NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Den 1 november 2008 genomförs ett antal processuella förändringar inom ra-men för det som allmänt benämns En modernare rättegång. Med tanke på att de nya processinslagen bör intressera varje jurist som processar vid domstol finns skäl att beröra ändringarna i ett forum som detta. Reformens omfattning är dock så omfattande att en redogörelse för den, ens i dess huvuddrag, måste delas upp i flera avsnitt, varav det första kommer här. Övriga delar kommer att behandlas i kommentarer efter sommaren.
Text: Roberth Nordh (Roberthnordh.se), docent i processrätt före detta hovrättsråd samt före detta rektor för Domstolsakademin. Numera är Roberth Nordh verksam som rådgivare och expert i processrätt. | Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Juridik 2008-08-21
Bakgrund
I motsats till många andra lagreformer har innehållet i den nu stundande varit känt sedan länge. Reformen presenterades redan genom proposition 2004/05:131 och SFS utkom i oktober 2005 (2005:683). Vissa tillägg har däref-ter skett, men reformen kvarstår i stort sett oförändrad i förhållande till 2005 års beslut.
Anledningen till att det dröjt med genomförandet är att de nya reglerna om be-visupptagning ställer krav på teknisk utrustning i domstolarna, vilken har tagit tid att utveckla, införskaffa och installera. Allt tyder emellertid på att komplett utrustning skall finnas på plats, färdig att användas den 1 november 2008. För-söksverksamhet har bedrivits på flera orter och utfallet har varit gott.
Förutom de lagändringar som sammanhänger med bevisupptagning, innehåller reformen ett antal nyheter i syfte att effektivisera och modernisera rättegången. Förändringar gäller såväl förfarandet vid tingsrätt som handläggningen i hovrätt och omfattar både tvistemål och brottmål.
Jag skall här närmare presentera de delar av reformen som rör förfarandet vid tingsrätt och som inte sammanhänger med bevisning och andra frågor som är beroende av ny teknik. Det är fråga om ändringar som anknyter till främst kon-centrations- och muntlighetsprincipen samt konsekvenserna av parts utevaro från sammanträde.
Tidsplan
Ett allmänt bekymmer med handläggningen av tvistemål är att den drar ut på ti-den. Ibland beror detta på att tvistemålshanteringen får stå tillbaka för andra mer brådskande mål. I andra fall beror den utdragna hanteringen på parternas processföring. Oftast föreligger en kombination av dessa fördröjningsmekanis-mer.
Rättegångsbalken innehåller en särskild bestämmelse (42:6 RB) om att domstolen under vissa förutsättningar skall upprätta en tidsplan för målets handläggning i syfte att effektivisera och förkorta tiden från stämning till dom. Den nya reformen innebär att denna skyldighet skärps. Till skillnad från vad som hittills har gällt skall (i stället för får) rätten upprätta en tidsplan, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Planen bör normalt upprättas i samråd med parterna.
Parterna och rätten skall vidare ha ett gemensamt ansvar för att fortlöpande kontrollera att en tidsplan kan hållas. Det innebär bl.a. att parterna eller deras ombud i allmänhet ansvarar för att i förväg kontrollera att de själva kan närvara vid sammanträden och att den av dem åberopade bevisningen kan läggas fram vid huvudförhandlingen. Får en part kunskap om ett förhållande som medför att förhandlingen kan behöva ställas in, är han eller hon skyldig att genast anmäla detta till rätten. På motsvarande sätt skall rätten underrätta parterna, om den bedömer att tidsplanen av någon anledning inte kan hållas som planerat
En part som försummar att anmäla hinder mot att hålla tidsplanen kan drabbas av kostnadsansvar. Också vid bedömningen av frågor om preklusion enligt 42:15 och 15 a samt 43:10 RB bör en parts försummelse kunna vägas in.
Summing-up
Ett särskilt bekymmer i dispositiva tvistemål är tyvärr inte sällan att parternas grunder för sin respektive talan är otydligt formulerade. Många gånger kommer en part med nya uppgifter vid huvudförhandlingen, såsom ett förtydligande av en tidigare angiven vag och mångtydig grund. Min erfarenhet är vidare att hovrätterna alltför ofta får ägna tid åt att reda ut vilka faktiska omständigheter som egentligen åberopats från respektive sida vid tingsrätten. Detta är något som – inte minst med hänvisning till dispositionsprincipen i 17:3 RB, men också prek-lusionsregeln i 50:25 RB – inte borde förekomma.
För att förhoppningsvis råda bot på dessa missförhållanden skärps regeln i 42:16 RB om rättens skyldighet att göra en sammanställning av parternas ståndpunkter. Rätten blir nu skyldig att – om det är till fördel för handläggning-en – under förberedelsen göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkan-den och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Yrkanden och grunder skall anges i sin helhet. Detta är emellertid bara ett minimikrav. Något hinder mot att rätten går längre och låter sammanställningen omfatta exempelvis bevisfakta och hjälpfakta finns inte. Tvärtom kan det vara till fördel för en effektiv huvudförhandling att såväl sådana uppgifter som en redogörelse för parternas rättsliga argumentering finns med i sammanställningen. En annan sak är att sådana fakta inte kräver något åberopande från parts sida för att dom-stolen skall kunna beakta dem.
Rätten kan förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen. Detta bör komma i fråga främst när processmaterialet är svåröverskådligt, t.ex. i komplicerade mål med ett omfattande skriftligt material. Rätten kan då begära att parterna strukturerar sina ståndpunkter i en särskild inlaga som ges in till rätten som underlag för sammanställningen.
Kallelse och inställelse vid sammanträde
Den nya reformen innebär att reglerna om sammanträden under förberedelsen samt om kallelser och påföljder för utevaro görs mera enhetliga.
I dispositiva tvistemål skall parterna föreläggas att inställa sig till ett samman-träde under förberedelsen vid påföljd att tredskodom kan komma att meddelas. Parter som skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas. Det senare är en nyhet.
Vad nu sagts gäller även om sammanträdet avser en annan rättegångsfråga än rättegångshinder. Om emellertid en fråga om rättegångshinder skall behandlas, gäller i stället reglerna för indispositiva tvistemål. För sådana mål görs den ändringen i förhållande till dagens regelsystem att en kärande som skall höras i be-vissyfte skall kallas att infinna sig personligen dels vid påföljd av vite, dels vid påföljd att käromålet annars förfaller.
De nya reglerna medför att rätten ibland kan behöva precisera vad som skall behandlas under ett sammanträde.
Vad ovan sagts gäller även huvudförhandling.
Huvudförhandlingens yttre förlopp
Reformen innebär att det i större utsträckning än i dag blir möjligt att göra un-dantag från den s.k. muntlighetsprincipen, genom att en part såväl i sin sak-framställning som vid framläggande av bevisning skall kunna hänvisa till hand-lingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Denna möjlighet bör framför allt kunna användas i omfattande och komplicerade mål med ett vidlyftigt skriftligt material.
Hänvisning kan ske till samtliga handlingar i tingsrättens akt, t.ex. stämnings-ansökningen eller en s.k. summing-up. Det är rätten som har det slutliga avgö-randet om och i vilken utsträckning hänvisningar skall få ske. Parterna bör dock ha ett stort inflytande över frågan. En hänvisning till handlingar bör exempelvis i normalfallet inte ske om någon av parterna motsätter sig det eller om det kan misstänkas att en part kan få svårt att följa processens förlopp och tillgodogöra sig processmaterialet, om detta inte läggs fram muntligen.
Frågan om hänvisningar skall tillåtas bör normalt ha klarats ut under förberedelsen. Endast undantagsvis bör det accepteras att frågan aktualiseras först vid huvudförhandlingen.
Den utökade möjligheten att hänvisa till skriftligt material gäller i både tviste-mål och brottmål. Dock uttalas i motiven att redovisningen av åklagarens yr-kande och gärningsbeskrivning som regel bör ske genom uppläsning. Att hänvi-sa till handlingar i dessa delar bör i princip komma ifråga endast i omfattande eller komplicerade mål där det kan vara svårt att tillgodogöra sig åklagarens yrkande på grundval endast av en muntlig presentation. Däremot blir utrymmet att lägga fram uppgifter från belastningsregistret och om den tilltalades personliga förhållanden i övrigt genom hänvisningar till handlingar i målet i stället för genom muntlig föredragning betydande.
Förberedelse i brottmål
Här görs den ändringen att ett sammanträde under förberedelsen får hållas utan krav på särskilda skäl. Sammanträdet kan avse själva huvudfrågan i målet, men också ägnas åt planering av en kommande huvudförhandling.
Avgörande av brottmål utan huvudförhandling
Brottmål skall även fortsättningsvis som grundregel avgöras efter huvudför-handling. Emellertid införs nu uttryckliga undantag från denna princip.
Två undantagssituationer avser fall där ingen egentlig prövning av saken sker och motsvarar vad som tidigare gällt utan uttrycklig lagreglering. Det gäller dels att målet avgörs på annat sätt än genom dom, dels meddelande av frikän-nande dom enligt 20:9 RB.
Det blir vidare möjligt att avgöra ett brottmål på handlingarna under förutsätt-ning att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, att huvud-förhandling inte begärs av någon av parterna och att huvudförhandling inte be-hövs med hänsyn till utredningen. Samtliga rekvisit måste vara uppfyllda.
Kravet att det inte får finnas anledning att döma till annan påföljd än böter tar sikte på den påföljd som kan bli aktuell i det enskilda fallet. Skälet till att en huvudförhandling kan behövas med hänsyn till utredningen torde i många fall vara att muntlig bevisning förekommer. Att den tilltalade nekar till gärningen behöver däremot inte i sig utesluta att målet kan avgöras utan huvudförhand-ling. Som exempel på detta nämns i motiven mål om vissa förnekade trafik-brott, t.ex. hastighetsöverträdelser. Andra exempel är mål om rattfylleri eller narkotikabrott, om det finns rapporter från alkoholutandningsprov respektive narkotikaanalys.
Om ett mål kan komma att avgöras i sak utan huvudförhandling skall den tillta-lade upplysas om detta och om sin rätt till en sådan förhandling. Detta är en förutsättning för att rätten skall kunna avgöra målet utan huvudförhandling.
Text: Roberth Nordh (Roberthnordh.se)
