Robert Malone konstaterar att det censurindustriella komplexet är ett avancerat och globalt påverkansprojekt med målet att kontrollera berättandet och människor att tänka “korrekt” och på ett sätt som gynnar den kommersiella, politiska och ideologiska makten i världen.
Textkälla: Robert Malone, “Citizen Journalism as Disruptive Technology”, Substack. Översättning: NewsVoice. Om du gillar Robert Malone, dela gärna denna artikel
I USA kontrollerar sex företag 90% av medierna. I Storbritannien ägs 70% av den nationella mediemarknaden av tre stora företag.
Från Sun Tzus “Art of War”, till CIA:s “Mighty Wurlitzer” och “Operation Mockingbird” till dagens “Censorship-Industrial Complex” (sök på Michael Shellenberger och Mike Benz, Mattias Desmet) har centraliserade medier rutinmässigt utnyttjats av regeringar för att främja statens och dess militärers propagandamål och därigenom påverka politiken.
I den moderna västvärlden har denna centralisering av media till stora, ofta transnationella företag ytterligare förstärkts genom skapandet av företagsövergripande aggregatororganisationer som fungerar som fackföreningar som skyddar dessa medieoligopolers intressen.
Journalisten Michael Shellenberger, medgrundare av Breakthrough Institute, varnar för det censurindustriella komplexet. #MichaelShellenberger #censurindustriellakomplexet #Breakthroughinstitute pic.twitter.com/F9xLyH6ZWJ
— NewsVoice (@newsvoicemag) March 21, 2024
Exempel på detta är Reuters, AFP, Associated Press och det ökända “Trusted News Initiative”. I många fall är ledningen för dessa organisationer ytterligare integrerad i andra stora korporativistiska organisationer via både delat styrelsemedlemskap och delat ägande av de vanliga globalistiska och transnationella finansföretagen som Blackrock, State Street, Vanguard, Bank of America etc.
Under årtusenden, med snabbt accelererande precision under 1900- och 2000-talet, har de resulterande “offentlig-privata”, korporativistiska och ergo fascistiska informationskontrollkooperativen anammat vetenskapliga och medicinska framsteg inom samhällsvetenskap och psykologi för att utveckla en verktygslåda som möjliggör otroligt effektiv manipulation av tankar och känslor hos individer, grupper och befolkningar som denna informationsteknik är riktad mot.
Parallellt har man utvecklat ett kortfattat språk för att beskriva vad som egentligen är en avancerad uppsättning av subtila metoder och tekniker för storskalig hjärntvätt.
Dessa termer inkluderar “PsyWar” (psykologisk krigföring som riktar sig mot det medvetna sinnet) och kognitiv krigföring (som riktar sig mot det undermedvetna). NATO-favoriten “Hybrid Warfare” och ett brett utbud av kortfattad “internetslang” utgör taktiska och strategiska verktyg som är tillgängliga för dem som försöker kontrollera “The Great Narrative”.
I en uppsats med titeln “Power to the People: The rise and rise of Citizen Journalism” av Micha Barban Dangerfield, ger Dangerfield en dissektion av historien om vad jag anser vara den mest “störande” journalismrelaterade tekniken i modern historia, medborgarjournalistik.
“Tillkomsten av Internet, ny teknik, sociala plattformar och gräsrotsmedier har inneburit en betydande förändring när det gäller att samla in, sprida och dela information.
Medborgarjournalistik kan ses som ett resultat av denna utveckling – en alternativ form av nyhetsinsamling och rapportering, som sker utanför de traditionella mediestrukturerna och som kan involvera vem som helst.
Vi lever i en tid av bildkonsumtion och dataabsorption. Varje dag når en ny våg av information våra datorer och telefonskärmar, men vi är inte bara mottagare av detta ständiga flöde, vi är nu även skapare.
Liberaliseringen av information gör det möjligt för vem som helst att dela och sprida sin personliga upplevelse av en händelse i realtid. Denna nya form av rapportering sker före eller utanför traditionella mediestrukturer och kan fungera som en brandvägg – genom att hålla medier ansvariga för eventuella felaktigheter eller brist på nyhetsbevakning.
Medborgarjournalistikens födelse tillskrivs ofta Sydkorea där den första plattformen för amatörgenererad information, OhMyNews, skapades. Principen var enkel: vem som helst kan delta i processen att skapa information – som begreppet deltagande journalistik (en annan term för medborgarjournalistik) antyder.
Från läsare till deltagare har medborgarna nu ändrat sin status från att bara vara mottagare av information till att bli leverantörer. Det är dock inte nödvändigtvis något nytt.
När Abraham Zapruder tog sin amatörfilmkamera och bestämde sig för att gå och spela in John F. Kennedys möte i Dallas, tog han oavsiktligt bilder av mordet på honom, vilket kan betraktas som en protoform av medborgarjournalistik – eftersom det som verkligen definierar den är dess okunniga natur.”
Det moderna medielandskapet kan betraktas utifrån dess roll för att göra det möjligt för den administrativa staten och globalistiska organisationer att kontrollera sinnen, tankar, övertygelser, åsikter och att definiera verklighetens natur baserat på den surrealistiska tesen att subjektiva känslor och övertygelser är ett giltigt substitut för objektiva fakta.
I praktiken har detta varit möjligt eftersom informationsekosystemet kontrolleras av ett litet antal dominerande, centraliserade portaler och genom att utnyttja (och kontrollera) digital och mobil kommunikation.
Den information och de åsikter som flödar genom dessa portaler passerar genom kontrollpunkter som består av ett litet antal ägare, redaktörer, censurnämnder och liknande intressenter.
Det censurindustriella komplexet
Konsekvensen av denna flaskhals är att grupptänkandets psykosociala dynamik lätt kan manipuleras av företrädare för den administrativa staten, globalistiska organisationer och underrättelsetjänster, inklusive de allt mäktigare akademiska, industriella och statliga legoarméerna i det censurindustriella komplexet, för att ge upphov till syntetiska kontroverser och berättelser som främjar de mäktiga kabalernas ekonomiska och politiska intressen.
I en nyligen publicerad analys på “X” ger Alex Marinos och hans följare insikt i den funktionella dynamiken i hur detta fungerar för att skapa globaliserat grupptänkande.
En ny hypotes om varför alla våra sensemaking-institutioner verkar misslyckas samtidigt.
“Vi beklagar ofta hur till synes alla organ vars uppgift det är att ta reda på sanningen – media, akademiska tidskrifter, läkare, domstolar, universitet, till och med militären, verkar ha tappat greppet ungefär samtidigt och inte ens *försöker* göra sitt jobb, utan istället först och främst agerar som försvarare av ett framväxande narrativ.
Vid några tillfällen har jag nämnt att vår kultur håller på att bli medveten om konstruktionen av en “berättelse” och utvecklar språk och memes för att beskriva dess konturer.
När vi talar om “det aktuella läget”, eller de olika “förvirringssyndrom”, eller till och med om “desinformation”/”felinformation” eller “stokastisk terrorism”, så talar vi om faktorer som bidrar till, och är ett resultat av, rådande narrativ.
Det som tidigare kan ha varit en mycket specialiserad diskurs mellan akademiker har slagit igenom i mainstream.
Så detta är min hypotes: på gott och ont bestämmer nu människor i maktpositioner, som blir alltmer medvetna om den narrativformande kraften i sina ord och handlingar, vad de ska göra, medvetet eller omedvetet, och tar inte bara hänsyn till om handlingen är rätt, utan också om den kommer att hjälpa eller skada de narrativ som de ansluter sig till.
Med andra ord, istället för att berättelsen växer fram utifrån fakta, växer fakta fram utifrån den rådande berättelsen. Den här artikeln från 2016 i New York Times är en symbol för denna nyfunna självmedvetenhet hos journalister.
I det sista stycket finns denna pärla:
“Det är journalistikens uppgift att vara sann mot läsarna och tittarna, och sann mot fakta, på ett sätt som kommer att stå sig mot historiens dom.” Det som kan tyckas vara ett ganska oskyldigt uttalande är i sitt sammanhang en uppmaning att moralisera över urvalet och vinklingen av de fakta som presenteras. Vad innebär det att vara “sann mot läsarna”?
Vilka läsare? Och vilken journalist har en tidsmaskin för att veta vad som kommer att stå sig “mot historiens dom”? Varför räcker det inte med att vara “sann mot fakta”? Därför att, som artikelns titel förklarar, “Trump testar normerna för objektivitet inom journalistiken”.
Ja, du läste rätt. Det är Trumps fel att journalister måste urvattna sin objektivitet, så att de kan undvika att bli dömda av historien.
Tänk dig denna attityd i en vetenskaplig tidskrift. På en läkarmottagning. I en domstol eller på ett universitet. Varje elitinstitution av betydelse. Ja, vi måste vara sanna mot fakta MEN… Men vad? “På ett sätt som kommer att stå sig i historiens dom.”
Det enda sättet att operationalisera ett sådant absurt bud är att föreställa sig att den för närvarande genomträngande berättelsen kommer att dominera för alltid, och agera som om din framtid på domedagen kommer att bero på hur väl du uppfyllde berättelsens behov.
När man skalar upp ett sådant reflexmässigt narrativt underhåll till en samhällsnivå får man något som inte är alltför olikt det vi har upplevt de senaste åren.
En berättelse skapas av en liten elitgrupp. Det kan vara de 51 underrättelseexperter som ljög om Hunters bärbara dator, eller de 27 forskare som skrev Lancet-brevet där hypotesen om laboratorieläckage framställdes som en konspirationsteori. Exemplen är otaliga.
När berättelsen väl är etablerad, och alla goda människor vet att alla onda människor finns på andra sidan, tippar bordet och på något sätt tenderar alla fakta att leda till samma förutbestämda slutsats. Åtminstone alla fakta som sprids brett.
All motstridig information kommer att ha varenda grindvakt emot sig, och det kommer att vara nästan omöjligt att ta sig igenom tillräckligt många grindar och få sin dag i solen.
Även om varje lager bara påverkar det som går igenom med 10%, när flera lager av gatekeeping är inblandade tills något kommer från frontlinjerna till medvetandet hos hive mind, är den övergripande effekten katastrofal om vårt mål är att hålla oss i närheten av sanningen.
Uppfattningen om sanningen används som vapen i ett småaktigt politiskt gräl. Och eftersom allt fler antagna fakta avviker från faktiska fakta blir det alltmer smärtsamt att närma sig sanningen.
Det enklaste är att stapla ännu fler lögner på varandra, eftersom allt annat skulle kräva en redovisning av varför våra institutioner inte längre gör sitt jobb.
Med andra ord, det som börjar som en moralistisk strävan att omforma världen genom att förändra uppfattningen blir en kamp för att försvara sin egen legitimitet när allmänheten börjar bli allt mer misstänksam mot de skrönor som sprids.
Med andra ord vet vi precis tillräckligt mycket om narrativ för att de ska vara farliga för civilisationens fortsatta hälsa.
Om jag har rätt är den enda vägen ut genom. Vi måste fortsätta att bygga en ännu djupare och bredare förståelse för berättelsens dynamik och utforma institutioner som är strukturellt oförmögna att böja sin produktion mot en eller annan tjänstemans föredragna berättelse.
Som ett enkelt exempel kan nämnas att CDC för närvarande ansvarar både för att samla in och analysera information om sjukdomsförekomst och för att utfärda policyrekommendationer.
I en narrativmedveten värld skulle vi inse att detta skapar en oemotståndlig frestelse att kontrollera de data som släpps så att de politiska rekommendationerna kan verka mer korrekta än de var.
I den världen skulle dessa två funktioner aldrig tillåtas samexistera i samma organisation.
På individnivå måste vi bygga om våra sensemaking-mekanismer för att anta att all information vi får är färgad av korrupta incitament, ungefär som vi byggde om teknikstacken på internet bort från de ursprungliga naiva antagandena och mot säkerhet – och kryptering – som standard.
Många områden inom mänsklig verksamhet, såsom internationell diplomati eller till och med de flesta transaktioner mellan företag, arbetar redan enligt sådana principer, så det är inte alls så betungande som det kan verka.
Vi måste bara sluta hoppas att det finns någon avlägsen, okorrumperad grupp av äldre som kommer att ge oss sanningen på ett fat. Och vad du än gör, lita inte bara på information som du får av människor som har en hund i kampen.”
Medborgarjournalistik
Min hypotes är att botemedlet mot centraliserad narrativ-kontroll är decentraliserad informationssökning.
Precis som botemedlet mot centraliserad monetär kontroll (CBDC etc.) av nationella reservbanker som verkar under paraplyet av Bank of International Settlements är utvecklingen av decentraliserade digitala valuta “tokens” (Bitcoin etc.).
Anledningen till att medborgarjournalistik är så hotande för den administrativa staten och den globalistiska narrativa kontrollen är att den är helt decentraliserad.
Det är därför jag hävdar att medborgarjournalistik är den mest omvälvande informationstekniken i modern historia.
Det är därför det har blivit nödvändigt för dem som vill behålla förmågan att kontrollera nationella och globala berättelser att investera i censurindustrikomplexet och de legosoldatarméorganisationer som finns att hyra för att eliminera detta decentraliserade informationshot.
Vår nya bok “PsyWar, Sovereignty and Rogue Government”, som vi i princip har publicerat som kapitel via denna Substack (“Who is Robert Malone?”), är baserad på en grundläggande övertygelse om att om den allmänna befolkningen kan lära sig att känna igen avancerad propaganda och massskalig mind control-teknik när den används, så kommer människor både att kunna se igenom och följaktligen bli mycket mer motståndskraftiga mot dessa metoder och tekniker.
Denna hypotes är diskutabel och förmodligen naiv, eftersom kraften hos modern PsyWar och kognitiv krigföringsteknik för att övervinna rationellt tänkande är djup och djupgående.
Att sammanställa och dela med sig av denna information är en åtgärd som Jill och jag kan vidta för att hjälpa våra läsare att stå emot denna typ av manipulation.
Utöver den relativt enkla uppgiften att katalogisera och informera läsarna om vad som görs mot dem på rutinmässig basis, kan det vara ännu mer effektivt att möjliggöra utveckling av nästa generations verktyg och funktioner som är utformade för att stödja och stärka den globala explosionen av medborgarjournalistik.
I denna nya surrealistiska verklighet där känslor och övertygelser kan ersätta faktiska uppgifter väljer jag att känna och tro att information faktiskt längtar efter att vara fri, och att decentraliserad medborgarjournalistik kan rädda oss från hotet från en globalistisk centralstyrd ekonomi som är utformad för att tjäna en elitistisk oligarki.
Textkälla: Robert Malone (rwmalonemd.com), “Citizen Journalism as Disruptive Technology”, Substack. Översättning: NewsVoice. Om du gillar Robert Malone, dela gärna denna artikel