterna för dem som man anser vara oviktiga och underlägsna, och utdömer dödsstraff för mer än 11 000 människor, inklusive över 4 000 barn, spädbarn och nyfödda, under sken av ”självförsvar”.
Under de senaste två decennierna har krigen i Irak och Afghanistan bevisat denna typiska västerländska mentalitet bortom allt tvivel, och dessa länder behöver kallas ut för sitt kollektiva hyckleri.
I Gaza dör nu kvinnor och barn av svält, bombexplosioner och brist på medicin på grund av amerikansk medverkan – det är amerikanska vapen, finansierade av amerikanska skattebetalare, som israelerna använder med fullständig straffrihet och total brist på respekt för internationella lagar.
Enligt den västerländska synen på rättvisa har även ockupanter rätt att ”försvara” sig militärt mot de ockuperade. Presidenter som beordrar invasioner under oetiska förevändningar hamnar aldrig på listan över globala terrorister, och de ställs inte heller inför rätta i Haag.
Ledare som kriminaliserar visselblåsning förlåts eftersom de tillhör de oberörbaras liga. Sådant tyranni tolereras som business as usual i väst.
Den långa listan över klagomål som Syd har mot sina tidigare kolonialherrar är äldre än 1969, då den amerikanske akademikern Carl Oglesby först beskrev den uråldriga ”oacceptabla sociala ordningen” med nordlig ”dominans över det globala Syd”.
Kuba, en liten önation i Karibien, har varit under USA:s embargo av fiktiva skäl i ofattbara 62 år.
Ironiskt nog har sanktionerna misslyckats med att uppfylla sitt primära mål: att få slut på kommunismen på Kuba. Sådana sanktioner är tvångsåtgärder med ett politiskt motiv. När offret är ett land i det globala syd står det kollektiva väst tillsammans eller är tyst.
Efter Sovjetunionens fall, som var ett bålverk mot västvärldens excesser, har de rika länderna hittat ett nytt sätt att kontrollera världen: genom marknader och handel.
Tiden för direkt kolonisering var nästan förbi, och därför var det viktigt för dem att trumma upp en mani som kallades globalisering för att få regionala marknader att öppna sig och tillåta västvärlden att kontrollera dem på andra sätt.
Syftet var inte bara att skapa en hänsynslös konsumtionskultur i dessa länder, utan också att inrätta sweatshops och tillverkningscentra där de höga och mäktiga kunde tjäna pengar tack vare de låga lönerna på de avlägsna kusterna.
I vissa fall, som i fallet med Östeuropa, förespråkade västvärlden framgångsrikt chockterapi eller snabb globalisering, men länderna hade inte mycket att vinna på det.
Vilka var globaliseringens för- och nackdelar? Det är ingen hemlighet att i ett land som Indien, som anammade globaliseringen på 1990-talet i samband med en betalningsbalanskris, har det funnits påtagliga vinster för en klass eller ett folk. Vi såg ökad handel och tillväxt.
Vid sidan av detta såg vi dock en markant ökning av ojämlikhet och marginalisering av utsatta grupper. Miljön blev ett offer, vilket ledde till en mångdubbel ökning av naturkatastrofer, förutom att man fördrev och trampade på rättigheterna för de stamsamhällen som är beroende av skogar för sin överlevnad.
Det farligaste var också att den kulturella homogeniteten ökade i ett så mångskiftande land som Indien. Det är ett ämne som har utforskats av forskare som Meera Nanda och Mario Gomez-Zimmerman.
Det som är viktigt att notera här är att när länder som Kina och Indien kan exportera produkter som kan konkurrera med USA, bestämmer sig västvärlden för att vi har haft för mycket globalisering och att det nu är dags att sluta.
Restriktionerna för kinesiska företag är särskilt diskriminerande och beror på rädsla för att de förr eller senare kommer att konkurrera med amerikanska motsvarigheter inom högteknologi.
Protektionismen är tillbaka i USA av andra skäl också: förlust av arbetstillfällen i landet och missnöje bland arbetskraften, liksom bland befolkningen i stort, vilket ytterligare underblåses av vissa politiker.
Det sätter också strålkastarljuset på misslyckandena med den nykoloniala politiken och kapitalismen själv: i en tid av exempellösa ekonomiska kriser är det regeringen som tvingas komma till storföretagens undsättning.
Konkurrens hyllas bara så länge som amerikanska företag kan behålla övertaget. Som vi har sett antogs en presidentorder för att begränsa amerikanska investeringar i kinesiska enheter inom tre sektorer: halvledare och mikroelektronik, kvantinformationsteknik och vissa system för artificiell intelligens.
Multilateralism
Den övergripande omsvängningen av multilateralismen har kritiserats av ingen mindre än påven Franciskus själv, som konstaterade att sådana åtgärder utesluter de fattiga, de sårbara och de som lever i livets periferi.
Han varnade för att en sådan väg skulle vara ”skadlig för hela samhället”. Sammanbrottet för multilateralismen, sade han i ett tal till FN, har resulterat i ett globalt ”klimat av misstro”. Han efterlyste också en lättnad i de globala sanktionerna utan att nämna något särskilt land. Men hans budskap var sammanhängande.
Hans uttalande sågs allmänt som ett uttryck för missnöje med hur västvärlden hanterar mänskliga rättigheter, flyktingar och humanitära kriser, miljöförstöring, ekonomisk ojämlikhet och kärnvapenspridning.
Påven tog upp teman som rör bristen på globalt medansvar, aggressiv nationalism, protektionism och isolering. Det är just dessa frågor som också påverkar den globala södern och som är kärnan i söderns frustration över västvärlden, för att inte tala om den senares skakiga inställning till klimatförändringspakter.
Precis som västvärlden fjäskade för Israels baktankar och såg mellan fingrarna när palestinierna led under det senaste halvseklet, höll man inte sitt ord och utökade sin militära förmåga genom att röra sig mot öst och ta in nya länder i NATO, för att belägra dem som man ser som motståndare.
Världen ser hur västvärlden har använt Ukraina för att främja sina militära intressen. Hela idén ses som en förödmjukelse av det globala syd, särskilt efter de meningslösa krigen i Mellanöstern och Afghanistan där västvärldens ingripande också har varit minst sagt kontraproduktivt.
Det utbredda åsidosättandet av internationella lagar och västs apati gentemot resten av världen har aldrig varit så tydligt under perioden efter kalla kriget som det är på senare tid.
Covid
Faktum är att Covid-19-pandemin och de vaccinkrig som följde var ett brutalt uppvaknande för hur giriga utvecklade länder blir när det gäller att enbart tjäna sina egna intressen. Rika länder såg till att deras medborgare fick vård först innan vaccinerna nådde de behövande.
Även när administrationen av Covid-19-vacciner per capita i västvärlden nådde höga nivåer vägrade de att distribuera dem bland de fattigare. Däremot gjorde till och med Indien, ett land som kämpade med sina egna svindlande mänskliga och ekonomiska förluster under pandemin, sitt genom att donera vacciner till andra behövande.
Samma orättvisa begicks för årtionden sedan när västvärlden inte levererade hiv-läkemedel till Afrika, den kontinent som drabbades hårdast av sjukdomen. Detta förvånar ingen, men vi trodde att världen hade förändrats från 2009 när H1N1 började spridas, och det tog mer än sju månader innan vaccinerna fanns tillgängliga.
När de väl nådde de fattiga länderna behövdes de inte längre. Det var det kyrkliga tänkesättet som dominerade västvärldens prioriteringar mycket mer än multilateralism eller globalt samarbete.
”Inget imperium varar för evigt”
Samtidigt är Bretton Woods-institutionerna – Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, som inrättades 1944 för att främja global integration och internationellt ekonomiskt samarbete – nu under skarp attack för att vara verktyg för att främja amerikansk hegemoni.
De anklagas också för att främja ett slags ”global apartheid” som gynnar de utvecklade ekonomierna och använder politiska skäl som det viktigaste kriteriet för utbetalning av lån snarare än ekonomiska överväganden.
Den nuvarande krisen i Palestina har mer än någon annan enskild händelse visat på det nykoloniala västs girighet, eftersom kvinnor och barn i syd ses som lovligt byte. Känslan av misstro är stor och känns redan på marken i resten av världen.
Historien har lärt oss att inget imperium varar för evigt. De som för närvarande sitter vid makten skulle göra klokt i att komma ihåg sin akilleshäl: förändringens vindar.
Text: Ullekh NP, ullekhnp.com