NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
I ”lekmanna-nätporren” har porrindustrin fått en ny rekryteringsbas och en möjlighet att bredda kundkretsen. Kanske kan man nu våga se det som Prostitutionsutredningen talade klartext om: att ett jämställt, människovärdigt samhälle inte bör tolerera vare sig den lille hallickens eller den fete porrfilmsdirektörens val av försörjningsväg. Det skriver Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt.
Text: Madeleine Leijonhufvud | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2008-12-29 | NewsVoice fick tillstånd av Leijonhufvud att återpublicera artikeln.
Alexa Wolfs reflexioner över ”lekmanna-nätporren” är onekligen intressanta. Vad är detta ett uttryck för, och vad innebär det för porrindustrin? Har den fått allvarlig konkurrens?
Nej, det tror jag inte. Snarare kan porrfilmsbranschen se det som en rekryteringsbas, både för att rekrytera nya unga människor att exploatera och för att bredda kundkretsen.
Däremot delar jag helt Alexa Wolfs uppfattning att det inte är ett uttryck för sexdemokratisering. Porr är i huvudsak en klassfråga, också i denna nya tappning. Bankdirektörsonen Fredrik Eklund är ett undantag som bekräftar regeln. Han må ha klarat sig (relativt) helskinnad ur verksamheten och kunnat bli accepterad i en ny bransch – i hans fall som fastighetsmäklare i New York. För kvinnor som använts i porrfilm under sina ”bästa” år är den resan nog praktiskt taget omöjlig.
Kan då det vi nu ser innebära ett förverkligande av visionen bakom Prostitutionsutredningens förslag om ett utvidgat koppleribrott? Det var den utredningen, där jag ingick i en expertgrupp, som konstaterade att dagens kopplare är porrfilmsdirektörerna och porrklubbägarna. Det är de som idag tjänar pengar på att andra har sex mot betalning. Men att ingripa mot det sättet att bedriva koppleri ansågs – inte oväntat – omöjligt med hänvisning till vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. Man förstod det som då föreföll uppenbart och oföränderligt: utan vinstintresse inga porrfilmer.
Men nu har verkligheten visat att kritikerna hade fel. Porrbilder och -filmer flödar fritt på nätet. Kanske kan man då våga se det som Prostitutionsutredningen talade klartext om, nämligen att ett jämställt, människovärdigt samhälle inte bör tolerera vare sig den lille hallickens eller den fete porrfilmsdirektörens val av försörjningsväg.
Idag har de allvarligaste fallen av koppleriverksamhet fått en egen rubricering i straffrätten, människohandel – trafficking – som är strängt bestraffat och ses som ett stort samhällsproblem i hela västvärlden. Logiskt vore kanske att ta bort straffansvaret för den lille hallicken och nöja oss med människohandelsförbudet? Onekligen skulle det då vara lättare att acceptera att de verkligt stora kopplarna, de som dominerar porrfilmsindustrin, går fria.
Att människor idag har ett behov att synas, och det på vilket sätt det än kan handla om, är ett fenomen som kräver sin egen analys. Den får vi ta en annan gång.
Text: Madeleine Leijonhufvud
Tyra Madeleine Leijonhufvud, tidigare Löfmarck, född Frick 2 juli 1942 i Norrköping, är en svensk jurist och professor emerita i straffrätt. Hon är känd som en flitig deltagare i samhällsdebatten. Hennes produktion ligger inom den ekonomiska brottsligheten: borgenärs-, förfalsknings,- insider,- och korruptionsbrott, men också det ”humanjuridiska” området av straffrätten, där hon skrivit om sexual- och våldsbrott, också i debatt- och artikelform i dagspress.
