Är Tryckfrihetsförordningen lika för alla? – ”Haveristerna” – Kapitel 31

I Tryckfrihetsförordning (1949:105) första paragrafen står det att med tryckfrihet menas att varje svensk medborgares har rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.

I överensstämmelse med de i första stycket angivna grunderna för en allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

Text: Bertil Lindqvist

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

KAPITEL 31

Torsdagen den 3 november 2011

Jens och Karin hade bestämt sig för att ta en dag fri. Fri från alla tankar kring mord och komplotter. De låg och myste en stund i sängen och kände sig ganska nöjda med tillvaron. Gårdagen hade resulterat i att hela 18 tidningar beställt dvd:n. Således hade de en stor uppgift framför sig och de räknade med att en stor del av förmiddagen skulle gå åt till distribution. De måste köpa en packe med 25 obrända dvd-skivor och minst 18 Jiffypåsar med tillräckligt porto.

”Du Jens”, sa Karin. ”För att inte väcka alltför stor uppståndelse, föreslår jag att vi åker till fem olika ICA eller andra postställen i Örebro och att du och jag, med fem minuters mellanrum köper två Jiffypåsar var på varje ställe. Då skulle vi tillsammans få ihop 20 st, utan att någon egentligen reagerade på att det köptes ovanligt mycket. Sen åker vi hem hit och gör 18 kopior av vårt original och skickar ut till dem som beställt.”

”Låter som en alldeles jättebra idé”, sa han och strök henne sakta över håret. ”Sen tycker jag att vi tar med oss Azlan och åker upp till Kilsbergen och plockar svamp. Efter vad jag har hört finns det hur mycket kantareller som helst just nu. Mest givetvis trattkantareller, men med lite tur kanske man kunde hitta rödgul trumpetsvamp, svart trumpetsvamp och vanliga gula kantareller och har du sett vilket fint höstväder det är, nästan klarblå himmel, och redan 10 grader varmt. Vad säger du?”

”Nog med förslag”, sa Karin, och var i ett huj ur sängen och på väg ut till morgonduschen.

”Oj, hur gick det där till”, tänkte Jens, som nog hade tänkt sig lite mer morgonmys, men kunde samtidigt inte göra så mycket åt saken, nu när sängen var tom, utan gick ut i köket och satte på kaffe.

När Karin nyduschad kom ut i köket var frukosten framdukad. Det blev inte det stora frukostprogrammet, utan bara kaffe och smörgås.

”Jag tänkte att vi kunde göra som sist vi var ute, även fast det inte blev så lyckat. Ja, jag tänkte närmast på att då vi åkte bort till gruvan, så hade vi ju lite smörgåsar och kaffe med oss”, började Jens. ”Jag kan steka några ägg och kaffe har jag redan kokat så det räcker.”

”Jättebra, men vi måste fixa utskicket först, jag har en känsla av att det är viktigt, jag vet inte varför. Förresten älskling. När jag stod i duschen funderade jag på en sak. Du som vet mycket om det ena och det andra, begår vi någon form av brott i det vi gör?”

”Inte så vitt jag förstår. Det är ju för det första inte vi som har begått morden. Det är inte vi som publicerar informationen, bara tipsar tidningar och har därigenom lagstadgat källskydd. Det kallas meddelarfrihet och regleras i tryckfrihetsförordningen 1 kapitlet 1§.¹²⁾ Det innebär att man har rätt att offentliggöra uppgifter i vilket ämne som helst, och dessutom vara anonym. Det finns ju några undantag förstås. De undantag som bekräftar regeln, som min gamle tyskalärare sa. Om uppgifterna du lämnar bedöms som, spioneri, högförräderi, uppror eller landsförräderi, mm i samma genre, kan vi kanske åka dit. Det var väl så man fick till det i IB-affären, där Bratt, Isacsson och Guillou fick krypa in ett tag. Med den kunskap som jag har nu, kan jag inte tro att vi har gjort oss skyldiga till varken spioneri, högförräderi, uppror eller landsförräderi, men man vet ju aldrig vad dessa människor kan få till. Speciellt inte om de blir sinniga och det kan jag i och för sig anta att någon redan är. Bratt, Isacsson och Guillou blev ju skyldiga till spioneri, fast Olof Palme förnekade att det som de skrivit om fanns, att det hela var sagor.”

Karin funderade en stund på vad Jens hade sagt.

”Du kanske har rätt, men det skulle vara spännande att veta hur Bratt, Isacsson och Guillou resonerat innan de publicerade? Skulle någon av dem svara om vi bara ringde upp? Inte troligt. Skit samma, nu är vi här och nu kör vi.”

Under tiden de samtalat hade ett antal smörgåsar förberetts och Jens hade fixat till sex vändstekta ägg med krossad gula. De skulle svalna innan de hamnade på smörgåsarna och det kunde de göra medan de fixade leveranserna av dvd-skivorna.

Kvart över 11 var allt klart. De tog med sig var sin svampkorg, saxar och knivar samt ryggsäck och en plastkasse som Jens hade packat ner alla Jiffypåsarna i. På vägen till Kilsbergsskogarna passerade de Centralstationen och lade alla försändelser på brevlådan.

”Skönt att få komma ut i skogen med dig och Azlan. Fint väder har vi också fått. Hoppas bara att vi hittar lite svamp. Du tror inte att det är för sent på året för svamp?” Frågan var förstås riktad till Jens, eftersom Karin förutsatte att han, som gammal kock, hade bättre koll på svampar än hon hade själv.

”Jag vet faktiskt inte, men jag har varit med om att plocka trattkantareller ända fram till andra advent. Så vad det beträffar trattisar är det inte för sent. De är lite speciella faktiskt. Man kan plocka dem även om de är frysta.”

De tog motorvägen ut mot Karlskoga, men strax innan Örebro golfklubb, eller Lanna som många säger, svängde de av på gamla E18. I korset där man svänger in till golfklubben, svängde de av åt motsatt håll och körde på de mindre vägarna upp mot Garphyttans Nationalpark. Naturen där är underbar, vilket vem som helst kan räkna ut i och med att det är en nationalpark, som just idag dessutom visade sig från sin allra bästa sida. Visst fanns det svamp, i mängder dessutom, både gula kantareller, vilket förvånade dem båda och trattisar, men det var mera väntat. Vid tvåtiden var bådas svampkorgar mer än fulla och de hittade en solig glänta, som var som gjord för att avnjuta matsäcken i.

De slog sig ner på sina sittunderlägg och dukade upp kaffe och smörgåsar, några med stekta ägg och andra med leverpastej eller ost. Ingen av dem hade just då en tanke på de mord som de haft anknytning till och allra minst, hade de då en tanke på att intendent Nyman och hans chef satt och svettades med den dvd, som Trond skickat till dem. Det verkade som om inga problem fanns i hela världen just då.

”Har du försökt att lära Azlan att leta svamp?”, frågade Jens. ”Jag har läst att man kan göra det. Inte för att jag tycker det behövs. Vi har fått mer än nog redan, men det vore en kul grej.”

”Ja, det skulle det nog vara, en kul grej alltså, men då får jag nog skaffa en annan hund till det.”

”Hurdå? Menar du att han inte har luktsinne så det räcker.”

”Jodå, det har han absolut. Det är bara det att den här hundrasen, bara har en passion och det är att se till att du och jag är säkra. Ja, inte bara du och jag, utan de som för tillfället tillhör hans flock. Där skulle t.o.m. Trond räknas in om han hade varit med”, sa hon med ett litet fniss. ”Nej han använder sin fantastiska nos till att konstatera vad som finns i vår omgivning. Just nu verkar det inte som om det finns varken vargar, älgar, vildsvin, grävlingar eller ekorrar i vår närhet.”

”Ekorrar?” frågade Jens och höjde på ögonbrynen. Vargar, älgar, vildsvin och grävlingar kan jag förstå, men ekorrar?”

”Ja faktiskt. Jag tror det har att göra med att det rasslar när de springer på trästammarna och det gillar han inte.”

Jens tittade på Azlan där han låg i det höga, torra gräset och verkade nästan sova.

”Menar du att hans nos jobbar även då han ser så där relaxad ut?”, frågade han.

”Ja, absolut. Tänk att vara på jobbet, vilket han är just nu och får vara så där avspänd. Sånt jobb skulle man ha.”

När Azlan märkte att de slutat att äta, reste han sig upp, sniffade några gånger i luften, men hittade tydligen inget oroande. Han gick fram till Jens och satte sig en meter ifrån honom, vilket skulle tolkas som, ”det som finns kvar måste vara till mig?”

”Jag är mätt. Hur är det med dig Karin, ska du ha något mer?”

”En kopp kaffe till, men inga smörgåsar, så du och Azlan kan dela på resten.”

Jens tog en av de tre äggmackor som fanns kvar och lade den på marken framför Azlan, samtidigt som han stirrade Azlan i ögonen. Azlan stirrade tillbaka och så pågick viljornas kamp i kanske 15 sekunder. Sedan vek Azlan ner sig och vände bort blicken.

”Varsågod sa Jens”, varpå Azlan genast tog smörgåsen och tuggade i sig den på några sekunder. Jens tog snabbt upp en ny macka, denna gång med leverpastej. Det gav han till Azlan utan föregående maktspel.

”Jag tror bestämt att vi fått en ny alfa-hanne i vår flock”, fnissade Karin och steg upp från sin plats. Hon gick fram till Jens ställde sig på huk och kramade honom bakifrån.

”Kan min nya alfa-hanne tänka sig att åka hem nu, laga något gott av svampen, och därefter lägra sin alfa-hona. Det börjar komma lite dirty thoughts in my mind”, sa Karin och kysste Jens i nacken så att han fick ståpäls på underarmarna.

”Jag kan tänka mig att just så skulle jag vilja avsluta denna dag. Jag ska bara ge Azlan resten av mackorna, så drar vi sen.”

Azlan tuggade i sig resten av smörgåsarna och lunkade sedan bort till en liten skreva i berget där det samlats lite vatten. Där drack han med till synes stort välbehag.

”Det är konstigt”, sa Karin. ”Han älskar tydligen att vattnet smakar lite halvtaskigt. Visserligen har det ju regnat ganska nyligen, men varken du eller jag skulle väl komma på tanken att ta några slurkar av det där vattnet.”

”Skulle vi dricka av det där så skulle vi väl bli dödssjuka”, svarade Jens.

De packade ihop sina pinaler och började gå mot bilen med sina nu ganska tunga svampkorgar.

”Jag såg att det fanns lite lammfilé i kylen. Hade du köpt den med något speciellt i åtanke, eller kan jag använda den till något gott tillsammans med svampen?”

”Jo, – jag hade tänkt mig något speciellt”, sa Karin. Jag hade tänkt mig att den bästa kocken jag känner, nämligen du, skulle göra en god middag till ikväll. Vad har du i åtanke?”

”Givetvis blir det något med kantareller. Jag har nog inte riktigt bestämt mig än. Det mognar säkert på resan hem.”