NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Känslan av utanförskap har vuxit sig starkare i Sverige. Detta kommer bland annat till uttryck i den politiska kartan med den starka uppgången för SD och framväxten av ett nytt parti Fi. Partierna kan till synes tyckas vara olika, men springer båda ur samma känsla av ekonomisk oro, otrygghet och maktlöshet.
Text: Ingela Bel Habib, fil doktor och forskare | Foto: Nathalie Bel Habib | Kontakt: belhabib2[at]gmail.com
Uppkomstmekanismerna för rörelserna är likartade, även om deras politiska uttryck, utgångspunkter och ställningstaganden är radikalt och diametralt motsatta. Dessa partier kan karakteriseras som missnöjespartier och har i årets val, supervalåret 2014, fått nästan en femtedel av befolkningens röster.
Både socialdemokraterna och de borgerliga har bidragit till att lägga grunden för dessa missnöjesyttringar genom att skapa klyftor och utanförskap i samhället.
Socialdemokraterna har tidigare via förtidspensionering av arbetskraften och oförmåga att lösa arbetsrelaterad ohälsa, vilket resulterat i höga sjukskrivnings- och långtidssjukskrivningstal, producerat en ekonomisk och social enklav av utanförskap i befolkningen, baserat på de som finns inne i och de som är utanför arbetslivet.
Med de borgerliga i regeringsställning har detta utanförskap utökats och förstärkts , även denna gång grundat på indelningen i de som arbetar och de som inte arbetar. Med hjälp av särskatteregler, som strider mot grundlagen, har nya grupper inkluderats i den icke-arbetande kategorin, nämligen föräldraförsäkringstagare och pensionärer. De redan relativt låga inkomstnivåerna i föräldraförsäkrings-, socialförsäkrings- och pensionssystemen har blivit ännu lägre till följd av ett skatteavdrag som selektivt riktats till de så som finns direkt inne i produktionsapparaten.
Vissa grupper förtjänar enligt denna politiska syn förmånligare beskattning än andra. Detta har lett till en indelning av Sveriges befolkning i två grupper, vilka omfattas av regler som inte gäller lika för alla. Själva värdegrunden om alla människors lika rätt och värde som det svenska samhället vilar på har här satts ur spel.
Jobbskatteavdragsreformen, baserat på diskriminerande och grundlagsvidriga särskatteregler, kan därför karakteriseras som ett ekonomiskt och socialt apartheidsystem, vars avarter vi har sett exempel på tidigare i historien.
Denna indelning av befolkningen i de som har rätt och de som inte har rätt till att ta del av samhällets förmåner och regelverk, utgör även utgångspunkten för SD:s politik. Det finns i detta avseende en exakt överensstämmelse, en isomorfi, mellan det politiska etablissemangets och SD:s tankestrukturer. Detta kan vara en av anledningarna till att SD:s väljare inte nämnvärt ändrar sin inställning till sitt parti i diskussioner som handlar om värdegrund och människosyn. Om man själv omfattas av särregler och är utdefinierad från viktiga delar av det samhällsekonomiska systemet känns inte denna kritik relevant. Pensionärer till exempel, som redan är dubbelbeskattade (dvs att de som pensionärer betalar skatt på en redan beskattad inkomst), tvingas här att avstå från skattelättnader.
Två miljoner människor i Sverige, som lagt grunden till landets välstånd, beskattas inte på samma villkor som den så kallade arbetande befolkningen. Detta är ett ohållbart, kränkande och diskriminerande förhållningssätt gentemot en del av befolkningen som inte hör hemma i en demokrati.
Detsamma gäller för övriga grupper som inte omfattas av jobbskatteavdraget, till exempel föräldraförsäkringstagare. Denna barnomsorgsförsäkring tas fortfarande till största ut av kvinnor. Utöver en redan minskad inkomst till följd av föräldraledighet medför jobbskatteavdraget en ytterligare eftersläpning av löne- och framtida pensionsutveckling till följd av utebliven skattereduktion. Detta är en allvarlig utveckling som bland annat skapat grogrund för ett missnöjesparti som Fi, som riktat strålkastarna mot de ohållbart stora löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Överrepresentationen av kvinnor inom sjukförsäkringssystemet, till följd av slitsamma yrken inom låglönesektorer och dubbelarbete på jobbet och i hemmet, har ytterligare bidragit till att denna problematik hamnat i fokus och att stärka denna idériktning inom svensk politik.
En stor del av samhällets medborgare berörs alltså inte av jobbskatteavdragsreformen, vilket har skapat ett ökat utanförskap i samhället. När så statsministern under valrörelsen ställer satsningar på skola och välfärd mot ett ökat flyktingmottagande är grunden redan lagd och den mentala mottagligheten etablerad för innehållet i SD: asylpolitik. Återigen ställs grupp mot grupp i politiken. Diskursen är densamma som tidigare, baserad på indelningen av människor i vi och dem.
Resonemanget känns igen av väljarna, men denna gång är det inte grupper i den egna befolkningen som är måltavlan, utan människor på flykt från andra länder. Känslan i stora delar av befolkningen att vara utesluten från och inte vara en del av samhällets ekonomiska och sociala gemenskap får nu sitt uttryck i avvisandet av eventuella nya medborgare. Detta är sannolikt en av förklaringarna till SD:s stora uppgång i valet.
De mycket höga siffror som har florerat under valrörelsen angående hur mycket Sverige skulle kunna spara på ett starkt minskat eller obefintligt flyktingmottagande har vidare förstärkt innehållet i SD:s asylpolitik och bidragit till att locka ytterligare väljare till partiet. Dessa siffror har förblivit oemotsagda och därigenom framstått som mer eller mindre sanna i valdebatten. Fokus har helt och hållet kommit att ligga på kostnader, utan koppling till samhällsekonomisk output. Ingen eller små ansatser till analys av migrationens samhällsekonomiska och demografiska effekter i ett längre perspektiv har gjorts. Här bär övriga politiska partier och massmedias granskande journalister ett tungt ansvar.
Att analysera och förstå uppkomstmekanismerna till ett partis framgång är inte detsamma som att acceptera dem. Det är därför av största vikt att inte inleda en dialog med SD och tydligt visa för medborgarna att det inte är en framkomlig väg i svensk politik att rösta på partier med rötter i nazism och fascism. Att välja en annan strategi kan få ödesdigra och svåröverskådliga konsekvenser för landet.
För att kringskära och undergräva SD:s politik bör därför de övriga politiska partierna se till att omformulera SD:s kärnfrågor, skaffa sig äganderätten till dessa och göra migrations – och integrationspolitik till en generell politik, befriad från ett etnifierande och invandrifierande innehåll. Istället för att fokusera på särlösningar för mottagande av nyanlända i tidiga och senare skeden, handlar det här om att komma till rätta med rådande missförhållanden på arbetsmarknad, bostadsmarknad och framtida arbetskraftsbrist. Det är bland annat viktigt att peka på framförhållning angående migration för att förekomma den demografiska obalans som landet snart kommer att ställas inför.
Ett upprätthållande av vår välfärd förutsätter en ökad invandring för rimliga proportioner mellan olika åldersgrupper i samhället.
De rödgröna har i sin regering valt att inte tillsätta en integrationsminister, vilket tyder på en medvetenhet om betydelsen av att utveckla en mer generell politik som omfattar samtliga medborgare och som definierar och hanterar alla frågor utifrån ett allmänt samhällsperspektiv.
Att avskaffa de diskriminerande särskattereglerna för inkomsttagare samt låta arbetet med att komma till rätta med den ekonomiska ojämställdheten mellan könen bli en integrerad del av svensk politik är vidare en absolut nödvändighet för att minska utanförskapet i Sverige. Därmed reduceras förutsättningarna för uppkomsten och utbredningen av missnöjespartier. På så sätt skulle vi få ett mer sammanhållet Sverige utan den tudelning och splittring som idag karakteriserar den politiska kartan och samhällslivet.
Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi och forskare
